Torsdag

I mina drömmar är det här nåt slags fungerande utrymme där folk läser och kommenterar och där jag själv är en sprudlande, glad och fungerande människa som bara sitter i mitt arbetsrum och pendlar från den ena uppgiften till den andra, alltid upptagen, alltid med ett driv i blicken, en sällsynt vilja att bara GÖRA NÅGONTING, skapa av egen fri vilja, glömma tid och rum och bara existera i nåt slags lummigt, regnbågsskimrande mellanrum, där kaffedoft sprider sig från en sal intill, där en grupp just har slutat med sitt möte, samlar ihop sina extratröjor, talar om triviala saker och sen cyklar ut i sommaråbo med håret fritt slängande.

Det är ungefär precis alldeles tvärtom. Jag är en otvättad, skitig liten gris som hela tiden förväntar mig ett nödmeddelande på telefonen, att nån ska säga att nu har någonting hänt, nåt slags attack, nån invasion av nån form och nu är det bäst att behålla lugnet och hålla sig inomhus. Det är onödigt att ens reflektera året som har gått, men nu är det nyår igen för nu ska vi alldeles snart flytta ut till ön och det är alltid en början på något sätt. Ett konstaterande, ett ryck i ens gamla muskler och ens hängande, slappa mage.

Jag vet inte hur jag ska få livet att fungera så att inte varje dag är en väntan på en kväll som sedan är nåt slags ångestladdad pina där man samtidigt vägrar att gå och lägga sig utan sitter och stint väntar på någo infall, nåt slags idé, bara något som ska ruska om tillvaron och tala om för en att allt är bra eller rent åt helvete, bara nånting måste den tala om för en.

Just nu oroar jag mig för att det kommer att bli så satans oroliga tider bara inom ett par år, så det aldrig blev möjlighet för mig att göra den där skivan, skriva den där boken, måla den där tavlan eller allt annat satans, banalt skit jag skulle villa bli av med, denna pockande barlast och vilja att skapa, men spärren framför skapandet, detta märkliga något som säger NEJ, du ska inte göra - du ska vänta på katastrofen, du ska vila, du ska samla dig, du ska bara existera, det räcker.

Jag är på inget sätt hel, på inget sätt alls samlad. Jag är en rest av något, en förvittrande hjärna, jag är i behov av terapi eller nåt slags neurologisk utredning som jag ska börja reda ut till hösten.