Stort blir litet

Visst är det märkvärdigt, hur nåt stort och betydelsefullt och som man har jobbat för helt satans länge, kan bli precis lika futtigt som det alldeles nyss var stort, bara ett kort tag efter att det är över?

Tänker inte på eurovisionen, även om den också kunde fungera som en metafor här - utan tänker så klart på vernissaget. Det känns redan som evigheter sedan - men det hände. Och det var precis vad det var - inte mer eller mindre utan ganska attans just precis vad det var och helt efter protokollet. Det kom folk precis efter beräkningarna och pris delades ut och Folke spelade piano och skumppan dracks upp.

Skriver för ovanlighetens skull från min arbetsdator, så har till och med lite bilder att posta.

Men vad ska vi säga om det? Det roligaste var kanske att mina föräldrar kom. Mamma kom dessutom med en gul basunblomma i famnen - en växt som direkt fick ställa sig på paradplats som en av växterna i De papperslösas trädgård.

Och här en bild från den delen av utställningen, även om basunblomman inte är på bild just här.

Det som hände efter vernissaget, var att jag blev sjuk. På måndagen steg febern och sen har jag varit i princip inkapabel ända tills nu (söndag). Så att en veckas förkylningsfanskap då. Det kom då välbehövligt, om jag ska säga det själv. Jag kunde inte själv varva ner, så min kropp gjorde det åt mig.
Imorgon ska jag åter dit till stressbunkern och ta itu med who knows what - så är det den veckan - och sen är jag IGEN ledig pga alla övertidstimmar.

Vilket fullkomligt hopplöst blogginlägg det är är, för övrigt. Ett enda infantilt uppräknande. Kanske jag ska säga som det är - att jag fortfarande är helt jäkla utmattad men hade föreställt mig ett sånt där inlägg där jag fritt hade spekulerat kring känslor och åstadkommanden. Nå väl, det kan jag inte. Det är inte mycket jag får mig själv att göra, just nu. Att skriva ett blogginlägg var tydligen helt too much.

Ringduvor och sista veckan

Nån gång under veckan bestämde sig ett ringduvepar att bygga bo på vårt fönsterbräde i övervåningen, och det har nu hämtat en enorm glädje på något sätt. Först var jag försiktig och kröp längs med golvet för att inte störa, men igår märkte jag att duvorna inte brydde sig om oss längre. Idag fick jag syn på Ägget - det är ett, och när duvorna under ett ögonblick var nån annanstans och bökade, kände jag mig nästan som nån hönsmamma när jag satt på andra sidan fönstret o spände ögonen i ägget, ifall nån ekorre skulle ha vågat komma förbi. Som jag skulle ha jagat bort den. Få se nu hur det går med detta boet.

Annars, så är det SISTA VECKAN NU på jobbet. Okej, det fortsätter ju till slutet av månaden, men jag ser faktiskt vernissagen som slutet, pricken på i:et, det sista skriket och så kan man andas ut. Imorgon kommer alla tre resterande konstnärsgrupper och sätter upp sitt stuff. Jag har gått omkring och varit hyper redan förra veckan, så vappen innebar inte mycket annat än total utmattning för mig. Åtminstone just nu. Vet inte hur jag ska få mig själv att hålla ihop under den här sista veckan - mest socialt då. När det inte är tillåtet att gå omkring och stress-sjunga, eller visst kunde man ju sjunga och rulla omkring, men när det inte är så värst socialt accepterat.

Tänker en hel del på det - hur stor skillnad det är mellan "officiella mig" som försöker vara och låta så himla vettig - och det som jag uppfattar som verkliga mig - en förbryllad, bitsk och drömmande individ som helst av allt skulle sova hela dan. Nåja, antar att det gäller varje attans mänska, säkert.

Men alltså FÖRBEREDELSE - nån gång under mitt vuxna liv så kom jag fram till att förberedelse och att vara väl införstådd med vad som ska hända, är ALLT. Det är nervositetsbot, det är trygghet, det är bojen man kan klamra sig fast vid när ens huvud slutat fungera. Så att, förberedelse var det.

Nä, gonatt.