Harvandet

Måste säga, att jag helt hade glömt mitt förra inlägg, och lite tänkte att "jestas vad jag fått till det där då" när jag läste det. Ingenting har väl hänt sen sist. Dagarna, veckorna bara rusar iväg och jag harvar nu på som en uppblåst vessla mellan det ena och det andra, nödvändiga och onödvändiga saker. J sa idag, att jag bara pratar om antingen jobbet, corona eller förstoppningen jag har. Ska vi vara riktigt ärliga, så sjöng han en sång om det. Det var morgonens sång.

Jaja, coronan skenar iväg igen och vad ska man säga om det? Så länge det inte föds några alternativa superfalanger av virusjäveln så är det väl rätt lugnt - egentligen tycker jag att allt på det stora hela är helt lugnt, förutom att det inte är det då. Egentligen tycker jag att man antingen kunde slopa alla attans begränsningar helt ELLER stänga ner allt igen. Jag skulle inte orka med det här försiktighets-mellantinget, att man fortfarande ska lattja omkring på jobb med mask och käsideci (har jag inte använt på månader, förresten) TROTS att man är dubbelvaccinerad. Man tog ju den här experimentella RNA-molekylen för att slippa den här skiten, eller hur? Men nej, man ska fortfarande bara akta, sig, akta sig och alla andra. Skit i alltihopa.

Märker annars, att den här tråkiga mörkertiden är en bra tid för mig, jag hittar på mycket och har en hel del idéer som jag kunde förverkliga, ifall jag inte vore fjättrad vid arbetshjulet då. Tur nog, så innebär mitt arbete allt mer sånt att jag just får kläcka fåniga idéer och förverkliga dom. Allt mer blir det förhoppningsvis sånt, jag måste hålla huvudet kallt nu och bara orka.

Och så blir det jul och faderallan lallan la. Det blir knappast nån hejmlaga julkalender för min del i år för att jag inte hinner med nånting alls. Jag har dock uppfunnit en sömnteknik i vilken jag kan sova sittandes i 30 sekunders etapper. Öppna ögonen, sova, öppna ögonen igen och så vidare. Min unga arbetskompanjon var inte alls imponerad av det här.

Meningen med livet

Nu har jag suttit här och stirrat i säkert över en timme. Det beskriver ganska mycket just nu, tomheten jag känner, likgiltigheten inför existensen - känslan av att samma saker bara kommer att rulla på och rulla på nästan intill evighet, med några små avbrott emellanåt. Och avbrotten känns sen så betydelsefulla att man överreagerar - ingenting känns liksom balanserat eller normalt längre, sen jag håvades upp av det här som kallas arbetssamhället.
Jag upplever också att det är så svårt att överhuvudtaget säga nånting för att det här är en öppen blogg, och för att jag nu, när jag är arbetstagare, på nåt sätt känner ett ansvar att inte vitt och brett breda ut mig med mina tankar, funderingar och upplevelser. Och resultatet kanske då blir att jag mestadels är tyst.
Men när jag inte vill vara tyst! Och när det känns som ett totalsvek av sig själv, det viktigaste man har, att vara tyst om något som fullkomligt kokar inom en.

Har många gånger kommit hem och tänkt att det finns så mycket jag skulle kunna säga och skulle VILLA säga, så mycket som är galet, så mycket som är så totalt på tok. Men mestadels har jag känt mig så traumatiserad och kanske i nåt slags chocktillstånd, så all kraft har gått åt till att återhämta mig från arbetsdagen och sen processera hur det gick med den - vad jag åstadkom och vad jag ska åstadkomma, för att inte tala om den här pågående interaktionen med alla arbetskamrater och allt som jag får höra av dem, allt de säger om jobbet som ibland har så många nivåer att det tar ett par dagar att ens förstå vad man har varit med om. Och dynamiken, dynamiken. Jag försöker att inte tappa förståndet, orken eller lusten totalt, kort och gott.

Jag skulle rätt och slätt villa kunna säga, att arbetssamhället så som det ser ut idag - är ett eländigt, infantilt påhitt som de flesta klarar av, men som lika många inte tycks ha nån som helst insikt i att lätt förstör dem. Det känns liksom farligt att säga sånt, direkt tänker jag att nu är här nån boss eller ännu högre uppsatt och läser och tänker att jaha, jaha, här kommer sanningen om mig - på jobbet går jag som vem som helst och smilar upp mig, men på bloggen föraktar jag alltihopa. Men jag föraktar inte nån, jag skulle bara villa fråga mig om det finns nåt vett i det här vi håller på med - vad det är för idé med lönearbete och anställningar och överenskommelser och tider och hierarkier, egentligen? Det finns nåt som jag tycker att är oerhört passiverande i det, det tar inte fram folks potential vilket det borde, utan det sätter alla i samma form precis som i skolan - det gör alla till apatiska medlunkare som liksom totalglömmer meningen med livet - ATT LEVA - inte att klocka in och ut och minnas lunchrasten på trettio minuter och komma hem till en kväll då inget ork finns kvar och bara sängen väntar.
Jag finner det så oändligt svårt att balansera mellan den jag är och den jag förväntas vara på en arbetsplats. Jag tycker aldrig att jag har fått det här att fungera och till sist har jag alltid hittat mig själv just svårt traumatiserad och urvriden, säker på att jag aldrig igen kommer att ta någon som helst anställning som innebär att jag måste infinna mig nånstans ett visst klockslag under nån regelbunden tidsperiod. Hit kommer jag tydligen alltid.

Där jag är nu finns nåt slags utbredd uppfattning om att "cheferna tror att vi inte gör nånting alls" - medan det är helt uppenbart att de flesta är helt överbelamrade med jobb och ansvar som tiden och energin inte alls räcker till med. Det här leder till att folk försöker överprestera och till en allmän känsla av att man bör göra mer än man egentligen borde, att det är normalt. Och det är otroligt svårt för mig, som inte alls upplever mig vara speciellt överbelamrad med jobb - att navigera i den där totalt ohälsosamma tillvaron av folk som har för mycket jobb - och vars jobb också till stor del består av totalt onödiga delar, som distansutbildningar och -seminarier och jag vet inte vad. Tidsödande, fördummande jäkla tillfällen av strunt som konsultfirmor har kokat ihop för att skapa nåt slags tomt innehåll för arbetstagarna. För mig ter det sig alltså som att arbetstiden lätt skulle kunna skäras ner med minst 20% för alla, ifall bara allt strukturerades bättre och de imbecilla onödighetsuppgifterna helt enkelt ströks.

Nu känns det här lite som en början på något, och det är ganska tillfredsställande faktiskt, att få nedskrivet nåt av det jag tydligen har gått och funderat på. För det största problemet med mig och jobbet, har hittills varit känslan av en tilltagande angst som jag inte har fått ord på, känslan av att jag spricker men inte kan formulera mig. Nu känns det alltså som att proppen lite har lösts upp.