Hjärtat här och där

Vilken märkligt magisk nötödag, åter. Idag: Så många möten - mest bekanta och några obekanta ansikten. Navigerade fram bland bekanta grunkor och drinkar och mänskor lite sådär som i en gammal dröm eller film som man ungefär kommer ihåg, men som ändå överraskar en på diverse sätt.

Vi höll öppet för att det var lördag, sol och vi hade fulla dryckesskåp samt ett alkoholtillstånd som äntligen kom. Och ja, J hade bakat bulla och bröd och vi tänkte att vad tusan? Några timmar öppet utan lunchservering är väl ingenting, fastän vår officiella öppningsdag är först på måndag. Sen kom typ hela byn. Det var en jämn ström från och med klockan tolv och det var konstigt märkvärdigt att se folk loma in till utställningsrummet och gå där och titta också. Det gick liksom upp för mig att folk tittar på vad jag har gjort där inne, att där finns en del av mig on display och om inte allt för många dagar har jag mitt livs första vernissage, då det skulle passa att prata i åtminstone ett par minuter, berätta nånting om alltihopa alltså. Jag vet inte varför jag alltid typ direkt får impulsen att villa tysta ner mig själv så fort jag börjar prata, ifall alla är tysta och lyssnar på mig. Kanske är jag helt enkelt inte van vid att prata inför grupp, och trots att jag inte brukar vara nervös inför det, kan en märklig, intensiv nervositet slå ner i en just då, när man hör sin klena röst eka i rummet, när man tappar bort sig i en mening för att tankarna redan är inne på nästa och ja. Vi är ett skrivande folk, jag och min familj. Vi kommunicerar helt klart bäst via meddelanden, ni skulle se hur vi håller fanan där, en efter en.

Nåja, jag måste samla mig här nån dag och skriva typ ETT TAL, haha. När fan jag nu ska hinna med det. Nu när vi öppnade, så infann sig ju insikten om att tiden bara kommer att rinna iväg nu tills det mitt i allt är juli och sen halva juli och så småningom augusti och kläderna börjar hänga och håret hänger i stripor, man har sprungit av och an hela dagarna (skulle vara intressant med en stegmätare), man har haft vänliga konversationer, man har haft informativa samtal, man har serverat och man har satt in disk och tömt disk, man har satt in rena kärl i skåpen och rusat ut efter färsk oregano. Och sen, när dörrarna stängt har man ännu fyllt på dryckesskåp och servettbehållare, sopat i tamburen, sköljt ölkranarna och i nåt varv, gått ut med hunden.

Insåg idag att jag har kommit hit med en helt hopplös arsenal av kläder, har typ ingenting vettigt, ett par T-shirts och några håliga leggings. Och inget puder! Katastrof. Måste ta och googla om det går att göra puder själv på något sätt, annars får jag gå här och självlysa med min glansiga nuna hela sommaren.

Hur som helst, idag var det lite hålligång på gården och en nötödam var lite småförfriskad, hade fått jallu hos grannen och slängde kryckorna och for omkring som nåt slags uppstådd ängel på gården medan yngre folk byggde upp den eländiga men nödvändiga studstrampolinen som nu tornar upp sig framför midsommarstången och får gården att se, rent ut sagt, för jävlig ut. Men den är som sagt nödvändig, barnen älskar den och därmed föräldrarna som får en paus från barnen. Det var rent underbart att se, och lika underbart var det att höra de lovord som så många hade att säga om min utställning. Speciellt glad blev jag över en karl som sade sig vara riktigt berörd, en som inte direkt ser ut att vanligtvis gå på konstutställningar. Det slog mig att det är just de där som jag har gjort det här för, just de där vanliga arbetarna och människorna som inte vanligtvis travar omkring på konstutställningar stup i kvarten. Det gjorde mig genuint varm i hjärtat.
Men hjärtat sen. När dan äntligen var slut och vi hade stängt dörrn trots att nötöfolk fortfarande satt kvar på terrassen (det var ett sånt där läge att de definitivt hade druckit klart o skulle gå hem och vi MÅSTE få mat i oss) så märkte jag att hjärtat hoppade omkring i bröstet på mig, med lätta oroliga slag. Blev rätt orolig där ett tag, mitt hjärta brukar inte göra sig påmint, men nu var det rent på ytan - verkligen tilltufsat, ur rytm och helt bananas. Nå väl, det ordnade sig genom en snutt vata balancing yoga, jag är på dag 3 just nu och gillar det skarpt, det är precis för mig - vata som jag helt solklart är, enligt den ayurvediska praktiken (lol). De där gamla indierna pratar inte strunt, precis, de har koll på kropp och sinne och allt det där. Så när jag lade mig ner i savasana, visste jag att jag var återhämtad. Var till och med så återhämtad att jag ville gå på långpromenad sen till kvällen, och då var det ju bara ön som gav tillbaka allt den har till ens urarmade väsen. Rosa himmel, djup skog och böljande skyar och hav. Mötte A-G som hade varit och fixat på gravgården, stannade vid Backgrannas och böt några ord med nån som satt på bastuöl. Gick förbi butiken där nån stadsbo vände blicken bort utan att hälsa, förstod inte hur man beter sig på lande. Gick till sist och satte mig på berget vid väderkvarnen och var helt betagen av hur vackert och fantastiskt allting var. Den här tiden, den är så full av liv, bara man förstår att vara öppen för det. Är lite smått orolig för orken det här året, mest den psykiska - hur jag ska orka med alla dessa människor och möten som de kommande månaderna bjuder på. Men månne det inte ska gå.

Dan före dan - sista dan i stan

Jaha, så kom då den dagen - eller natten - inför morgonen då vi åker. Bilen är packad och J har somnat med hunden, fotbollsmatcherna är spelade och kommunalvalet gick åt helvete och allt är som sig bör.

Har som sagt haft ett sådant kaos inuti på sistone, det har varit svårt att ens försöka formulera en vettig tanke. En del av mig har varit i flyktläge, har drabbats av en stark bångstyrig känsla av att villa bryta upp hela livet och dra nån annanstans, börja på nåt nytt, överge det bekanta och så vidare. Men jag vet så klart att det där mest bara är tecken på obalans. Ordnar man det lite kring sig och följer man sina mer hälsosamma rutiner något så när, så hoppsan, mår man bra igen.

J sa häromdan, att det mest irriterande med att bli äldre, är att allt blir så förutsägbart. Att man på förhand kan förutspå att det ena och det andra kommer att ske - till exempel sannfinländarnas brakvinst i valet nu, eller vad folk kommer att prata om, eller nåt så trivialt som vad för slags mat eller mode som kommer att bli populärt. Och visst är det ju mycket med det här åldrandet, som innebär att man sitter i sin gungstol och säger jaha jaha, självcentreringen, ja. Njutningsinstagram, ja. Oroliga tider - folk röstar radikalt dumt, ja. (Njutningsinstagram: Oändligt med bilder av folk som njuter för att det är sommar.) Man har mer erfarenhetsgrund, alltså kan man i förväg gissa sig till hur saker kommer att arta sig.

Jag tror nog att uttråkan och (telefon)beroendet är mina största fiender. Uttråkan, för att livet så ofta är just sådär att man vet hur de följande månaderna, rentav åren, kommer att arta sig. På ett plan är det ju lugnt och tryggt, rätt fint att man i alla fall inte har några större problem - herregud - får man ju ändå poängtera. Men samtidigt är det just det som är så urbota tråkigt, att man har den här lägenheten och det här livet och det där sommarkafét och att det just verkar vara nåt så radikalt som att bryta upp med sig själv och det invanda totalt, som skulle innebära en förändring på något plan.

Kanske man också bara är rätt coronaskadad, efter att ha varit hemma mellan lägenhetens väggar så länge. För jag har också blivit rent lat, liksom initiativlös. Saknar livsgnista. Saknar intresse för andra människor.

Nå väl, så kommer då en sån här dag då vi ska till ön och allt invant kastas upp och ner. Jag både avskyr det innerligt, vill som brukligt sparka bakut och bara vägra befatta mig med människor, samtidigt som den klokare delen av mig vet att det är EXAKT DET som håller mig vid liv, vid mina sinnens fulla burk och till och med gör mig rent lycklig, på så många plan. Jag fullkomligt älskar att möta människor i kassan, alla är så olika och fullständigt unika. Och samtidigt så innerligt störande! Det är nu det här som är livet - delar av det som gör en lycklig är sånt som man innerligt avskyr.

Men telefonberoendet, alltså! Har lagt märke till att jag använder telefonen till direkt eskapism, jag rymmer från nuet och måstena genom att scrolla och posta skit. Det är fan inte vettigt på något som helst plan, så det där måste jag helt enkelt aktivt ta itu med, helt enkelt begränsa mig själv och förbjuda mig att ens ta i den där telefonjäveln så ofta som jag gör nu.

Och jaa-a, till det tillstånd jag befinner mig i just nu, hör också det faktum att jag tyvärr också, på rätt många plan, är trött på mig själv. Jag tvivlar på vem jag är och har blivit, jag tycker inte om mig själv när jag pratar eller skriver eller klagar eller vad som helst som jag gör. Jag har nog alltid tyckt ganska bra om mig själv, rentav så det lutat åt narcissisthållet emellanåt, men nu har det där på nåt sätt svängt om sig och jag gillar inte ens mig själv. Det är hemskt! Det stämmer som de säger, att man inte tycker om nån annan heller, när man inte tycker om sig själv. Eller ja, ifall man gillar nån man träffar, så stör man sig på sig själv i mötet - i mitt fall, att jag blir så påflugen och mångordig, men talar bara strunt! Jag skulle villa sluta prata strunt, satan.

Och jag tänker, att kanske jag har haft ett osunt upphöjande av mig själv innan, liksom tyckt att jag är så kova sana att jag är festligare och fiffigare än de flesta? Det är ju heller inte klokt, så den bubblan lär ju brista förr eller senare, så kanske det är där jag befinner mig nu, när jag inser att jag är en fjäskande och inställsam fjant med osäkerhetsproblem. Uff.

Man skulle fan ha barn istället så man slapp gå här och dividera om sånt där onödigt som sig själv, satan.

När det lönar sig att vara nojig (blä)

Ni vet, när man nojar ibland och tänker äh jag nojar, så onödigt, det där borde jag vänja mig av vid. Det händer J typ jämt - han vet att han angstar och övertänker lite onödigt mycket, men sen tamejtusan när det ibland lönar sig! Det är det som är det paradoxala. Som idag - J hade haft en mardröm om att vårt utskänkningstillstånd för kafét inte hade gått igenom. Och så ringde han dit för att försäkra sig om att det var på g. Och hast du mir gesehen, SÅ HAR HELA SATANS ANSÖKAN INTE ENS KOMMIT FRAM. Posten-jäveln har slarvat bort brevet, det har helt enkelt aldrig nått regionförvaltningsverket, ens.

Nu vet jag att jag talar sån där företagska, som ingen vettig människa förstår. Lite kort: För att få sälja alkohol måste man ha tillstånd, och det ska sökas en månad innan man vill ha det. Har man alkoholtillstånd i en byggnad som inte är livsmedelsklassad (eller nåt liknande daj-di-daj) så måste man söka om nytt tillstånd VARJE ÅR (och det kostar sisådär 800 euro). Jepp, det gör vi varje år och det har gått bra. Men inte i år, för i år har POSTEN gått och bara slarvat bort eländet. Det är så urpissigt, för man kan liksom inte klaga på nån heller, ingen vet var eller hur brevet har kommit bort, allt vi vet är att det postades i en gul skottkärra, som sig bör. Haha.

Så att, mindre hektiska morgnar har man ju varit med om. Överlag har jag också varit så med nerverna på ytan på sistone - det har varit ett enda fram-o-tillbakskörande mellan Nötö och Åbo, men SNART ska vi alltså dit for good, eller så känns det. Snart blir det bara utedass för en tid framöver.

Imorgon blir det åter en sån där dag då det bara kommer att köras hit och dit i Åbo, till veterinären för allergispruta åt Vovs, till nån bygg-affär efter en plywoodskiva som ska bli skylt, till Alko efter vernissage-skumppa, till nån copyshop för att kopiera upp lunchpass, OCH *trumvirvel* - efter mina tavlor. Så det är på många sätt en stor dag imorgon. Sen gäller det att packa nätt och köra så snyggt och lugnt att ett tjugotal glasförsedda tavlor INTE SATAN GÅR SÖNDER. Just nu känns det som att vi har så attans dålig karma, att nånting så klart kommer att gå sönder eller nån jävel kommer att göra inbrott i bilen eller vafan vet jag.