Hej och hej igen, det var evigheter sen sist.
Jag ska försöka fortsätta här som om ingenting skulle ha hänt, men det är mest gårdagen jag vill snacka om nu, det var nämligen en dag som ruskade om mig. Det handlar om att mitt i allt inse vilken tid man lever i. Att få en kalldusch mitt på ljusa dan, stå där vid Hesburgerhörnet, se nazisterna organisera sig i led och sen marschera fram på gatan.
Jag hade själv just kommit från den andra fredliga demonstrationen, den mot nassarna, då jag en stund drabbades av en sådan där härligt befriande känsla av att vi är många som vill bra saker. Man ropar och känner stödet av andra som ropar.
Ei natseja Turkuun. Ei natseja minnekään. Och efter den demonstrationen går jag hem efter hunden för att den inte ska behöva vara ensam så länge, jag ringer J, förstår att han är upptagen, han är med några som vill försöka hindra nazisternas marsch men de blir å sin sida hindrade av polisen. Och sen - och det här kommer jag aldrig att glömma - mitt i allt är jag själv där på Trätorget, Mili är uppskärrad och drar för att den vet att J är någonstans nära, jag halvspringer förbi raden av nassar som står uppradade på Trätorget, det är bara en meter mellan mig och dem. Och jag hinner liksom inte tänka så mycket annat än att där står de alldeles bredvid mig, och där springer jag, så nära så jag kunde nudda vid dem med armen ifall jag hade sträckt ut den. Jag har liksom inte på riktigt förstått att nazisterna kommer att demonstrera här i Åbo den dagen, förrän jag ser dem. Jag tror sällan man fattar att någonting illa verkligen är på väg att hända, förrän man befinner sig mitt i det. Jag undrar vad de tänker om mig, om de vet att jag har varit med i motdemonstrationen ett par ögonblick innan. De ser på mig med uttryckslösa ansikten, ingen säger någonting till mig för det finns ingenting att säga om mig. Jag säger heller ingenting men inom mig vill jag ropa "hävetkää!", jag vill göra något men jag känner mig lamslagen, tänker bara att jag inte borde vara där, sådär nära. Vi bara iakttar varandra, dumt som apor från olika flockar. Någonstans inom mig önskar jag att de skulle ropa någonting fult till mig, bara så jag skulle få bli riktigt arg på dem, så jag skulle få kraft att göra någonting, att rådda till deras linje, förstöra något. Men ingenting annat händer än att jag dumt håsar förbi med hunden.
Och sen ser jag J, han kommer sättande från ett annat håll. Nassarna ställer sig med en armlängds avstånd, de sträcker ut armen och lägger handen på axeln på den som står framför dem. Varför gör de sådär? Varför har de ett sånt behov av att organisera sig? Vi behövde inga sådana där regler för hur vi skulle stå eller gå i den andra demonstrationen. Vi visste det liksom av oss själva, nån säger att härifrån går vi, nu startar vi. Och sen gick vi. Hänger det där sjukliga behovet av ordning ihop med en rädsla för frihet, för vad som händer om folk får tänka fritt och göra litet som de vill? Har de själva vuxit upp i kaos? Är den där armen nåt slags nazisthälsning, nåt de gör för sammanhållningen? Det är obehagligt, så obehagligt så jag saknar ord.
Och sen börjar de ropa sina slagord. J och jag står än här än där, det märks att vi inte har tänkt igenom hur vi ska agera när nassarna börjar hålla låda. Har nån tänkt igenom det, vad man ska göra när nassarna marsar? Javisst, en dam cyklar modigt fram bredvid ledet och håller upp en pappskylt av ett hjärta. (Senare får jag höra att det var min vän M. Fantastiska M, alltid förberedd! Alltid med en klar agenda!) Själv får jag för mig att visa långfingret åt raden av människor som står där i fel led och ståtar. Jag är så arg inombords, så ruskigt arg och upprörd så jag inte vet vad jag annat ska göra. Får för mig att jag får ögonkontakt med en dam jag visar långfingret åt. Känner ilskan bubbla inom mig, en obehaglig, ful och missriktad ilska blandad med rädsla, äckel och avsky. Sen står jag bara handfallen vid gathörnet, deras egen imbecilla ljugmedia står också där och rapporterar. Jag önskar jag hade mod och idéer till att göra någonting mer, ropa nånting, ställa till med något. Nu blir jag bara en av de där passiva som står och förfärat ser på - på ett sätt en deltagare. Någon som bara ser på. Det skrämmer mig oerhört. Nån med Trump-Tshirt - på riktigt - en TRUMP-TSHIRT intervjuar någon annan medan de går, allt ser upplagt ut, som ett skämt. Två gånger i mitt liv har jag sett en Trump-tshirt i Finland - en gång på Ms Eivor och andra gången nu här igår, och båda gångerna har jag fnissat och inte trott att det har varit sant, att någon på allvar kan gå omkring med en T-skjorta med den där fullständiga människoskärvan, babianen, den som alla vet att självklart är en fullkomlig fjant. Men samtidigt så har han ju blivit vald, så någonstans måste det ju liksom finnas människor som tycker att han är någonting att stödja. Och så klart, bland nassarna! Bland nassarna finns Trump-anhängarna. Oh, am I surprised. Det är bara så ofattbart! Men sådan var hela dagen igår: helt ofattbar.
För senare, när vi går hem, så dyker den där bilden upp i flödena. Nazisterna har gått ner till Studenthuset, de står och heilar utanför det, gör nazisthälsningen. Nazisthälsningen! I Finland, 2018, utanför ett hus som kan sägas stå som symbol för utbildning och fritt tänkande (senare fick jag höra att också hovrätten finns i detta hus, där som de där senare ska gå inför rätta, där de får veta om de har fortsatt rätt att existera som organisation).
Jag tänker på allt det här på en gång: Trump, det hände. Att nån står utanför akademihuset och gör nazisthälsningen på djupaste allvar, det hände. Jag börjar tänka på att det kanske kan gå sådär som i the Handmaid's tale, att ingen tror att det fruktansvärda kan hända på riktigt, men att det sedan bara händer, för att allmänheten är passiv och skakar på huvudena. Nassarna får fotfäste. Staten faller. Eller vafan. Knappast händer det ju. Men visst blir man så rädd så håren reser sig på armarna på en. Att vi har kommit till ett sådant skede i historien att sådant här igen kan finnas.
