I brist på annat

Jag har tänkt så mycket på vad denna tankekoma beror på, hur det kan komma sig att jag inte kan hitta ett enda tillfälle då jag vare sig vill eller kan komma i kontakt med mig själv. Är det stress? Är det missnöje? Kanske det är bådadera.

Det enda som jag aningen kan ta till mig är kloka mänskor som talar i podd, nu på sistone Ezra Kleins podcast. Det är inte som att jag förstår allt som sägs, men bitvis kan jag ta till mig nånting - om inte annat, så känslan av att det finns nåt slags vett i världen, tryggheten i att det finns kloka människor som sitter och diskuterar om arbetsmiljöer, e-post och hur attans oproduktivt det är med de ständiga chattgrupperna på jobbet, Putins eventuella intentioner, den stundande inflationen och så vidare.

Medan jag desperat grävde i några gamla texter för att försöka få lite input till de sångtexter jag skulle måsta värpa ut till Svarta havet, så snubblade jag över två textsnuttar som jag tyckte att var rätt beskrivande. I brist på annat att dela med mig, försöker jag alltså väcka upp nåt slags vilja att existera och producera, genom att publicera två äldre texter:

Vaknar i ett mörklagt rum

En strimma ljus från en avlägsen utebelysning.

Jag kan inte leva längre

jag kan inte stiga upp såhär

Det här är det riktiga, 

ta din dag människa

Krukväxterna svullna som botoxläppar

väggar mörka som träskvatten

Vad det har blivit av mig

en gammal trasa, nerrökt och gråtfärdig

In till jobbet

Ut från jobbet

Jag går ut från jobbet.

Det är tisdag.

Och sen den andra, som mer är något av en iakttagelse, men såhär: "Förut hade jag alltid hopplösa karlar, och förstod aldrig egentligen varför innan J såg mig på en gammal video. Jag var helt hejdlöst vacker på den där videon - som en hind - ung och blond och leende. J skakade bara på huvudet, han såg bara den flickiga osäkerheten. Och det var då jag förstod allting, varför min ungdom bestod av så många hopplösa förhållanden. Är man osäker drar man till sig rovdjur och fåntrattar, likadana slingrande karlar som bara ser det enfaldiga hos en - det ungdomliga och sköra. De som tycker att det ungdomliga och sköra är något att ha, har inte förstått någonting om livet. Egentligen vill de bara komma lätt undan. Det förstår man först senare.

Fördelarna med att bli äldre överväger helt klart nackdelarna. Det är till exempel ingen diskussion kring att jag bara blir snyggare för varje år som går. Det är självsäkerheten, det oursäktande sättet att röra sig, som man ser växa till sig hos varje kvinna som börjar röra sig närmare fyrtio. Gesterna blir yvigare, leendena bredare. Man har sett vad den här världen har att erbjuda: Lögnaktigheter, dårar och helt otroligt odugliga karlar, och man har trott att allt berodde på att man själv inte var bra nog. Tamejtusan att det var en själv det berodde på, det var ju allt annat. Precis allt annat, utom en själv. Men det där är också sådant som man förstår långt senare."

Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här?

 Jag sitter här på jobbet och försöker samla mig så till den grad att...

Sådär långt kom jag i det förra inlägget, som aldrig blev till något.
Inte är det mycket som har blivit till något under den sista tiden. Eller allt är liksom panik - man har pressats till sin yttersta gräns, man har utvecklat några riktigt osunda vanor och sen blivit av med dem och instiftat nya, bättre vanor som man nu krampaktigt håller i, man har gjort emotionella resor stup i kvarten, man har legat vaken om natten och funderat på printstorlekar. Att det inte har blivit till något.

Jag. Är. Så. Slut.

Det är som att jag bara kan tala i metaforer.
Men jag tror att jag har kommit fram till vad det svåra med arbetslivet är. Det är att man måste ha med andra människor att göra, människor som man hamnat ihop att göra jobb med. Det naturliga är ju att man gör ihop saker med en kaveriporukka - då känner man varandra på ett annat sätt.
Men arbetslivet sen - det består visserligen också av såna som definitivt kunde vara ens vänner, men det är mänskor man inte känner. Mänskor med alla möjliga sätt att hantera saker. Det är mänskor som på ett plan, ska leka kaverin så att det ska fungera som smidigast och samtidigt har man arbetsgivarn som hojtar förfärligt, att nu ska ni lära känna varann. Nu ska vi ha nån coach hit så att arbetsklimatet blir trevligt. Men ingen är med sina kaverin. Man är på jobb, i nån helt dysfunktionell porukka, eller så är det en bra porukka, skit samma. Man har inte valt den själv.

Jag har jättefina arbetskamrater, men jag finner det svårt att vara bland folk som inte är mina kaverin hela tiden. Men det var inte det här med kaverin jag skulle hänga upp mig på.

Det var överlag det här med att vara bland folk. Det är tungt, det är svårt, det kräver social skills. Mitt huvud snurrar på helspänn när jag hamnar tolka folks ansiktsuttryck och fundera på bakomliggande meningar - om det finns antydningar till det ena eller det andra i vad dom säger eller hur rättfram man kan vara, jag tänker att jag sku villa stöna högljutt nu, men är det okej? Jag faller ner i en pöl i stolen - var det teatraliskt nog? Är jag den där skojiga typen, eller den miserabla? Ser de igenom mig? Ser de att jag inte alls sku orka vara här? Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här? Är det jag som jagar upp mig för mycket?

Jag är så trött på att obsessivt fundera på sånt där skit, när jag har ett jobb att sköta. Daglig mänsklig interaktion är fan svårt för mig.