Gone

Idag har jag raderat mig från Facebook. Jag har gjort det tidigare, men kommit tillbaka för det är ju så fånigt med Facebook att man aldrig riktigt helt kan bli raderad. Det är just det som jag tycker att är lite skrämmande också, hela den här kontroll-rhumban på FB. Egentligen spelar det väl inte så stor roll om nån följer vad jag gör, och om någon utgående från mina internetvanor kommer fram till att jag skulle behöva en rakhyvel, så får dom väl gärna skicka reklam åt mig. Jag kommer ändå inte att köpa en.
Hur som helst, så idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag ändrade mitt namn till Aquilina W Fodemust och började gradvis radera mina vänner. Det enda sättet att helt radera sig från FB är att skaffa sig en fake-identitet och falska vänner, har jag läst. Har haft ett sådant surr i huvudet som helt enkelt kulminerade i och med FB:s fula uppdatering, samt mitt fullkomligt vansinniga Cityville-beroende, så nu var det dags att sluta. Jag finns på Google+, ett jävligt lugnt ställe. Och så finns jag här. Ja och så finns jag i egenskap av papegoja på Facebook. Ifall nån skulle behöva ha tag på mig. Annars så är jag hemma.

Akademia

Professorn berättar att man i akademin nu har bestämt sig för att det ska sluta kopieras. Nu ska det PDF:as! Varje elev ska scanna in det hen önskar kopiera, samt skicka det till sin egen e-post. Problem blir det när man ska skicka till sig fler än tio sidor, då blir nämligen filen allt för stor. Men det här är helt enkelt saker som man ännu inte kan tala om i det här skedet. Nu ska man ta ställning till huruvida någon manuellt ska införa alla studerandes e-postadresser i kopieringsmaskinen, eller huruvida varje studerande skilt för sig ska knappra in sin e-postadress vid behov. Den nya amanuensen får till uppgift att skriva en manual för hur man använder det nya scanningssystemet. Först ska hon få introduktion av intendenten. Någon undrar när musikvetenskapen ska flytta och får till svar att vi ju redan har flyttat, att det bara inte märks rent praktiskt ännu. Officiellt finns vi i Arken, men allt vi gör händer fortfarande i Sibbe. Det är väl helt naturligt.

Warpzonen

Jag sitter på timme och väntar på Wolf-Knuts. Känner mig som i en warp-zone. Mario som ramlar ner från röret.
En pojke som ser ut att vara nitton år gammal pratar om saftsmakande rödvin. Jag ser på hans spinkiga ben och undrar hur han kan gå. I hyllan till höger om mig finns avhandlingar, böcker som skrivits av namn jag känner till. Nystrand, det var han som skrev den där boken, Kinnari, jaså hon har också sysslat med folkloristik, Berlin, jaså hon som jobbat på Sibbe, Ramstedt, jaså jaså. Han har hunnit så långt. Folk i min ålder, där ligger deras arbeten. Igen slår det mig; varför vill jag fastna? Varför kommer jag aldrig nånstans?
Wolf-Knuts säger att man i dagens folkloristik letar efter de berättelserna som är annorlunda och avvikande. Om 25 personer berättar om sin vardag blir det antagligen ganska likadana berättelser som börjar nie på morgonen med gröt och kaffe. Det är undantagen som är de intressanta.
Jag undrar varför. Varför är det inte mer intressant att största delen av mänskorna i vår vardag gör exakt samma saker som alla andra? Jag är omgiven av 20-åringar som studerar för att man "ska göra det" så fort som möjligt efter gymnasiet. Varför är inte det intressantare som fenomen, att alla lever med huvudet som i en plastpåse?
Vi diskuterar i grupp. Jag känner mig som fyrtifem år gammal. Drar nittitalsskämt. Jag vill ta hem dom jag pratar med, bjuda dom på bulla, fråga dom om hur dom har det, om det är svårt att vara ung idag. Säga "lite mindre mascara, så ser du bättre ut".
Wolf-Knuts uppmanar oss att åka på utbyte nu, "medan ni är unga. Sen när ni har hund, barn och familj, då blir det inte mera åkt någonstans", säger hon.
Och om det inte blir hund, barn och familj då, tänker jag. Om det istället blir bara utomlands, alldeles för mycket utomlands, flera år utomlands, flera år utanför-kroppen-upplevelse, flera år av en warp-zone som man aldrig kommer bort ifrån? Vad gör man då, Wolf-Knuts?

Att säga saker på helt fel ställe (vilket händer hela tiden tycker jag)

Kände mig nog som ett typiskt särfall idag när studiekamrater frågade hur veckoslutet hade gått och jag svarade att jag inte har kunnat sova så bra och började berätta om mina mardrömmar, att jag hade hittat en halvt levande hare i en grop, drog av skinnet av den och därunder fanns en liten hermelin som jag bar med mig i händerna men som sedan bet mig och sen vred jag nacken av den.
Och i det skedet inser jag att det där ju faktiskt lät lite väl brutalt för att säga sådär medan nån drar skynket av flygeln (vi ska ha konsert i Sibbe om en timme) men då är det ju redan för sent; hermelinen har hoppat ut.

Dagens konstigaste

Scandinavian Babes - ett svar på Scandinavian Hunks. Det behövdes va? Det fanns väl ett skrikande behov av dansande kvinnliga sexbomber, nej sånt har man ju aldrig sett förr. Det var nytt! Så dom hittar på.

Annan iakttagelse:

Musei- och arkivpersonal tycks bestå av:
1. hevare
2. flickor med hevare-pojkvänner.

Alltså: Musei- och arkivpersonal intresserar sig för gamla saker, och är man intresserad av gamla saker så är man antagligen också intresserad av heavy.
Hur blev det här nu?

Hungrig? Hungrig-ofrivillig, hungrig-frivillig. Men ett fetto är ett fetto är ett fetto.

Nu är det Röda korsets hungerdagsinsamling igen, och eftersom goda vänner är med och arrangerar insamlingen i Åbo, har det blivit så att jag alltid brukar stå ett par timmar med en bössa jag också.
Det är alltid lika underhållande att stå i Hansa shoppingcenter, av olika orsaker. Idag konstaterade jag bland annat att anorektiker inte donerar till Röda Korset. Man kunde ju tro, att anorektiker kunde tänkas sympatisera med de som går hungriga, samt kunde man tänka sig att de har några slantar över eftersom de i varje fall inte spenderar sina pengar på mat.
(Haha, hoho. Ana-humor. Not funny. Very funny. You choose.)
Dessutom hade jag oturen att stå alldeles invid ett gäng värvare till Elixia, nån ny konditionssal som ska öppna i Åbo och som kom med nåt sånt där halut sä tulla jumppaamaan- erbjudande. Det är ju nog lite crazy att man ska stå och samla slantar till hungrande mänskor invid ett gäng som försöker fånga in mänskor som har ätit alldeles för mycket. Dessutom var alla Elixias värvare själva överviktiga, så feta att rumporna och låren knappt rymdes in i byxorna på dom, vilket man ju inte kan säga att var någon vidare bra reklam för Elixia. Så jag roade mig med att stilla svara "no sä tarvitset kyl tota liikuntaa enemmän kun mä" varje gång jag hörde dom kväka sitt syysliikuntaa-sinä-haluatko-mantra.
Och så, där har två timmar gått.

Träsket

Ojojoj. Lathet, lathet följer mig i livet. Klockan är redan halvett och jag har haft snart tre timmar på mig att börja med mina "viktiga saker" men nej fan, det är kanske bara att acceptera att man är en lat jävel bara som mest gillar att ta det lugnt, att man hör till den aprasen som hellre sitter nånstans bekvämt och plockar loppor från artfränder än slår på bröstet och tävlar i smarthet och styrka.
Ja, här angstas det som allt emellanåt alltså; över framtiden, över studierna, över idiotiska brorsan som bara drar till Stockholm och bor på hotell, över att måsta ringa och beställa tandläkare och att sen i något skede måsta ringa på hos grannen och prata finska om sotare som lär heta "nuohooja". Papegojorna har dock (igen) hittat sin plats i livet, dvs hemma hos mig och dom drar ut på äventyr i köket, utforskar ihåligheter, dissekerar i blomkrukor, har sönder pappkartonger osv. Och jag försöker fantamej läsa böcker, "The Woman Composer" heter en. Orkar inte ens läsa två sidor, så tung text är det, så svårt att få nåt hum om. Så tänker jag att vafan gör jag ens då i universitetet, när jag hellre spelar nätspel och latar mig än intresserar mig för saker på riktigt?
Nå, man måste utmana sig i livet, blabla. Man kan syssla med olika saker, man kan vara bra på mycket, man kan vara halvhjärtat här och helhjärtat där och sen byter man.
Jag har en inre röst som är ganska smart. Hen vet hur det mesta ska göras och hen kommer med slogans och livsvisdomar som skulle göra vem som helst till en totalsuccé. Det är synd att min kropp är en makaron, mina fingrar små korvar och mina öron som två söndriga mikrofoner som inte tar upp några livsvisdomar eller goda råd. Mer och mer börjar min tankevärld bli likt en öken eller en blank sjö, ett träsk i vilket ingenting händer. Förut hände det saker och där fanns aktivitet och grejer, men nu, när jag ser upp från datorn är där bara total tomhet. Jag tänker ingenting. Det skrämmer mig lite. Raderingen lyckades.

Men vad är det här för ett jävla språk?

Alla gör det, ingen fattar, ingen lyssnar, ingen lägger ens märke till vad som sägs. Till och med nära vänner har börjat göra det, dvs uttrycka sig såhär för att linka en grej på FB; "Är du bra på design, webb, organisering och vill jobba i världens mysigaste rööperi-team?" Det är tonen i det där påståendet som får mig att resa ragg av obehag - som om ett arbetsteam kunde vara mysigt, som om medlemsskapet i detta team vore extra eftersträvansvärt. Fy fan för hela den här smörjan om att försöka få ett arbete att låta lockande, att göra ett arbete till något man ska identifiera sig med, man ska bli firman, firman ska vara en själv, man ska få coola grejer från firman som gör att man till slut ska gå runt som en levande reklamstolpe, man ska vara ett bränd. Fy satan.
Sluta uttrycka er så äckligt. En firma är en firma. Vi är vi och några luktar illa, andra gillar svamp. Vi jobbar med olika saker. Ingenting är coolare än nåt annat. Punkt.

Snygga akademiherrar

Vad skådar mina ögon när jag surfar in på HBL:s nätsidor? Jo, Åbo Akademi har låtit måla porträtt på sin förra kansler, minister Christoffer Taxell och sin långvariga förvaltningsdirektör, kanslirådet Roger Broo. Jag måste nog säga att de här tavlorna är något av det mest komiska i konstform jag har sett på en tid. Taxells tavla ser rent slarvig ut, som om konstnären inte hade orkat sätta tid ner på väggen till vänster eller det gröna utanför - det var väl en ansträngning bara att få herrns ansikte att se någorlunda skapligt ut på bild, tänker jag mig. Man fick hafsa dit resten. Och där plirar han mot oss, två pigga ekorrögon mitt i en ansiktsmassa, ett finurligt finger mot hakan - en nyfiken och eftertänksam man vill det säga.
Porträttet av Broo är nästan bara sorgligt. Hans min - rent uttråkad, hans käke som välver sig kring ansiktet likt en banan, den blänkande kostymen, rörliknande vita saker som går längs med bakväggen - kontorsomgivning är väl inte vacker, nä, men kunde dom inte ens ha valt ett annat rum? Va? Måste karln sitta i ett hörn tillsammans med rekvisita i form av en kass med akademisk litteratur - så passande, vilken fullträff, ja men han läser säkert jättemycket. Varför tror jag bara att han ser på porr och skriver sliskiga sms då?
Ja, herrarna kanske inte är några skönheter heller, men alltså - blir det nånsin "rätt" med kontorsporträtt? Själva clashen mellan konst och gubbluktande akademifånar har väl alltid varit brutal. Att sen hänga opp dom på väggen som om dom vore kungligheter, "den okrönte skrivbordskungen" eller "de strukna skjortornas utsedde" eller vad dom här tavlorna nu skulle kunna tänkas heta, är nästan ännu fånigare. För vem görs såna här porträtt? För eftervärlden? Ja, skona då den eftervärld som ska beskåda såna här rent uttråkade, konstlat uppställda, dåligt porträtterade gubbar.
Avtäckningen av porträtten, stämningen kring alltihopa - åh, jag önskar jag hade varit en fluga på väggen.

Historien om Ann-Lois som blev tyst

Hej blogg! Idag fyller du fem år. Mitt första inlägg handlade inte om någonting, så i dess ära ska jag berätta en historia som heller inte handlar om så mycket, inspirerat av det här fina inlägget.

En dag bestämde sig Ann-Lois för att sluta prata. Hon tyckte att hon hade sagt tillräckligt och att det hon ville säga ändå sällan kom ut som det skulle, så hon kunde lika bra sluta prata och enbart fortsätta skriva. När folk frågade henne saker svarade hon att hon inte pratar. "Men du pratar ju visst det", envisades folk med att svara, "du sade ju just att du inte pratar", varpå Ann-Lois svarade att hon bara svarar på just den frågan för att sedan slippa prata i fortsättningen. Det funkade ganska bra.
Ann-Lois skrev viktiga uppsatser och ordnade seminarier som gick ut på att folk skulle sitta tysta, och det visade sig att folk gillade att vara tysta, då det plötsligt var kring själva tystheten man samlades. Ann-Lois namn spreds över hela Europa och andra började ta efter hennes koncept och slutade prata. Ann-Lois blev intervjuad i TV:n där det frågades efter hemligheten bakom hennes framgång, varpå hon svarade att hon inte pratar. "Men det gör du ju visst det, du pratade ju just", sade TV-reportern, varpå Ann-Lois svarade att hon bara svarar på just den frågan för att sedan slippa prata i fortsättningen. Det funkade ganska bra.
Tidningarna frågade efter intervjuer med Ann-Lois, varpå hon skriftligen svarade att hon går med på att publicera intervjuer i tidningarna, i fall allt sker per skrift. Tidningarna frågade om hemligheten bakom hennes framgång, varpå Ann-Lois svarade att det var att sluta prata. Ann-Louise fortsatte kommunicera genom små lappar som hon skrev saker på, till exempel "Jag är hungrig, ska vi gå och äta?" eller "Biologi är ett viktigt ämne, om man förstår det." Det funkade ganska bra.