Jag har inte skrivit här på evigheter, och emellanåt har jag tänkt att har det hänt då, att man har blivit en sån där tråkig vuxen? Förr var det helt självklart för mig att tänka, att jag alltid skulle skriva (dagbok då). Sen slutade dagboksskrivandet och övergick till blogg, och numer tycker jag bara att det är samma tankar, ofta destruktiva, som opponer cirkulerar omkring i mitt huvud.
Har i alla fall kommit fram till att hösten tycks vara en svår tid för mig. Det är väl för att vi jobbar så hårt med kaféet om somrarna, det blir liksom ingen balans. Bara full-on eller totalt stillestånd. Förra året skitsade jag ju mer eller mindre totalt, i år har jag bara känt mig deprimerad och fått lite tråkiga ovanor som jag sen har börjat vänja mig av vid, och nu går det väl ganska ok. Förutom att världen håller på att gå helt bananas då. Jag vet inte vad jag ska säga om det ens. Allt känns så åt skogen, mina tidigare domedagsinlägg ter sig banala jämfört med hur det ser ut nu.
Hur som helst, jag har insett att hösten för mig BORDE vara en tid med utlopp för en massa idéer och (det där ordet som jag avskyr) kreativitet. Av nån underlig anledning, har jag fått för mig att det är bättre att inte göra nånting alls, och så sitter jag hemma och är explosiv istället. Ingen bra lösning. Lägg lite coronanojor på det och sen en bisarr längtan efter vanliga saker, som att allt bara skulle vara fullständigt normalt: Mitt liv, allt där ute och så vidare. Ingenting är normalt.
Nå, i år har jag i alla fall 27 stycken teckningar att tänka på, ska ha teckningsutställning på Nötö nästa sommar. Det blir full-on tusch och mitt trashy nature-projekt, har inget officiellt namn ännu, men det ska bli tuschteckningar av skräp i naturen. Lite exempel kan man se här. Är både väldigt exalterad och ganska nervös inför det här, eftersom det konkret innebär att jag hamnar värpa ut två teckningar per månad. Sist och slutligen är det ingen megastor mängd, men det ska ändå göras. Blah blah.
