En liten berättelse om människor

Jag är hemma!!! Ett stycke vit ruta på datorskärm ter sig som nånting ur underjorden utskänkt, något säreget och otroligt, för få förunnade. Det är då tamejtusan så dom där lägerveckorna ska gå och ruska om en. Den senaste veckan: lång som själva fattigåret. Det känns som att jag skulle ha åldrats med 30 år under denna vecka. Det var en vecka som, öhm, var den svåraste veckan i hela mitt liv. Jag tror jag är seriös. Åtminstone känns det så nu. Innan jag skriver nåt mer så måste jag kort konstatera att mitt huvud går på otroliga varv. Alltså bara som en liten sidonotering. Detta är gratis kokain. Far på läger med gravt funktionshindrade, jobba med tjugu-nåntingåringar och kom hem. Tadaa. You're high.

Nåja. [paus]
Det blir svårt detta, att beskriva, men det är värt det så här kör vi.
Vid varje läger får man oftast tilldelat en deltagare som man har ansvar för, nån som man är ledare åt helt enkelt - som man ska hjälpa och vara med. Det är alltså frågan om människor med funktionsnedsättningar, olika typer; ibland talar dom, ibland inte. Ibland får man en intressant typ som vet mycket om Bamse-tidningens historia - ibland får man en bananliknande formation som rullas in i stol, säger bää och har dregel i mungipan. (Inte illa menat. Bara beskrivet.) Den här gången hade jag hand om en förkrympt dam som mest påminde om nån slags fågel. Hon hade olika problem med allt möjligt, pratade inte och förstod inte mycket. Men hon kunde gå. Jag fick en massa papper med information om hur man ska gå till väga med henne, det är mysko det där. Man läser resonlig text om någon som är totalt bananas, totalt oresonlig - de "vettiga" människorna har författat en text åt andra vettiga människor att läsa om en som är helt out there. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer och när hon träffar nya människor". "Det är viktigt att ha klara och tydliga regler med Magdalena". (Namnet är fingerat). Man läser, och man funderar. Man föreställer sig hur människan i fråga beter sig, fungerar och är, hur man ska möta henne på bästa sätt. Man tvingas möta sig själv som människa - tvingas fråga sig själv konstant; hur gör jag bäst här? Hur skulle "en vettig människa" handla i den här situationen?

Bussen rullar in på lägerområdet. Jag har fått ett foto av min deltagare, och jag ser henne direkt genom bussfönstret. Hon sitter på första bänken, hennes ansikte är unikt, går inte att ta miste på. Stiger in i bussen, är överdrivet positiv, glad och uppmuntrande, försöker samtidigt att inte vara för överväldigande; helt normal bara, men glad - direkt är man i spel, man tar på sig sin roll som ständigt uppmärksam. Hon sitter på ett kisiskydd. Hon är nerkisad och likgiltig. Hon går med på att, långsamt, ledas ut ur bussen och in mot lägerområdet. På nåt sätt behandlar jag henne som om hon är en explosiv sats med något som kan smälla i luften, stort. Jag är försiktig och pratar lugnande. Jag lämnar hennes väskor och stå för jag fattar att nånting är på tok. Anar att nånting är på lut. Allt sker sen som i nån slags dimma. Hon blir ursinnig och lägger sig ner och vrider kroppen som en mask åt olika håll samtidigt som hon river i mina kläder när jag försöker närma mig henne och klöser sig själv och mina armar.

Jag fattar inte riktigt vad som är på gång. Jag får in henne på hennes rum, försöker gräva efter nya blöjor i hennes väska medan hon fortsätter med sin dåndimp mitt på golvet. Hon skriker, har utomjordiska ljud för sig, hon är ursinnig, hon gråter, det är hemskt, jag får på nåt sätt bort de nerkisade byxorna, nya byxor på, vet inte hur allt går till, har väl henne på vessan - funderar - hur tvättar man en annan nedkissad människa? Jag fumlar med den nya blöjan (inte fan kan jag sånt där med blöjor). Det är svårt och jag märker att jag svettas och hjärtat dunkar otroligt snabbt, jag är chockerad och i panik men rösten hålls per automatik lugn, jag snackar lugnande; "Sådär, vänta lite. Vi e just klara, JUUST klara, Magdalena - det går braa". På nåt sätt får jag väl sen en blöja dittryckt, ny byxa oppdragen, för sen går vi mitt i allt i armkrok mot matsalen.

Hon går med på att gå med mig. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer" ekar i huvudet. Vad kan man göra? I matsalen sätter hon ner sig, lätt som en fjäder sätter hon sig där. Jag fumlar med bricka och mat, hafsar ner nåt slags kladdig sås på fat, skyndar mig tillbaka till henne innan hon ska hitta på nåt fuffens. Då hon får brickan framför sig och jag gör ett försök att sätta mig ner bredvid henne med mantrat "allt är normaaaalt" ringande i huvudet och börja mata henne, far hennes händer fram och slänger ner stolen, häver brickan åt sidan så mjölkglaset välter och allt blir en enda röra. Sen kastar hon sig igen på golvet i ursinne. Mitt huvud blir alldeles nollställt. Jag blir ertappad med att inte veta vafan jag ska göra, och jag vet inte vafan som händer sen. Nån kommer väl och hjälpa mig, vi får ut henne, det blir inget ätet. Jag vet inte vem som är med henne sen, får bara höra att jag ska gå och äta, själv, för det ska man: äta. Jag går mot matsalen, trippar på den stenbelagda gången upp mot det där deprimerande huset med självöppnande dörr (som man är exalterad över exakt EN gång, sen är den också bara deprimerande). Märker att gråten är alldeles inunder ansiktet, man behöver bara lite peta på den så väller den fram. Så jag börjar gråta, försöker hålla det lite i styr. Gråter och tänker att jag måste åka hem för att jag inte fixar nåt mer. Samtidigt tänker jag att jag nog gör klokt i att visa hur jävligt detta är, att man inte ska hålla tillbaka (tokiga strategiska tankegångar man får på det där stället - allt övervägs noga). Nån köksa ser medlidande på mig medan jag hulkar och skopar upp sås åt mig. Får en flashback till någon gång då jag hulkande har tagit mig från en flygstation till en annan medan gamla tanter har hållit om mig och fått moderskänslor. Det är fisk den dagen, även jag kan äta från dom vanliga pytsarna. Försöker ta mig samman så jag inte ska verka som en totalfjant som inte har nån erfarenhet av sånt här. Magdalena är nånstans, snart står jag och gråter riktigt ordentligt på en vessa.

Okej. Det blev bättre sen, hon började sakta men säkert vänja sig vid mig och till och med le lite emellanåt. Jag grät sen inte mer, jag blev hård, kall och sarkastisk, "ja, klös mig i armen bara, det känns säkert bra". De nattliga ljuden av folk som råmar, ylar och väser blev vardag. Att en fullvuxen man som säger "äääääääääähhhhh" kommer ålande genom korridoren i blöja blev fullständigt normalt. Det visade sig att Magdalena gillade kaffe och jag fick allt emellan en "kaffekram" så fort jag serverade det åt henne. Det kunde man ju inte annat än gilla. Om kvällarna: möte med de andra ledarna och torrt prat om dessa människor, deras funktioner och att hantera olika besvärliga situationer. Inget snack om att nånting är fruktansvärt eller hopplöst och deprimerande. Det är proffs i farten nu, VI har för stunden rollen av proffs. Här är vi vårdare, vårt jobb innebär att möta människor med ett fullständigt beroende av andra som ser till att de äter, stiger upp och inte förgås i en hög av piss och skit. Jag överlevde. Jag skulle kunna skriva mycket mer och mycket annat. Men jag orkar inte. Nu sitter jag hemma och betraktar mina blåmärken och klössår med en slags underlig kontemplation i sinnet. Man hade både kunnat formulera den gångna veckan som en jäkla horrorhistoria om vad sommarjobbare hamnar vara med om, eller som en fin liten berättelse om hur en människa närmar sig en annan. Valet ligger hos skribenten.
Jag kan inte välja någondera just nu.

För nu: bara lycka och extas över att gå till rentvättkorgen, ta upp slumpmässig T-skjorta SOM ÄR MIN, dra den på sig, kunna dra den på sig ha frihet dygnet runt, ha ett liv och en plånbok och lite planer eventuellt. Vara ensam, tala med människor SOM FÖRSTÅR, dricka öl, lyssna på tystnaden.