Jag ville egentligen bara titta in här och säga att det gick som jag trodde - jag kom till Nötö och lyckan återvände. Det goda humöret, flytet, allt. Det är så simpelt med livet, att när man har mycket att göra, så tycks det andra existentiella grubblet och det deppiga hamna i bakgrunden. Har insett så mycket, till exempel hur mycket av den här våren som gick åt till att gräma över min bror och hans öde. Och nu inser jag ju såna enkla saker som att det där inte har nånting som helst med mig att göra.
Vi har det bara skönt på Nötö, eller. Skönt och skönt, man är ju arg ibland, arg över att det finns så lite egen tid, över att man aldrig får en ledig dag, känslorna är på ytan, det känns som om ådrorna i ens hud är mer påtagliga än vanligt, som att livet är mer från hand till mun, det är svårt att förklara när man går från ett stillestånd till någonting som är så totalt annorlunda än det man vanligtvis håller på med. Säkert dillar jag om det här varje år också, men i alla fall. Jag trivs här, det finns så otroligt fina människor här, det är genuin vänskap och genuina möten och blah blah.
Vi har fått en frivilligarbetare som bara är guld, en helt fantastiskt fin människa som det är så enkelt att ha att göra med. När det är mycket att göra, bara glider hon in i arbetsuppgifter som om hon aldrig hade gjort annat, och när det är lugnt går hon ut i skogen och målar små tavlor och hittar nya stigar.
Lite oroliga är vi över vädret och att det blåser så mycket och inte har varit så väldans jämnt med kunder, men å andra sidan så är det bara början av juli ännu.
Jag fyllde 40, det var skönt. Jag blev uppvaktad och allt världens, det var också fantastiskt roligt. Joakim lagar bra mat, jag nyser ibland och är orolig över corona. Har simmat väldigt lite och varit mer trött än vanligt, faktiskt olidligt trött, tidvis.
Nåh, men till min största lärdom hittills i sommar:
Vi har diskuterat en del om människor som aldrig verkar vara riktigt nöjda med livet, människor som ständigt går omkring med en missnöjd rynka i ögonbrynet och som tenderar att klaga istället för att själva göra någonting åt omständigheterna. Det här är ofta människor, som ur en servicearbetares synpunkt, det inte GÅR att göra nöjda, oberoende om de hade fått allt vad de hade önskat sig: God mat, gratis till och med, en fin solnedgång, ett fantastiskt tillfälle, andra människor. Problemet med sådana människor är att de inte utgår ifrån sig själva, de fattar alltså inte att man själv måste vara ett exempel på det slags värld man vill leva i.
Det var så klart J som poängterade detta, när vi snackade om mänskor som tenderar hamna i bråk med andra och som inte tycks besitta förmågan att diskutera med andra människor och i mötet försöka förstå den andras utgångspunkt. De är missnöjda med världen för att den inte är exakt så som de önskar att den var, och har fastnat i nåt slags offerkofta i vilket faktum att de nån gång har blivit fel behandlade, har färgat av sig på hela resten av deras liv.
Det finns knappast något som är viktigare än att arbeta sig ut ur sådana skadliga tankebanor.
Nåja, nu ska jag koncentrera mig på min tredje och sista Cranberry-lonkero, hoppas att det inte regnar på lördag då vi får en fantastisk trubadur hit. Nu är jag alltså lite i fyllan, men livet är NU och jag känner mig så sällsynt levande här bland skruttiga enar och sandiga vägar och highland cattle. Jag är så glad och livskraftig här ute i naturen, en hälsosam blandning av livsglädje och total utmattning som är så karaktäristiskt för min tillvaro här på Nötö.
Hoppas ni har en fin sommar.
