Här gick visst en hel sommar utan ett tecken, känns precis som det ska vara. Sjunde sommaren på Nötö är avklarad, känns mer självklart än icke-självklart - ens klagosånger tynar bort och blir till inget. Ens vanliga jag borstar av sig och stiger fram ur de flottiga handdukshögarna. Jag är fortfarande här, och den här höst-vintern är jag FRI - INGET ATTANS HELTIDSJOBB, kan nån förstå glädjen och euforin kring detta?! Jag kan inte. Det är för stort för att ta till sig detta enorma privilegium, men det finns en hel del funderingar bakom alltihopa.
Jag vill alltså mer och mer aktivt arbeta emot arbetssamhället som det ser ut i sig - bland annat eftersom det är uppenbart för mig att lönearbete är ett attans påhitt och överhuvudtaget inte nödvändigt. Mer och mer inser jag (och hela resten av världens arbetare också, vi är mitt i ett uppvaknande faktiskt) - att lönearbete går ut på att skapa vinst och tillväxt, alltså i princip att de som redan har pengar (cheferna) ska bli ännu rikare. Enligt det kapitalistiska system som vi alla är fjättrade vid, så är det i princip omöjligt för en vanlig arbetare att skapa en större förmögenhet, och det är precis så som makthavarna vill att det ska vara - extremexemplen är väl Amazon o Apple, Disney och vad vet jag - Fazer. Löntagare luras alltså in i nåt slags feberdröm om att om du arbetar tillräckligt hårt, så kan ditt liv bli mycket enklare, medan det i princip är totalt meningslöst och det märker arbetarklassen redan i stor grad. Folk har allt svårare att ha råd med grundläggande saker som bostäder och mat (tänk det, bostäder och mat!) trots att de arbetar heltid. Då är det väl nåt som är rent grundläggande åt helvete - en människa arbetar konstant, och har ändå svårt att få pengarna att räcka. Varför? Nå, för att kapitalism.
Vad ska man göra för att överleva då? är väl den naturliga följdfrågan. Nå, det finns många svar.
1. Exempelvis kan man gå ner i arbetstid samtidigt som man minskar sin konsumtion. Det här är nåt jag hållit på med i princip sen jag blev vuxen, eftersom jag aldrig ens varit intresserad av jobb i sig - inte funnit det självklart att en arbetsplats ska vara en del av mitt vakna liv. Med det sagt, så förstår jag också att de flesta mänskor antagligen finner arbetsplatsen väldigt meningsfull - mest socialt kanske. De söker sig till arbetsplatser där de trivs och där de upplever att de kan utvecklas, och okej då. Det är väl attan okej. Han aldrig funkat för mig bara. Känner mig alltid som ett skrämt djur där det är meningen att man ska hitta någo arbetsgemenskap tillsammans.
2. Sen kan man ju alltid slå på stort och bli egenföretagare, dvs tro att man själv har en så strukturerad och bra plan att man kan skapa pengar av sina tjänster eller erbjuda så bra tavara att nån vill köpa det.
3. Extremt förslag men fullt möjligt: Samla ihop en grupp människor som ser igenom systemet och är trötta på att bli utnyttjade, lägg ihop era hårt förtjänade pengar och ropa in en gammal gård på auktion. Se till att gruppen av människor består av många som har olika kunskapsområden, exempelvis nån läkare eller sjukskötare, filosof, byggmästare, smed, nån med gedigna kunskaper i odling och djurhållning (för DET kommer att behövas) och smäll upp ett självförsörjande center. Se till att alla har en egen bostad. Det är helt möjligt! Det som sen antagligen kommer visa sig vara mindre möjligt är att få ihop nåt slags fungerande samarbete på den gården, men jag säger inte att det är hopplöst. Bättre än att tjäna pengar åt chefen i varje fall.
Nåja, det var några lösa tisdagsfunderingar. Nu ska jag ta min frihet och gå ut i åbosommaren.
