Det har för en gångs skull varit lite annorlunda här nu en tid. Lite miljöombyten, sånt.
Äh, nu har jag för ont i nackmusklerna för att fortsätta skriva.
Hej hej
H. Medelåldern. (Sånhänt e de!!)
Jag sitter här med focus-appen på och med regnskogsljudet på, o känner mig inte så lite prillig i huvudet medan regndroppar faller på blad och småfåglarna kvittrar.
Har just bestämt mig att jag har ledigt och jag behöver ledigt, och det är helt okej att jag återhämtar mig från sommarens mödor här nu. Bara för att J har börjat jobba, så betyder det inte att jag är färdig för det (han är det heller inte), så att - nu har jag rätt att ha ledigt.
På lördag insåg jag nämligen att jag inte alls är färdig för någonting: Inte socialt umgänge, inte alkohol, ingenting. Jag fick nåt slags emotionell överdos efter vinsmakning på Viinille, så sen kom jag hem och grät över kalvarna som dör varje dag och över Viinilles servitörs historia om hur hon hade fört sin gamla Westie-terrier att dö, och om hur det hade varit värre än all annan slags död nånsin, i hennes liv. När hunden dör. Och jag förstod.
Och så har jag varit miserabel sen dess. Och bara velat prata om miserabla saker och vara miserabel och se på miserabel teve. Det var en riktigt fin kväll på Viinille och det handlar inte alls om det - det är bara det att jag fortfarande är så himla trött och rentav lite skadad.
Jag inbillade mig också att Viinilles bartender bara berättade den där historien av nåt slags mekanisk vana, en story hon drar bara ibland för att fördriva tiden - och att hon egentligen är skittrött på att vara bartender, skittrött på kunder och skittrött på att måsta tala med folk hela tiden. Jag läste alltså in en banal version av mig själv här, funderade på om hon gick igenom samma.
Och sen så kved och grät jag, och frågade J: "Vilken är den äkta människan här? Den som genuint tycker om att prata med folk - eller den som är yrkesrollen? Jag blir tokig när jag inte vet om hennes mänsklighet är genuin eller fast i en yrkesroll?"
Och så säger J nåt i stil med att, "båda är ju den äkta människan." Man kan ha meningsfulla situationer och samtidigt vantrivas, och man kan trivas och ha icke-meningsfulla situationer. Allting är lika sant och man är allt det där på en gång.
Jag tyckte att det där var typ mindblowing. Sen insåg jag hur trött jag var.
Så att, man kan vara många saker. Jag är lite död. Jag måste ligga i min kista och marineras ett par veckor till, innan jag kan födas som nåt slags ny, bättre människa, eller sen då bara samma gamla. Det duger bra det också. Nu ska jag vara i kistan bara. Det var det som var poängen.
Jag tänkte att jag för en gångs skull en sån här dödsvanlig vardagskväll, skulle sätta mig ner o skriva istället för att syssla med nån destruktiv aktivitet som att spela dataspel och hetsäta (eller spela Minesweeper i soffan kl. 3:30, min senaste bragd. Det där är sånt där som jag tänker mig att alla som har familj och jobb TROR att vi barnlösa icke-heltidsarbetande sysslar med - och helt fel har de ju tydligen inte).
Nåja, men till viktigare saker.
Idag upprördes jag till tusan över en nyhet om att den ekonomiska tillväxten är dålig. I artikeln säger en mupp som heter Juho Kostiainen såhär:
– Tack vare det goda sysselsättningsläget har vi ändå fortsatt att konsumera tjänster på en ganska bra nivå ännu under augusti. Därför tror vi på en tillväxt ännu under det tredje kvartalet, men sedan bromsas konsumtionsökningen upp och vi kan få två kvartal med negativ tillväxt på vardera sidan om årsskiftet.
Excuse me, men vad är det här dravlet om att "konsumera tjänster på en ganska bra nivå?" Vad är det för nittiotalsdrömmerier, att folk bara ska fortsätta konsumera som de brukar och så är allting okej? Hur kan man - i ett läge där vi är i färd med att bokstavligen konsumera och förbruka upp jordens alla resurser, fortfarande tala om tillväxt som en sån där basal, bra och eftersträvansvärd sak? Liksom - hur kan sånt här överhuvudtaget rapporteras neutralt?
Jag vill sluta känna mig som nåt slags socialistrebell bara för att jag har nån form av överlevnad och bevarande av en viss artrikedom och undvikande av massflykt på agendan. Eller har jag bara missat något? Har de rikaste nåt slags hemlig plan som går ut på att de slutligen tänker skjuta sig själva upp till nån annan planet vi inte känner till, och lämna oss dumma kapitalismkritiker här och slå ihjäl varandra på detta förbrukade klot? Jag antar att nä, och eftersom nä, så hallå, kan vi sluta sträva efter tillväxt då nån gång? Kan vi bara använda de resurser vi har till att leva lugnt och i fred och med respekt för djur och natur så att allting räcker till alla?
Makteliten: Svar nä, det går inte, vi ids inte för att vi är beroende av pengar, precis som andra är beroende av knark eller spel eller uppskattning eller vafan det nu är för grejer som folk går och är besatta av nuförtiden, eftersom de inte står på barrikaderna jämt.
För javisst: Man kan bli beroende av pengar och makt, precis på samma sätt som av allt annat. Det är bara så himla tråkigt att hamna se på det från sidan om och dessutom leva i ett samhälle där allt kretsar kring det - den där påhittade lyckan i och med att nån viss kräm gör en lycklig, eller kändisskap, allt som den här imbecilla kapitalismen har hittat på för att få oss fjättrade vid teven och vid rutorna, vid drömmen om nåt bättre - vi ska se på folk som det gått bra för och drömma om att det också kunde hända oss, och så ska vi se på folk som det är synd om och tänka att tur att det inte är oss. I slutändan ändrar det inte på något - det är status quo, ingenting händer, vi klickar och kollar och beundrar och förfäras, men vi protesterar inte, vi ändrar inte på någonting. Och vi känner oss ensamma. Precis som det rådande ekonomiska systemet vill att det ska vara.
Innerst inne vet vi ju alla precis vad som gör oss lyckliga: Det är stunder med andra människor, att bli förstådd, att bli lyssnad på och att lyssna - av samhörighet - inte pengar - inte nya grejer. När det kommer till de basala mänskliga grejerna som gör en lycklig är det ingen attans skillnad om du är fattig eller rik: Du mår bra i ett samhälle där du får ha meningsfullt umgänge med andra och där du vet att det inte går nån större nöd på någon. Så HUR SVÅRT KAN DET VARA åstadkomma det här? Måste vi verkligen ställa upp de rika på rad och ta livet av dem, kan vi inte nöja oss med att de bara fördelar och omstrukturerar sin attans rikedom istället?
Helt sådär konkret, så kan jag alltså inte ta sån här slags nyhetsrapportering på allvar, så länge den inte utgår från en genomgående systemkritik.
