Lande vs stan, the ultimate knockout

Och så är jag äntligen nere på Vessö. Jag går på välkända vägar, stannar vid forsande ljud av vatten som rinner ut mot havet, ett förbannat envist snötäcke som äntligen fått ge sig. Jag glor på forsandet och skummet och det surrar i huvudet av ljudet, skönt. Jag ser en bofink som far omkring mellan träden och fånar sig med sin skönsång, försvarar sitt revir. Hunden rullar sig i blåbärsris från förra året, sen glor den också.
När jag kommer ut hit kan jag inte förstå hur någon någonsin kan längta till stan, kan känna samhörighet med stans alla evenemang och möten, kan känna sig hemma där och villa bo där. När jag är här är tiden min vän. Tiden är solen som vandrar över himlen och slutligen går ner bakom grannens berg. I stan går jag på trottoarerna, betraktar ibland mina egna fötter mot asfalten, tänker ett, två, tänker trafikljuset, där. Snart är jag där framme, sen får jag gå över, sen får jag vända till vänster, sen är jag framme, äntligen. I stan ska man alltid nånstans. När jag väl är inomhus känns det ibland som att jag är nära något slags sammanbrott i de klaustrofobiska 20-kvadratslägenheter jag turvis vistas i. Jag vill skrika och gå bärsärkagång, dra ner saker från hyllorna och hamra mot väggarna som en galenpanna, för att det inte finns nån plats, inte rum att för fan att göra något annat än gå från diskbänk till dator, från dator till WC, från WC till diskbänk. Finns det inte rum så finns det inte tid heller, för i små utrymmen kan inte tanken flöda fritt och så blir inget tänkt, och blir det inget tänkt så blir det inte så mycket gjort heller och så blir tiden ens ovän.
När jag går här är det jag som är liten och betydelselös inför det hav och den skog som breder ut sig omkring mig, oändliga, omfamnande. Det är nästan löjligt så tanken genast känns klar så fort jag kommer ut hit, hur det att tanken känns klar rentav får en att andas bättre. Herregud, jag lever ju.

Vad vill perussuomalaiset?

Jag möttes idag morse av en Facebook-status som sa: "Timo Soini i Succémorgon, Radio X3M ungefär kl 8.35. Jag blir så förbannad. Varför ska media liva upp den här skitboomen ännu mer? Varje dag innan valet skulle man läsa hur många timmar Soini sover per natt eller hur han skulle beskriva sitt parti som en maträtt (det var köttsoppa). Nu efteråt ska han intervjuas. "Tycker du om köttsoppa?" Sluta!

Och hur blev det nu såhär att Perussuomalaiset fick till en sån brakvinst? Jag tror att folk är trötta på att se på monotont politikerprat, på att känna sig avskärmade från dom som bestämmer och så när det kommer nån och "pratar med bönder på böndernas språk" ja se, det gillar folk. Det är ett så gammalt trick, men det tycks fungera om och om igen.

Från persunas hemsida:

"Perussuomalaiset ovat nyt äänestäjien ainoa vaihtoehto saada todellinen muutos vuodesta toiseen jatkuvaan epäoikeudenmukaiseen politiikkaan. Perussuomalaiset ovat tavallisia maanläheisiä ihmisiä, joita kannattaa äänestää. Ehdokkainamme on niin professoreita, maanviljelijöitä kuin tehtaan työntekijöitäkin. Äänestä muutoksen puolesta. Tehdään yhdessä suuri muutos."

Så nu har Finland då röstat för en "förändring" men hurdan förändring? Ja, det tycks inte vara så viktigt. Det ska bli intressant att se hur någon som inte har några som helt konkreta förslag ska vara med och leda ett land, mänskor som beskriver sig själva som "vanliga mänskor som det lönar sig att rösta på".

Socialt ätande

En tagg, en ETIKETT. Ord som kommer in från engelskan eller från gamla omslag till sillburkar, sånt rör vi oss med idag. "Har du lajkat det där?" På tal om sillburkar, att äta med mänskor man inte känner känns som att smeta ansiktet fullt med sås och sen stirra på dom i tur och ordning och invänta reaktion. Därför går jag inte och äta. jag väntar hellre lite småhungrig och sen stuvar jag i mig ris och spenatplättar när jag kommer hem. Billigt och bekvämt i den mån att man slipper se andra äta, slipper själv trotta munnen full med sallad och sånt där medan andra ser på.

Hejdå liv, hej Lotro

Jag försummar mina närmaste, jag skjuter upp viktiga saker, jag beter mig pissigt, jag går inte i duschen, jag försover mig nästan, jag cyklar fort hem, jag slafsar i mig dålig mat.
Vad har hänt?
Jag har fått installerat Lord of the rings online. Det finns ingen hejd på mig. Jag vill vara där, bland björnar och ljuv musik. Jag skiter i den här världen.

Winter is not over

Went there. Usch så kallt det ser ut.

Hejdå Lotro. Hej liv.

Varning! Blödigt inlägg på kommande. Jag är arg, jag har misslyckats. Jag har velat ha ett spel som inte funkar på min dator, har laddat ner, laddat ner igen, haft fel version, bytt, bytt system, övervägt att installera Bootcamp, avvägt, retirerat. Jag är inte så bra på datorer om jag tror. Jag orkar inte läsa det finstilta. Ja skiter i att placera ddt-filer och dll i konstgjorda mappar, turbinlaunchar inte och stigarna finns inte alls. Jag kan inte detta! Jag har satt ner en massa tid på en massa som jag inte ens har lärt mig något av. Eländes Machintosh och eländes mig som ska bli så intresserad av något som jag inte kan få. Ja, det är väl douchen i mig som just vill ha något jag inte kan få, hahhahhaa.
Nu inser jag fakta. Jag kan inte sätta ner tjugotals timmar och dagar på att spela ett fånigt spel. Det var aldrig meningen.
Istället ska jag dricka saftsoppa och nektar och invänta total klarhet.
Ska avsluta med en beundransvärd bild av den värld som aldrig tog emot mig.

Draken visar sig

Johannes Brost är reptil inuti. Jag har alltid tyckt att det var något konstigt med honom. Så frös skärmen och där var den, draken.

Lotro vs svampplockning

Hej världen, jag har en addiktiv personlighet. Jag fastnar gärna för saker, gärna sånt som försätter hjärnan i ett nolläge i vilket allting känns ordnat och tankarna far förbi som på rullband, ihoppackade och prydliga. Nästa uppgift, nästa uppgift, nästa uppgift. Nu är det Lotro som gäller, Lord Of The Rings online. Ett spel. Ett onlinespel igen, den här gången av den avancerade sorten, med andra ord har jag uppgraderat från de där Bejeweled-aktiga nonsensspelen till ett sånt där spel som man inte behöver skämmas för att man spelar.
Jag skulle villa jämföra onlinespelande med svampplockning, för äventyrsgraden är ungefär precis den samma. Jag sätter gärna än 4-5 timmar på svampplockning och kanske mera om man inte hade behövt gå hem för att äta och sånt där, och likaså sätter jag gärna 4-5 timmar (och mer) till onlinespel av det här slaget. Det är äventyret, det är ovissheten om vad man ska hitta, det är exakt det samma i svampskogen. Annars vet jag inte vad för spelliknande situationer man skulle ha i vakna livet om inte typ guldgrävande eller sånt. Flasksamling på helgerna kanske? Nå, jag nöjer mig tills vidare med Lotro och ska hålla spelandet på en något så när okej nivå, dvs försöka.