Det är svårt att förhålla sig till en morgon som denna. I skrivande stund har jag precis kommit på jobb till museet. Al Jazeera English snurrar på i bakgrunden och gräset ter sig urblekt, kaffet alldeles för starkt, världen ditmålad, för allt känns fullständigt opp åt väggarna.
Jag ska försöka haspla mig ur nåt som beskriver den situation vi befinner oss i, även om det självfallet finns mer insatta, sociologiska och historiskt anknutna förklaringsmodeller och synpunkter på situationen, samt att jag är övertrött och villrådig. Hur som helst - jag följer med presidentvalet eftersom det speglar de tider vi befinner oss i - en tid då sanning, mätningar och bevis inte spelar någon roll! Jag vet inte om motsvarande har funnits i mänsklighetens historia, men vi befinner oss i en situation då en nitisk lögnare, trots att han gång på gång har blivit uppdagad, trots allt finner stöd och respekt i sitt hemland, och det är en tendens vi ser världen över.
Demokraterna har gjort ett såkallat misstag i att tro att nåt slags reson eller vett ska råda bot på det fiasko mr T som president har ställt till med, men T:s fortsatta popularitet tyder på det absolut värsta: Sanning och bevis spelar inte längre någon roll i den politiska värld vi befinner oss i. Maktutspel och ord utan substans fungerar, ifall man bara har en habitus som utstrålar nåt som jag snarast kan jämföra med The Bachelorette: En vinnarmentalitet och en ovilja att förlora. Alltså verkligen: Det närmaste jag kan komma att tänka på i jämförelse med Trump är dudesen i det som försiggår i The Bachelorette, som går in för att till varje pris vinna ungmöns hjärta, passar de ihop eller inte - det spelar ingen roll, så länge man är en VINNARE. I bakgrunden tassar de vettiga, de som funderar på om de överhuvudtaget vill ha denna kvinna, om det konkret går ihop med ett förhållande, dylikt velande.
Tänk på det en stund. Alla mätningar och fakta har förlorat. Sanning och reson har förlorat, och jag tycker att man från demokratiskt håll borde gå ut med det budskapet och stort. Det finns ingen skam i att förlora ifall man har rätt, det finns en annan taktik som råder och har tagit över vårt politiska klimat världen över (och det är därför jag följer med presidentvalet) - och det är en ovilja att inse sina egna misstag och en imbecill förmåga att utstråla makt och vinnarmentalitet, oberoende av var sanningen ligger.
Den är en skrämmande nedmontering av demokratin vi nu beskådar i real time, och jag fasar för vad nästa steg blir, då den här polariseringen i världen, ifrågasättande av media med mera, tycks få allt mer fotfäste. Fy fan för denna utveckling, fy fan för världen. Jag vet inte hur vi ska lösa det dilemma vi befinner oss i, men inte är det genom demokrati som det ser ut nu, inte.
