Är det nu man håller på att bli zen?

Ni minns att jag surade och kastade mig raklång och blekfet med min kimono i sängen, att jag väsnades och skrek och grät och drog mina naglar längs med tapeterna så de lämnade märken och
bla bla bla
Nå nu ska jag berätta varför det var på det sättet.

Jag skickade in mitt urgamla romanmanus till den där S&S-tävlingen, och hade i min oförnekbara hybris faktiskt tänkt mig att jag kunde kamma hem nåt slags pris där. Jag vet inte hur jag hade tänkt, men det är kanske lätt hänt att man ser på sina egna alster med lite väl blida ögon, för att man helt enkelt måste det för att kunna tro på sig själv, man måste tro att saker håller och att de är bra för tvivlar man så faller man.
Så när Förlaget nu hade manusdags igen (deadline imorgon) så tänkte jag att wtf, jag läser igenom det där manuset en gång till och skickar sedan in det.
Och när jag läste det, så kom jag inte längre än till halva första sidan, innan jag insåg att det är så URBOTA urholkat dåligt och oengagerat. Det finns fan inte nån jävel som vill läsa nåt sånt där dravel, och det är den enda och rätta sanningen.

Och JAG VEEET att man inte borde befatta sig med fler än ett förlag i det här lilla landet på svenska. Men när jag faktiskt inte har någon större skillnad, och när jag tänker att ju mer läsare, ju mer feedback, desto bättre. Så därför har jag haft min smutsiga lilla fot inkilad i bägge vessastolar. Smart eller inte - det kvittar ju, eftersom det inte blev någo fan av den bokajäveln i varje fall.

MEN VET NI VAD, IMBECILLA TVÅBENSDJUR?
Jag tänker skriva nytt. Jag tänker låta det fara dit det far, för faktum är ju att jag mådde så himla bra när jag höll på och skrev, det var ett äventyr och skit det samma om någon vill ge ut det eller inte. Jag älskar att skriva.

Nåja, nu börjar det låta till nånting va? Är det nu man håller på att bli zen, är det? Är det nu som the effects of yoga slår in, sådär på allvar? Kanske det.

Känner mig glad och fri. Det är en styrka att kunna se på nåt man har satt en hel JÄVLA massa tid på och bara säga MEH, bättre kan du. Rekommenderar det till alla. HÖJ RIBBORNA. SÄNK FLAGGORNA.

Gonatt.

Oduglighetsgarnet

Jag tänkte ta och viska "hoho" i brist på annat att komma med. Minns inte när jag skrev senast eller vad det kan tänkas ha handlat om, men jag är fortfarande innystad i oduglighetsgarnet, och det tycks inte finnas nån hejd på det. Veckorna bara går och går och i november har jag inga jobb eller nåt sånt heller, så man känner sig liksom extra mycket på sidan om.
Till all tur har jag i alla fall fått tummen ur och kommit i gång med mitt gamla rosk & natur-projekt, eller vad man nu ska kalla det. Det är tusch och lite avritande av foton som jag sätter ihop som jag vill ha dem. Tänker att det är viktigt att i alla fall göra något, så man inte helt stagnerar, medan det där som man egentligen borde göra står och stirrar på en med röda ögon i ett hörn.