Härskande lögner och marknadsföring

Sitter och försöker fundera på hur mitt seriealbum ska börja, fortsätta och sluta. Där kan man sen fundera. Har typ en början, men sen kör det till sig. Jag vet inte längre vad jag vill säga, eller borde! Jag vill liksom egentligen inte säga något, äh - vem försöker jag lura? Klart jag vill säga något, återstår bara att komma på vad.

Jag stötte på en gammal Faceboook-post, från tiderna då jag ännu snarvlade online. Jag snarvlade om Trump, sanningar och lögner och hur sanningen inte längre spelar någon roll. Det sjukaste just nu är, att det inte ens känns speciellt kontroversiellt att snarvla om det här med sanning och lögn - att vi har kommit till en punkt där det är så självklart att vi omger oss med härskande lögner att det inte är något märkvärdigt med det, gammal skåpmat liksom. Marknadsföring är också bara lögn, men tror man på det som marknadsförs så kanske man faller för det - och så fungerar det eller inte, det är inte så intressant. Så hit har vi kommit, gott folk, att vi är omgivna av härskare som inte gör annat än marknadsför sig själva och sina egna ideologier, oberoende om de bottnar i vett eller ovett. Hela livet har blivit en tävling i vem som marknadsför sig själv bäst, och jag är så urbota trött på det, knappast den enda.

I andra ändan av stan

Nu sitter jag här i andra ändan av stan och låtsas att jag har något att komma med. Den här helgen har spenderats med hund - först Sulo, sen Kerttu - två favoriter, skulle kunna snarvla i evigheter om deras olika personligheter (som inte alls gick ihop). Typ som att tänka sig att en tvärkonstnär från Ryssland skulle bli kaveri med en dagistant från Pansio. Lika troligt var det att de här hundarna skulle fatta tycke för varandra, så de gjorde de inte.
Därav alltså här, hemma hos den ryska tvärkonstnären, medan den andra hunden är hemma hos J. Det var inte hur jag hade tänkt mig att spendera den här allhelgonahelgen men blev ju desto bättre så. Idag var jag ute i Katariina i regn och storm medan Kerttu visade upp sina skills i smådjursjagande. En gång fångade hon en mus rakt framför ögonen på mig, och åt upp den. Det är inte mycket man kan göra åt en rysse som antagligen vuxit upp genom att jaga i dikena.

Idag känns det som att november har kommit på allvar. Det blev knappt ljust alls, och jag har varit så trött att jag har dåsat framför en dokumentär om Trump och Harris. Snart följer hela den cirkusen, natten till onsdag, så då ska jag naturligtvis vara parkerad framför teven med skålar av allsköns läckerheter. Och så ska jag ta mig genom natten och se vad det påhittade landet USA hittar på.

Utöver det är det bara tickande klockor och stillhet, vetskapen om att det är nu, NU jag måste ta i mina egna projekt om jag nånsin ska göra något av värde, eller bara se livet rinna ner längs med kakirännan som vanligt. Vilket som är acceptabelt.