Idag steg jag upp till vilken torsdag som helst, satte mig på en helsingforsbuss för att åka iväg och titta på Linné-utställningen i Sinebrychoffmuseet. Och så kom meddelandet från min vän K - de hade äntligen vunnit budet och fått en lägenhet. Men i samma veva skrev hon "but then I saw the news" och flera crying emojis. The news, the news. Klicka på the news. Och där var det då. Ukraina under attack. Det var så overkligt, jag skrev till höger och vänster, till J och till min bror som har ryss-ukrainsk fru. Jag skrev och lyssnade på Live Aljazeera medan jag svarade på mail på krånglig finska om midiinspelningar och kompositionstävlingen, satt där i Onnibus med pansarvagnar och pompösa kompositioner tillägnade Pehr Kalms ek medan regnet skvalade ned för bussfönstrena. Och tänkte, att nog tusan har jag nu valt en dag att åka till Helsingfors på. Ville inte alls stiga av, hade lust att kapsla in mig där med skräcknyheterna och mailen. Och sen var det som att Helsingfors grät åt själva världen, stan var sådär helsingforsiskt ovälkomnande som bara Helsingfors kan vara. Aggressiv bilkörning, glashala gator, snödrivor, oplogade trottoarer. En varm oas inne i Sinebrychoff-museet där jag fann mig hasta igenom korridorerna, förundrat titta på oändligt vackra blomporträtt, men liksom frånvarande ändå. Kriget, sorgen, oron, malande. Slank in bakom nån utsmyckad gardin och satte mig i en soffgrupp som vätte ut mot koff-parken, smygtittade på nyheterna, igen. Samma bara.
Gick till Designmuseet, fina utställningar, men samma sak. Kunde inte förmå mig ta in nåt riktigt. Helsingfors malade på. Till sist, av en slump: Tidningsmuseet eller Päivälehtimuseo. Tillmötesgående trött dam som tog emot. Där fann jag sen, av nån anledning, lite sinnesfrid bland alla historiens braskande rubriker och, i nedre våningen, enorma tryckmaskiner och plakat. Lång historia om hur pressen kom till. Nåt slags plåttryck av Sibelius, underskrivet och godkänt av herrn själv. Där kände jag mig hemma. Vid knaggorna beställde jag buss hem, tänkte att det fick vara nog.
Och sen samma sak, i hembussen, den här gången utrustad med Picnic-baguett och smoothie. Genast inkopplad till live-nyheterna, konstant - den där overkligheten. Att man inte hade trott att han kunde vara så fullständigt galen, Putin-gubben. Så fullkomligt genomsyrad av maktlystnad, ignorans och själviskhet. Tankar på kärnvapen dök upp, att det finns en risk. Och hela tiden - den där molande känslan av att världen förändras mitt framför ögonen på en. Att man inte direkt är överraskad, men chockerad. Och också - att det är så nära. Att det har direkt med ens eget lands historia att göra.
Min brors frus föräldrar hade vaknat klockan fem av bombljud, pappan gått till jobbet som vanligt, men kommit hem eftersom allt bara stängdes ner. Vattnet som stängs av, folk som förgäves försöker ta ut pengar. Jag funderar hur de tänker, de som i princip har varit ryssvänliga alltid, stått på den galnes sida, trott på propaganda. Att hur tänker de nu, när de blir anfallna av, sina egna? Samtidigt: Rubeln som sjunker drastiskt i värde, ryska börsen som störtar, oljetunnornas pris som skjuter i höjden.
Men tillbaka till det första meddelandet jag fick. Det var nämligen av K, min vän som flytt den ryska regimen, uppvuxen i södra Ryssland. Hon hade gråtit hela morgonen efter att ha sett instagram-stories från sina vänner i Ukraina, och kommit till jobbet, till dagiset där allt var som vanligt, förutom att hon i tyst samförstånd hade kommit in och sett sin kollega i ögonen, utan ord. De visste. Och i samma stund hade de fått syn på en uppburrad talgoxe i ett träd utanför, kollegan utropat "Titta, en fågel" och alla dagisbarn hade rusat till fönstret och förundrat sig över fågeln. Och det hade varit ett ögonblick av nåt slags konstig lättnad. Men strax därpå hade de märkt att fågeln hade nåt slags tumör, en utbuktning på ena sidan, nåt som var fel. "Fågeln är sjuk" hade kollegan sagt och tagit ett steg bakåt. Och K hade fått en känsla av att nånting obeskrivligt hotfullt var på väg och kommit att tänka på Bergholz dikter om kriget.
Citerar nu en dålig översättning från ryska till engelska på hennes instagram-story, det var en så kraftfull historia som jag inte kan få ut ur huvudet på mig, jag måste helt enkelt skriva ner den. Den får symbolisera hela den här bisarra dagen.
Jag vill nu säga åt sådana som mig och alla andra, att det är viktigt att bry sig och försöka göra något åt situationen (vad?), men att samtidigt inte förhindra sig själv att leva på grund av alla hemskheter. Jag känner mig helt förlamad i denna stund, allt jobb och allt jag håller på med känns som sådana petitesser i jämförelse med den enorma förändring och fara som plötsligt tornat upp sig i öst. Och kanske är det petitesser, allt det här blajet man håller på med i sin banala vardag. De närmaste månaderna kommer fan säkert att vara några av de mest avgörande månaderna i ens liv, vem vet. Jag vill kanske bara säga nåt sånt som att i alla fall försöka leva, och ha hopp, vad det nu sen innebär. Inte handlingsförlamas av skräck. Jag ska FÖRSÖKA gå på R:s releasefest imorgon och sen se på UMK på lördag. Trots att det här nu inte alls blev vad jag trodde det skulle bli, trodde Putin skulle nöja sig med hot och upprustning.
Nu ska jag få in lite bilder från Helsingfors här.
Designmuseet. En hel avdelning till mode. Var nog imponerad.
Den här jäveln fanns också porträtterad. I ryamatta.
No comments:
Post a Comment