Och så vart allting annorlunda (igen)

Idag steg jag upp till vilken torsdag som helst, satte mig på en helsingforsbuss för att åka iväg och titta på Linné-utställningen i Sinebrychoffmuseet. Och så kom meddelandet från min vän K - de hade äntligen vunnit budet och fått en lägenhet. Men i samma veva skrev hon "but then I saw the news" och flera crying emojis. The news, the news. Klicka på the news. Och där var det då. Ukraina under attack. Det var så overkligt, jag skrev till höger och vänster, till J och till min bror som har ryss-ukrainsk fru. Jag skrev och lyssnade på Live Aljazeera medan jag svarade på mail på krånglig finska om midiinspelningar och kompositionstävlingen, satt där i Onnibus med pansarvagnar och pompösa kompositioner tillägnade Pehr Kalms ek medan regnet skvalade ned för bussfönstrena. Och tänkte, att nog tusan har jag nu valt en dag att åka till Helsingfors på. Ville inte alls stiga av, hade lust att kapsla in mig där med skräcknyheterna och mailen. Och sen var det som att Helsingfors grät åt själva världen, stan var sådär helsingforsiskt ovälkomnande som bara Helsingfors kan vara. Aggressiv bilkörning, glashala gator, snödrivor, oplogade trottoarer. En varm oas inne i Sinebrychoff-museet där jag fann mig hasta igenom korridorerna, förundrat titta på oändligt vackra blomporträtt, men liksom frånvarande ändå. Kriget, sorgen, oron, malande. Slank in bakom nån utsmyckad gardin och satte mig i en soffgrupp som vätte ut mot koff-parken, smygtittade på nyheterna, igen. Samma bara.

Gick till Designmuseet, fina utställningar, men samma sak. Kunde inte förmå mig ta in nåt riktigt. Helsingfors malade på. Till sist, av en slump: Tidningsmuseet eller Päivälehtimuseo. Tillmötesgående trött dam som tog emot. Där fann jag sen, av nån anledning, lite sinnesfrid bland alla historiens braskande rubriker och, i nedre våningen, enorma tryckmaskiner och plakat. Lång historia om hur pressen kom till. Nåt slags plåttryck av Sibelius, underskrivet och godkänt av herrn själv. Där kände jag mig hemma. Vid knaggorna beställde jag buss hem, tänkte att det fick vara nog.
Och sen samma sak, i hembussen, den här gången utrustad med Picnic-baguett och smoothie. Genast inkopplad till live-nyheterna, konstant - den där overkligheten. Att man inte hade trott att han kunde vara så fullständigt galen, Putin-gubben. Så fullkomligt genomsyrad av maktlystnad, ignorans och själviskhet. Tankar på kärnvapen dök upp, att det finns en risk. Och hela tiden - den där molande känslan av att världen förändras mitt framför ögonen på en. Att man inte direkt är överraskad, men chockerad. Och också - att det är så nära. Att det har direkt med ens eget lands historia att göra.

Min brors frus föräldrar hade vaknat klockan fem av bombljud, pappan gått till jobbet som vanligt, men kommit hem eftersom allt bara stängdes ner. Vattnet som stängs av, folk som förgäves försöker ta ut pengar. Jag funderar hur de tänker, de som i princip har varit ryssvänliga alltid, stått på den galnes sida, trott på propaganda. Att hur tänker de nu, när de blir anfallna av, sina egna? Samtidigt: Rubeln som sjunker drastiskt i värde, ryska börsen som störtar, oljetunnornas pris som skjuter i höjden. 

Men tillbaka till det första meddelandet jag fick. Det var nämligen av K, min vän som flytt den ryska regimen, uppvuxen i södra Ryssland. Hon hade gråtit hela morgonen efter att ha sett instagram-stories från sina vänner i Ukraina, och kommit till jobbet, till dagiset där allt var som vanligt, förutom att hon i tyst samförstånd hade kommit in och sett sin kollega i ögonen, utan ord. De visste. Och i samma stund hade de fått syn på en uppburrad talgoxe i ett träd utanför, kollegan utropat "Titta, en fågel" och alla dagisbarn hade rusat till fönstret och förundrat sig över fågeln. Och det hade varit ett ögonblick av nåt slags konstig lättnad. Men strax därpå hade de märkt att fågeln hade nåt slags tumör, en utbuktning på ena sidan, nåt som var fel. "Fågeln är sjuk" hade kollegan sagt och tagit ett steg bakåt. Och K hade fått en känsla av att nånting obeskrivligt hotfullt var på väg och kommit att tänka på Bergholz dikter om kriget.
Citerar nu en dålig översättning från ryska till engelska på hennes instagram-story, det var en så kraftfull historia som jag inte kan få ut ur huvudet på mig, jag måste helt enkelt skriva ner den. Den får symbolisera hela den här bisarra dagen.

Jag vill nu säga åt sådana som mig och alla andra, att det är viktigt att bry sig och försöka göra något åt situationen (vad?), men att samtidigt inte förhindra sig själv att leva på grund av alla hemskheter. Jag känner mig helt förlamad i denna stund, allt jobb och allt jag håller på med känns som sådana petitesser i jämförelse med den enorma förändring och fara som plötsligt tornat upp sig i öst. Och kanske är det petitesser, allt det här blajet man håller på med i sin banala vardag. De närmaste månaderna kommer fan säkert att vara några av de mest avgörande månaderna i ens liv, vem vet. Jag vill kanske bara säga nåt sånt som att i alla fall försöka leva, och ha hopp, vad det nu sen innebär. Inte handlingsförlamas av skräck. Jag ska FÖRSÖKA gå på R:s releasefest imorgon och sen se på UMK på lördag. Trots att det här nu inte alls blev vad jag trodde det skulle bli, trodde Putin skulle nöja sig med hot och upprustning.

Nu ska jag få in lite bilder från Helsingfors här.

Jarmo Mäkiläs målningar imponerade i Koffens källare.

Självaste Linné i skulptur. Var också lättad över att utställningen hade ett helt annat grepp än vad vi kommer att ha på Sibbe i vår kring lite liknande tema (det var därför jag åkte hit - för att kolla att vi fan inte gör samma sak. Det gör vi inte alls.)

Designmuseet. En hel avdelning till mode. Var nog imponerad.

Sen gick jag då till detta rogivande tidningstryckandets hus.

Den här jäveln fanns också porträtterad. I ryamatta.

Den här påminde ju en om att det där attans landet har gjort sånt här förr. Med oss.

Generation Ripe

Jag har i tid och otid försökt börja på nåt inlägg här, men faktiskt inte fått dem avslutade eftersom jag spejsat ut så totalt i tanken - och då menar jag inte spejsa ut på ett artsy, intressant sätt utan spejsa ut så att det bara är pinsamt och besvärligt att läsa.

Jag tycker mig plötsligt ha varit så länge på jobb, att det har blivit en del av mig, format om mig och gjort mig konstig. Jag... trivs, liksom, och det känns bakvänt. Det är inget helvete att vara på jobbet, men det är bara för enformigt och likriktat, för många diskussioner och utvecklingsplaner kring just DEN DÄR jäkla arbetsplatsen. Och så ska man vara där varje attans dag utom helgerna. Fysiskt eller på distans - man ska ändå ha sitt fokus riktat åt ETT håll - dit arbetsgivarn vill att det ska riktas. Det är en orsak till att ett vanligt jobb alltid kommer att vara något jag vill undvika, om jag bara kan styra mina bedrifter och kunskaper åt nåt håll som innebär en möjlighet för mig att göra så.
(Också - jag har lust att supa mig full varendaste en kväll, bara för att känna nånting annat, för att få mig bortkopplad från arbetsplatsen för den känns så jäkla invasiv i mitt leverne.)

Men jag har funnit en glädje: Podcasten Generation Ripe. Jag har binge-lyssnat på deras avsnitt och till och med skrattat så jag gråtit och skrikit till avsnitten med Jennifer Irwin (det finns två, part 1 och part 2 och jag minns inte vilken det var som var så hysteriskt rolig - bara att lyssna på båda).
Hur som helst - jag blev så förvånad och till mig av att plötsligt vara så otroligt underhållen av en podcast - jag brukar sällan ens orka lyssna på grejer, brukar zona ut bara. Men hon där Irwin var fan en så överraskande rolig och underhållande människa, jaja nu ska jag sluta tala om Jennifer Irwin.

Idag fyller min mamma 70. Tycker det var en information som ni kunde ta del av, innan jag kollapsar av ansträngning över att skriva det här inlägget.