Cake-gasm-damen

Idag är det den sista juni. Dagen har på många sätt känts speciell, sådär som dagar kan kännas här på ön, sådär extremt späckade med liv, händelser och känslor både kroppsligt och själsligt.
Igår kom en familj som var bekanta från ifjol, barnen hade snackat om Mili hela vintern, de hade helt enkelt inga andra alternativ än att komma tillbaka till Nötö för att träffa hunden igen. De hade trotsat storm och allt, kryssat genom vind som var närmare 17 meter i sekunden. Men mannen är tävlingsseglare, fick jag höra idag, så de var väl säkra på det sättet. De har nu lagt an vid bryggan nere vid hamnen. Mamman är extremt talför, hon bara snackar och snackar, det finns ingen hejd på det. Dessutom tycks hon vara från Spjutsund, vilket är ännu galnare (jag är också född i Spjutsund), så vi försöker förgäves hitta gemensamma bekanta.

Idag var det lördag, och menyn sålde bra. Vi hade färsk fisk på menyn, sik och det blev riktigt attans lyckat med smörstekt sik, hasselbacksnypotatis, miso-glaserade morötter och vitvinssås, måste jag säga. Själv har jag ju så klart inte smakat någonting, det gör vi aldrig eftersom grejerna ska säljas, men kunderna var nöjda. Vi hade också in en dam som var så förtjust i kakorna att det inte fanns någon hejd på det. “Cake-gasm-damen”, kallade Joakim henne.
Ikväll bestämde vi oss äntligen också för att gå och hälsa på tant A på norrsidan. Tant A påminner väldigt mycket om min egen farmor, hon har samma miner i ansiktet och samma avmätta, vackra sätt att röra sig på, det känns som om jag redan känner henne, på ett mystiskt sätt. Hon har redan länge önskat att vi skulle besöka henne eftersom hon hade hört att vi har varit typ överallt utom just hos henne, så nu var det dags. Först gick vi vilse och hamnade hos en villrådig gubbe, som senare visade sig vara tantens svåger? (Systers man.) Sen när vi äntligen hittade tantens hus så visade det sig att barnbarnen var där och att de hade haft urnenedsänkning samma dag, av tantens son och barnens pappa. Kan man hitta sämre timing att besöka någon? Nå, typ om någon skulle ha dött precis. Hur som helst, det visade sig ändå vara ett alldeles underbart litet besök. Vi åt rabarberpaj, drack te och snackade, gick runt och tittade i hennes förtjusande lilla torp. I övre våningen fanns ett rutigt tak som var gjorda av gamla öllådor, om jag förstod saken rätt. Jag tycker så om hur äldre människor tycks villa att rummen ska bestå som rum med olika funktioner: ett sovrum, ett kök, ett gästrum och så salongen då, eller vardagsrummet där det står ett större bord för festmåltider, där det finns en soffa och litet finare möbler. Allting är så tydligt, rums funktioner blandas liksom inte ihop. Det enda som var fel hos tanten var teven som stod på, den bröt upp det gamla och vackra genom att bara stå på och vara nymodig och skrälla, men klart folk måste få ha teve.
Till sist satt vi då i fina gästsoffan och fick oss ett glas sherry. Till och med det var gott, fast jag inte är någon vän av sherry i vanliga fall. Det är när saker kommer till en vid rätta tillfällen, som de också sedan uppskattas. Vi lyckades vända en dag och kväll som var präglad av sorg, till någonting hoppfullt och nytt. Tanten sa det också, att vårt besök kronade dagen. Blir så glad av sådant här, att på dagen få höra lovord av folk som är så glada över god mat och kakor, och på kvällen komma helt fel men sen ändå tydligen helt rätt. Det är sådant som får en att reflektera över vad det har blivit av en och så, att man liksom är en helt fungerande mänska som hanterar det ena och det andra.

Till sist gick jag och stängde kyrkan, Mili skulle hem med Joakim, vägrade komma med. Jag tyckte mig ana att kyrkan var tyngd av sorg på grund av urnestunden som hade ägt rum tidigare där idag, jag började gråta när jag gick fram till altaret, tydliga bilder av hur en liten pojke springer omkring på Nötö uppenbarade sig framför mig, och sedan sorgen som fanns kvar efter honom. Men så här är det på Nötö, det är ingenting märkvärdigt, egentligen. Man lever i samråd med känslorna och naturen. Man är så tätt inpå det verkliga, tystnaden, människorna, livet och sig självt att ingenting egentligen förvånar eller överraskar en.

Nötö, år tre

Vi har landat på Nötö. Här är bara ljuvligt, fast jag har drabbats av årets influensa. Snorar och går med tungt huvud. Solen bara skiner och skiner och skiner. Jag antar att det inte blir så mycket skrivet här under sommaren.

Bakrummet, där vi bor. Ser alltid ut så här fast hur man än städar.

Limoncellon står och väntar på att bli uppblandad med vichyvatten.

Tadidadaa, it is the limoncello.

Första spritlasten har kommit.

Ljuva hjortronmossen

Jag på sydsidan

Andra klippor på sydsidan

Igår var det grym sjörök. Häftigt fenomen som uppstår då luften är kallare än vattnet som
sen stiger upp i något som helt ser ut som rök.

Här anländer Ms Eivor mitt i sjöröken. Med på Eivor fanns också
Joakim som hade varit och spela i Åbo.

Hoppsan, det var visst många bilder av Eivor här.

Nåja, nu tar den i land.

Så här fint var det innan dimman. Kossorna är än så länge här på ängen utanför oss
(Huset på bilden är Grannas, vi håller till typ till höger här.)

Vy från vårt köksfönster, mot Södergrannas och samma ko-äng som i föregående bild. Kvällsdimma var det här.

Junilistan

Googlade "junilistan" för att lite komma i gång med den här dagen - det brukar jag bra göra genom att fylla i nån poänglös blogglista. Men så visade sig Junilistan vara nån form av politiskt parti! Muahhahahaha.

Nä nu, nu ska jag ta itu med att dokumentera musiken jag använder i min radioserie. Teosto vill veta sitt och nu är det bara att visa sig på styva linan (vad snackar jag om??) och skriva upp vilka skivor man har använt


gäääsp, orkar ni läsa om nåt sånt här?
Jag orkar i varje fall inte skriva om det.

Det räddande högerklicket

Jag måste bara skriva om det här, för det är ganska attans pinsamt och samtidigt rätt så typiskt.
Mitt yle-strul med ljudfilerna ordnade sig genom ETT HÖGERKLICK. Man kunde stänga allt som tog sån jävla plats och tid att ladda upp o ner och hit o dit. Man kunde bara stänga ner skiten. Alla klipp fanns där ändå. Nog är det otroligt, där har jag suttit i TIO TIMMAR bara för att jag inte fattat att göra det där innan. Nåja, nu ska jag inte orda mer om det. Det verkar som om jag är färdig! Man kunde visst göra en del ännu men frågan är om jag ids göra nåt mer nu. Största problemet nu är skillnad i ljudkvalitet, att vissa inspelningar brummar o andra är tysta, sådana saker. Men så gör nu alltid mina inspelningar! Sku måsta lära mig nån gång...
Vad händer annars? Det blir ljust ute, i skrivande stund alltså, klockan 3.39 (herregud, hur blev den så mycket??). Koltrastarna sjunger allt mindre, midsommaren närmar sig, jag vill gärna bara vara i fred nu.
Får jag fåna mig genom att dela ännu en grej från onsdagens keikka?
Klart jag får, det är ju min blogg, vetja.

Och texten:

Högmod, avund, lättja, vrede, frosseri, girighet, lust och otukt.

Vi ska bli av med allt, hela batteriet
Nu ska det sopas rent, allt ska bort
Och bakom nästa hörn ser vi hur det nya
tornar upp sig bakom rykande ruiner
Är det äntligen någo bättre?

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om saker förr
Allting ner i svarta havet
Låt det sjunka, snart e allting glömt
Snart så e det glömt.
(Dumpa skiten, dumpa skiten ner i havet)

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om vår skit förr
Dumpa skiten ner i havet
Svarta havet kan ta hand om vår skit

Dumpa skiten ner i havet, låt det sjunka och falla i glömska
Ylpeys, kateus, ahneus, ylensyönti, laiskuus, viha, himo.

Första keikkan

Bild: Timo Tiura

Nå vojhan perhana. Gårdagen. Spelade på TVO med Svarta havet, första keikkan. Det gick ganska klanderfritt. I alla fall över förväntningarna för vad man kan vänta sig av en första keikka. Härrigud. Trivdes som attan. Det var nog första gången på scen som jag kände att ok, jag kan stå bakom detta till 100%. Att man liksom är stolt över hur det låter kring en. Det var så roligt, för fick i efterhand höra att allt var fine, men att det var märkligt när solisten skrattade så mycket. Att varför skratta, i sån här hardcore-musik? Tja, för att man är glad? Hehehe. Jag vet att det nog kanske inte lämpar sig att sjunga om vargarnas situation eller planetens förödelse och skratta där emellan, men jag måste tänka på det där lite mer, hur jag ska förhålla mig till det. För inte kan man ju trycka undan pur glädje heller? Men å andra sidan måste man ju också tänka på vad man står för, liksom hela bandets uttryck.
Ja, så jag ska kanske rojva mer och skratta mindre. Man kan aldrig rojva för mycket.

Spelade med ett annat band från Grekland, Konepistooli. De spelar finsk 80-talspunk! Ganska otroligt. Och var nu så himla trevliga. Punkscenen är nog spännande, finns så mycket beundran som går åt olika håll. Finland tycks va ett ganska ledande land när det kommer till punk. Jag vet ju ingenting om sånt här. Inte vet jag någonting om Sjostakovitj heller, även om jag nu gör radioprogram om sånt. Det är ganska roligt hur mycket man kan komma undan med.
Hur som helst, gårdagen var fin på så många sätt, fina typer som dök upp, trummisen som har återfått livsglädjen och som man riktigt liksom ser att lever upp igen. Näpp, det finns så många bra saker i det här livet och nog kan man bli ganska överväldigad över hur mycket man ändå hinner få till stånd. Tänker jag idag, när jag står två timmar i Sibeliusmuseums kassa pga personalutflykt. Man får tacka och ta emot.
Idag morse kom grannen in med hunden som hade varit där övernatten, vaknade av att nån öppnar ytterdörren och så stormar hunden in, och så går dörrn fast igen och grannen går vidare till sitt. Var så nöjd bara, tänk hur allt funkar.

Tungrott

Dagen idag börjar genom att jag är grymt nervös och nojig. Detta för att jag skrev ganska surt igår, mailade om det där jobbstrulet, hur långsamt o trögt allting är och att jag inte fick inspelningen att funka i ljudstudion. Och nu har jag gett mina uppgifter till en annan nisse som ska KOLLA vad står på, och sånt där blir jag alltid helt kaki-i-byxorna av, att de ser hur galet jag har gjort allt. Att nån liksom går in och gräver i mina nystan, att nån ser hur tokig jag på riktigt är och att sen tre nissar står där över en dator och skakar på huvudena och säger att satans frilansare som kommer hit och råddar till allting. Självfallet har jag ju gjort nånting helt galet eftersom det tar upp till 40 minuter bara att öppna ett av mina projekt i det där klipprogrammet. Nå väl, jag vet att detta är BAGATELLER och att det inte är något desto mer att sura om. Jag är bara störd på att något som borde vara relativt enkelt och smärtfritt, istället är tungrott som satan.
Vad gör man nu då, istället för att slita hår? Svaret är enkelt: man sätter på en video med Adriene och gör yoga, så klart.

Inget spår av MANGO LASSI

Nå hej hej.
Jag är så in i helvete arg och frustrerad så det inte finns ord på det, och det handlar om det här bisarra sättet att jobba på ehm, ja, vissa arbetsplatser och den murkna filhantering som hänger ihop med datorer och program.
Eller ja, jag vet liksom inte riktigt vad jag snackar om ens längre - allt jag vet är att den här kvällen har bestått av ungefär 3 timmar aktivt arbete och, ja, NIO TIMMAR väntande och strul. Jag skojar inte. Jag är ju en envis jävel, så jag bestämde mig i något skede för att jag inte tänker gå hem innan alla speakar är gjorda, och ja, nu är de gjorda och klockan är 2:50. Känner mig som ett jävla nattroll på arbetsplatser, en som går omkring och suger i mig rooiboste och pissar med dörrarna öppna. Till en början var det förstås roligt och charmigt, det här med att hänga sent på en stor arbetsplats, alldeles ensam.
Men sen, när ens fjärde projekt tar fyrtio minuter bara att öppna, hårdskivan är oförklarligt full och det tar ytterligare 40 minuter att spara de små ändringar man har gjort, ja då börjar leidon liksom komma över en, for realz.

Men NU TILL NÅGOT HELT ANNAT. Imoron har vi keikka med Svarta Havet. Det är också helt attans bisarrt att vi har kommit så långt att vi har en massa sammanhängande låtar, och imorgon är det då upp till bevis, på så många sätt. För oss, för mig, för rösten, för performancen. Jag är ju egentligen en mycket nojig typ, vet inte alls hur jag gör mig som nåt slags sångskrikare på scenen. Det är ju liksom en sak att fåna sig på instagramvideos och sen en annan sak att göra det på riktigt.

NÅ HUR GICK DET PÅ VESSÖ DÅ?
Tackar som frågar, det gick bra. Det gick som jag från en början förutspådde att det skulle gå: först hände ingenting och sen mitt i allt kom jag i gång och skrev ganska bra och sammanhängande. Nu har jag en början, måste väl läsa igenom resten också. Men snart ska skiten skickas en gång till.
Och nä, jag ville inte alls därifrån. Jag tänker ännu på det med vemod i hjärtat, att det finns ett sånt där ställe och att jag inte kommer att vara där förrän i höst.
Men jo, men ja. Får vara i skärgården i alla fall.
Nu skriver jag bara blaj.
Bilden här ovan har ändrats till att det nu bara är 16 minuter kvar att vänta.
ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT VÄNTA PÅ FEKKING PROGRAM.
Tänkte på roliga saker här när jag blev så trött. Här ett exempel: Till folk som heter Lassi, borde man ropa MANGO LASSI högt varje gång de kommer in i rummet.