Inte för att jag alls är negativ men

Jag hoppas att den här dagen inte kommer att vara riktgivande för resten av månaden eftersom det här har varit en så urbota usel dag. Vi skulle åka till Nötö på morgonen, men så tappade J en mutter som höll fast bilens akku ner i motorn och vi hade ingen extra mutter. Så det blev inget Nötö. Istället gick jag in och så for bara luften ur mig. Jag var ju himla trött för det är tidigt man ska iväg till Nötö, så jag sov en hel del men där emellan var jag himla ledsen också, det är svårt att beskriva. Hela dagen kändes bara fel och jag hade ingen kraft att motarbeta dess arma uselhet. Mili är redan på Nötö med grannen E, så det blev uppenbart vilken totalt hopplös och onödig människa jag är utan hund också, hur stor del av mitt liv som kretsar kring att krafsa om, leka med och gå ut med den där arma hunden. Jag började gråta också, det var det ena och det andra. Allting känns så osäkert och samtidigt ödesdigert, världen därutanför, ens banala försök att få ord på det som sker. Folks desperation, demonstrationerna, coronaviruset som aldrig tycks villa ge med sig, rasisterna, fåntrattarna.
Inte ville jag åka med och träna för sista gången med Svarta havet heller. Jag åt gårdagens ris med bönor och fick ont i magen, prövade mina nya mediciner som ska funka mot uppblåsthet och IBS men som inte funkade. Och medan de andra tränade, så utvecklade jag en urinvägsinfektion. Plus att jag fick mens. Så när J kom hem så låg jag bara i fosterställning.
Och nu gör jag som man gör när man har urinvägsinfektion - man sitter uppe och bara dricker och dricker, te och varmt vatten och citronsaft och tranbärssaft. Inte verkar något hjälpa. Inte ens skriva kan jag som jag vill, vet inte varför jag ens vill försöka. Den här dagen är bara alldeles hopplös och känns obehagligt avgörande, som att den har en tyngd som vill säga en någonting. Imorgon ska J till Nötö, antagligen utan mig för jag kommer ligga här och kvida med min urinvägsinfektion och kanske få en antibiotikakur som tar kol på min redan äventyrade tarmflora också. Det känns bara på så många sätt som att jag inte orkar hålla upp den här människan som är jag och det är en helt ny känsla för mig som jag måste motarbeta på något arma vis. Jag har aldrig varit rent suicidal, eller kanske ens deprimerad på riktigt. Inte tror jag heller att det är något beständigt och nog kommer jag att piggna till bara den här arma infektionen går över och vi kommer till Nötö, men nu är det bara så otroligt motigt, alltihopa. Det var det. Fred.

Osoven och suicidal

Jaha, idag är jag bara osoven, suicidal och förbannad. Tänker på den där incidenten med köttätar-ickefeministen, att varför sa jag bara inte NO MIKS VITTU SÄ SYÖT SIKOI PERKELE, MAISTUUKS KÄRSIMINEN? och SIT KUN SUN MIESPUOLINEN TYÖKAVERI SAA 20% PAREMPI PALKKA KUN SÄ, NIIN SÄ OOT SIT IHAN OK? och IHAN JEES ETTET ARVOSTA SITÄ TYÖTÄ MIKÄ NAISET LÄPI HISTORIAA ON TEHNYT JUURI SINUA VARTEN.

Blir så satans förbannad på hela situationen ju mer jag tänker på den, det var ändå frågan om en utbildad mänska som jobbar på universitetet perkele. Har man lov att vara så fucking dum i huvudet i dagens Finland?
Lägg till att jag läst ett par kommentarfält om BLM samt om ukrainsk arbetskraft i Finland och kom sen och säg att det inte lockar att avsäga sig all kontakt till omvärlden och flytta ut i skogen. Plus att vi snart flyttar till Nötö och jag ska mana fram nåt slags trevlig cafétant.
Nej gonatt.

"En oo kyllä feministi"

Den här veckan började månaden då jag fyller 40. Det spelar inte någon större roll, men det känns betydelsefullt, som en milstolpe. Som att vissa avgörande egenskaper hos en bör vara utvecklade vid det här laget.
Det som jag har lärt mig under mina fyrtio år, är att livet främst tycks handla om att ramla in i dåliga rutiner och att sen bygga upp nya. Det är ungefär allt vad jag har hållit på med. Jag har konstant kämpat med att mota tillbaka en vilja att slå bakut, en sabotör eller en lat hedonist, det beror ungefär på vem som råkar vara hemma för dagen. Det är ett himla sjå att försöka hålla reda på alla sina personligheter, bara det här med att skapa ett enhetligt uttryck, att hålla sig till en stil eller en uppgift - ett kall i livet, har varit outgrundligt svårt för mig. Jag har snarare sett livet som en gymnastiksal full med möjligheter - trapetshopp, jonglering, hopp över bock och repklättring. Jag har velat kasta mig från repen till bocken, ja ni förstår. Det är verkligen det enda jag har velat göra.
Min mamma sa en gång, småironiskt om mig, att "Lotta hon ska bara ha roligt." Med det, tyckte jag mig ana att hon lite menade att jag försummade alla plikter eller måsten här i livet, kanske ansvar. Jag var bara här för att roa mig, för att vara med på festerna men slippa diska.
Men vad tusan ska livet vara om inte roligt? Jag tycker det är sånt här som folk i allmänhet tycks upptäcka allt för sent - att de har satsat så mycket på någonting meningslöst och vad det nu är, och sen är livet mitt i allt förbi och oj nej, man skulle typ ha ringt sin vuxna son, man skulle ha arbetat mindre och uppfyllt sina egna önskemål mer eller vad det nu kan handla om.
Det är ju roligt man ska ha, åtminstone kan man sträva till det. Och roligt har man genom att sen göra vissa ansvarsfulla val också, man gör sig själv så lycklig man kan. Nog tusan hinner man diska sen.
Tills man inte kan det, då. Tills man ramlar in i ett mörkt hål och slutar göra yoga, hetsäter om kvällarna, ser på dåliga serier och avskyr sig själv.

Nå väl. Jag önskar i varje fall att varje feminist och vegetarian hade hamnat i den situation jag var i förrgår, då jag träffade en ny människa som sa att 1. "otteks te niinku kasvissyöjii?" (E ni liksom vegetarianer?) och 2. "Siis mä en kyllä oo feministi" (alltså jag är nog inte feminist). Det är så spännande, för den där frågan om jag är vegetarian har jag personligen inte fått på vem vet hur många år, det är inte något jag längre tänker på ens, snarare tänker jag på hur svårt det är att hålla sig till att vara vegan så att man något så när kan leva med sig själv. Men så hittar man sig själv i en situation då en person man aldrig har träffat förr sitter mitt emot en, glufsar i sig en pizza med SKINKA och ananas, o frågar en att e man vegetarian?
Det var hälsosamt. Det var en påminnelse om att resten av världen rullar på med sina skinkpålägg och medwurstar. Det påminde mig också om att köttätare ser vegetarianer som sådana som gör ett val varje gång de exempelvis beställer pizza. Som att man väljer bort kött, som att det är något speciellt att man inte väljer skinkpizza, som att skinkpizza vore normen.
Jag insåg att jag lever i en värld i vilka köttdiskarna är pyttesmå och knappt existerande, de är förpassade till något dammigt och bortglömt skrymsle som jag aldrig ser i butiken och det är utdaterade och deprimerade gubbar från 1995 som går där och funderar på jauheliha och kanankiusaus, inte den riktiga världen.
Senare samma kväll kom då det där "mä en kyllä oo feministi" och det var ju också en sån där situation då man intresserat lutar sig framåt och säger "ai niinkö?" För så reagerade jag. Det var en situation som jag inte har varit i förr, så jag visste inte hur jag skulle reagera. Hela mitt väsen skrek att NU SKA DU VARA PEDAGOGISK SATAN, NU HAR DU DIN CHANS ATT BEVISA ATT FEMINISTER INTE ÄR HELT FRÅN REVEN och det var som att filmer om hur jag borde reagera projicerades i mitt huvud på samma gång, repändorna dalade ner framför ögonen på mig och jag tänkte att hur tusan ska jag lägga orden här nu då, vilket rep ska jag dra i? Jag sa typ nånting om att det handlar om allas lika värde. Det blev ju inte alls någon succé. Jag blev bara och fundera på hela situationen efteråt sedan, vilken vikt och vilka fördomar det ligger i meningen "en oo kyllä feministi."