Att ingenting

Idag drack jag glögg med mina forna arbetskamrater. Som vanligt var jag mest belevad och mest i fyllan, därav var ingen förvånad. En frågade mitt i allt: Vad ska du göra imorgon? Jag blev rätt spak, frågan kom så tvärt och det kändes som att jag borde ha ett svar, samtidigt som jag såg i hennes blick, att svaret hon kanske ville ha, var just det jag tänkte säga, att ingenting. Jag ska inte göra nånting imorgon. Och jag sa: ingenting, och kände, så klart, skam, för att jag vet att alla andra måste vakna tidigt och göra en massa. Men såg, kanske önsketänkande, kanske sanning, jag vet inte hur mycket jag läser in vad jag vill se i folks ögon och hur mycket som är sanning, men jag tyckte mig se att det var det hon tänkte och kanske ville att jag skulle svara, och att det - på något plan - kunde vara någonting - att inte göra någonting.

Och jag såg, om än inte uttalat, ett avund i hennes ögon - att där finns nån som inte behöver stiga upp och jobba imorgon och det råkar nu vara jag.

Jag har officiellt inte jobbat sen vi for hem från kafeet i augusti. Jag har inga planer på att jobba, och när jag säger att jag inte jobbar - så menar jag inte att jag är sysslolös, utan att jag inte tänker generera värde åt någon annan, dvs att någon annan ska tjäna pengar på mig. Jag gör gärna jättemycket gratis, så länge jag skapar nåt slags värde åt vem som helst, men utan pengar. Det här har nu blivit en stävan som har lett till att bli en av mina viktigaste, dvs att verka utan pengar. Måste säga, att jag känner mig rätt ensam i min strävan. På samma gång har jag sällan varit mer säker på att det är så här jag ska göra - dvs jobba absolut minimum och leva på samma minimum. Nej, jag har heller inte anmält mig som arbetslös, vilket egentligen är idiotiskt, men får mig att känna mig än mer maktfull (hehe). Jag vet inte om det är mitt dystopiska tänkande som leder mig, eller om det bara är depression eller lättja, men jag är så attans övertygad om att jag nog kan generera det attans värde nån behöver av mig, ifall de frågar.

December 3/5

Nå, gissa om jag ändå ryckte upp mig och fick till en första seriestripp i min Rurik-julkalender? Nå naturligtvis gjorde jag ju det. Ska försöka rycka upp mig nu i och med att jag ska försöka SOVA om nätterna och inte planlöst sitta uppe och halvsova i korta etapper. Tror att det kan ha en hel del inverkan på livskvaliteten.
Nu ska jag om en timme cykla iväg till radion och tala i direktsändning om två barnböcker som jag har recenserat. Jag brukar inte vara nervös för sånt här, men av nån anledning är jag det nu - alldeles obönhörligt, skakigt nervös och jag vet inte riktigt ens varför - tror det är för att jag nu så länge har varit så på sidan av allt.
Var också på Poetry Pub igår, satt som ett mähä i soffan och lyssnade, läste till och med själv upp ett par tveksamma dikter, och kände mig sen bara mest tom i huvudet.

Bara jag nu får det där arma radioeländet ur världen, så tror jag nog att december kan bli en riktigt okej 3/5 månad.