Ja, det är inte mycket jag har haft att säga på sistone. Man ska ju villa ha något att dela med sig, och är man full av bara gamla stoppor och dåliga vanor så inte fan har man då något bra att dela med sig av.
Jag tänkte här just, att jag tror att det kan vara helt sunt med lite självförakt ibland. Liksom, om man inte är nån vidare bra mänska, vafan ska man då tycka om sig själv för? Man kan ju istället göra nåt bra för nån eller på nåt sätt göra sig förtjänt av livet man fått och istället tycka lite mer om sig själv sedan.
Balans, ska det vara.
Överlag tycker jag numera, att det är helt bisarrt hur många attans visdomsord man ska få påprackade på sig i tid och otid. När jag var barn samlade jag på visdomar och talesätt i ett litet häfte, eller gick till biblioteket för att leta efter bra poesi, ifall jag hade lust med det. Visst, man har behov av bra formuleringar av folk som kan tänka emellanåt, det är väl inget konstigt med det. Nu är hela instagram som nån attans självhjälpsplattform (eller är det bara mina algoritmer som har lett till att jag får nästan enbart sådana rekommendationer?) och jag får fullkomligt dåndimpen av att känna mig tvungen att ta till mig och sålla bland alla satans visdomsord om det ena och det andra, som ALLA tycks vara så jävla måna om att bära med sig nuförtiden. Ändå är folk långt mer psykiskt instabila än på 90-talet, eller vad vet jag - kanske det är det samma. Åtminstone är folk långt mer trötta nu och upplever att tiden inte räcker till - surprise, surprise. Arbetssamhället jobbar för fulla maskiner med att vrida ur de sista dropparna ur arbetarna. Vi blir lurade, varje attans dag till att tro att det är på jobb vi måste gå, att det är så man skapar mening i tillvaron. Jovisst, det hjälper, men vi har ju för tusan viktigare saker att tänka på nu - som hur vi till exempel genom att sluta konsumera EN MASSA SKIT, ska rädda den här attans mänskligheten ifrån oifrånkomlig undergång. Men nej - visdomsord - vem hade kunnat förutspå, att det var just visdomsord vi skulle omge oss med under kapitalism-tidevarvets sista kippande andetag?
Så kan vi ta det lite lugnt med de här attans tipsen och råden och visdomarna om hur man lever ett harmoniskt liv och istället koncentera oss på, öhm, revolutionen? Samhället som det är uppbyggt idag, med krav om konstant tillväxt - DET HÅLLER INTE och det är tamejfan bäst att vi inser det nu och inte nästa månad.
Kanske det är därför jag inte riktigt orkar skriva mer, för att min genomgående livssyn är så grundnegativ, så bitter och genomhopplös, att det inte finns något stadigvarande att ta tag i. För tror jag på riktigt att det blir nån revolution? Nä, det tror jag inte. Jag tror att mänskligheten går en säker, oharmonisk och smått dramatisk död till mötes. Och det är väl helt okej så.
