Skrivande och isolation

Tidigare i december anmälde jag mig till Mias skrivkurs och avanmälde mig sen bara en kort stund senare. Jag vet att det är en riktigt svinbra kurs, Mia är en riktig jäkel på att dra text ur den mest rostiga skrivburken. Jag skulle säkert ha mycket nytta av kursen, men ibland vet man bara när det är något annat som säger stopp. Jag insåg att jag behöver tid med mitt eget skrivande, nåt slags isolation och liksom tankerum utan avbrott i en längre tid och att jag inte kan ta emot andras råd och idéer just nu eftersom jag samtidigt letar efter mina egna. Som om ödet ville säga mig att jag trots våndor hade gjort rätt beslut, råkade jag sedan lyssna på en helt sjukligt upphetsande föreläsning av Will Self, i vilken han talar om vikten av att isolera sig med sin text - att skrivandet verkligen behöver det för att texten ska hitta sig själv. Det kan ju låta helt galet, men han satte alltså ord på det som jag har gått och tänkt på sedan Littskap slutade.

Det som var så fantastiskt med Littskap var ju att kursen gav mig ett slags verktygsbacke med gyllene råd och regler, helt oslagbart bra sådana, en förståelse för hur man skriver längre texter som jag verkligen inte fattade ett uns av innan. Men till skillnad från konstnärer så tror jag att skrivande människor faktiskt kräver total ensamhet med texten för att riktigt komma underfund med den. Konstnärer kan ju vara i samspel med andra och samtidigt måla och festa och prata och fast vad - och eftersom författare och konstnärer ofta hör till liknande samhällskretsar är det ju lätt att tro att de fungerar på liknande sätt. Men nej. Will Self talade mycket om att "conversation is killing writing" - jag fattade det kanske inte först eftersom det ju är bra att diskutera en text. Men det var inte det han menade. Tänk att du sitter och skriver, och så kommer någon och diskuterar med dig, frågar saker. Du blir avbruten för att du måste ha en konversation. Det går inte att prata och samtidigt skriva. Det här kan möjligen vara väldigt individuellt, men åtminstone jag känner nu på mig att jag kräver i alla fall ett år utan att prata om mina texter för att verkligen veta vad det ens är jag på riktigt vill skriva om.
Det är förresten det samma när man skriver musik. Man kan inte sitta och snacka med folk samtidigt, egentligen borde man inte ens sitta och spela - nä, man borde sitta tyst och i huvudet lyssna på vilka melodier och harmonier som vill bli spelade. Fan vad pretto det här nu låter, men alltså de bästa låtarna har alltid skrivit sig själva, i total tystnad, ofta på natten. Eller medan man promenerar. Samma gäller text.
Kommer heller aldrig att glömma de där dagarna på Vessö, då jag skrev det där sista, då texten liksom öppnades på flera nya ställen och fick tyngd och mening och en genomgående jäkla stämning som inte hade funnits där förut. Jag inser nu att jag hade behövt ytterligare flera sådana där tysta perioder med bara texten och mig för att den hade kunnat lyftas till ännu en nivå, jag hade kunnat få in så mycket mer och jag hade alldeles för bråttom och slarvade i början. Det här tänker jag på med jämna mellanrum och det stör mig så klart, men samtidigt försöker jag att intala mig att det nog är tillräckligt bra och att jag ännu hinner få till början på ett bättre sätt, om det är nån jäkel som vill ge ut boka min, dvs.

Nytt år på väg och med det, en fest

Vi har varit i Sverige och det var helt LJUVLIGT. Jag skojar inte. Det var precis sådär att jag behövde bli upplyft ur min övervattnade kruka, se lite nya vyer och träffa lite mänskor och utmanas lite socialt. Visst är det alltid fint att komma hem också men nog är det skojigt att sitta i en överfull Vikingterminal och bara kolla på alla dårar som rör sig där. På riktigt! Människoskådning is the best.
Nu är det ju på det sättet att vi ska ha nyårsfest här i lägenheten i år och har typ bjudit in hela Facebook. Det är helt galet och ganska dumt när jag tänker efter, vem som helst kan ju komma (också de mer irriterande typerna). Men jag försöker tänka att ett nytt år kommer med nya möjligheter, också för douchebags att bli icke-douchebags och för egocentriska att bli mer intresserade av andra och för irriterande gå-påare att bli mer självreflekterande och för idioter att bli mer insiktsfulla. Så I'M GONNA GIVE 'EM ALL A CHANCE. Jepp, också du.

Fem grisar, en get och ett yrke

Är ni liksom jag, dvs våndas över julen, allt slöseri, all onödig plast,
alla malplacerade julklappar, all fleece, alla slaktade grisar, allt övrigt kött, all choklad, allt äckel, alla äckliga julgubbar, alla släktingar och allt paketpapper som sen bara tråttas in i en soppåse och slängs? Jag vet inte varför det är just det här att stuva in allt papper i en soppåse som alltid genom tiderna har gjort mest intryck på mig. Kanske är det symboliken kring det, att paketen är öppnade och julen är slut, att visst var det fina omslagspapper men nu ska allt bara slängas. Brukar ibland vika ihop fint papper för vidare användning men det känns lite som att släcka lamporna under earth hour - vem bryr sig?

Hur som helst - om ni liksom jag våndas över julen och har undvikit julklappar intill denna dag, kom ihåg att det finns sånt som Annorlunda gåva. Det är bara att klicka på grejerna och så har man en fin gåva, tadaa, alla blir glada och man själv. Så kan man ju dessutom utöka gåvan med en extra liten handritad gris- eller gettavla, vilket jag tänker göra. Gjort, den perfekta gåvan är komplett!

Nu skulle jag kunna utöka denna suveräna bloggtext med att ytterligare perkla mig över julen och hur vedervärdigt kommersiell den här högtiden har blivit, men jag tror jag undviker det för idag och våndas över något annat istället - som att jag nu ska ut och solen går ner och att jag har blivit besatt av ett brunt monster som inte vill flytta nån annanstans. Det måste vara ljusbristen, misstänker jag - är bara så otroligt, OTROLIGT trött och det verkar inte riktigt hjälpa att sova tillräckliga timmar. Snart blir det i alla fall bättre rutiner med familjer och jul och sånt, så man kan inte sova till in på halva eftermiddagen. Då kommer jag att få reda på om det är jag själv och mina vanor som har orsakat den här totala odugligheten, eller om det är något utomstående. Hurra för vetenskapen!

Julen - svår att förbise

Jaha, nu är det som så att den där julen och dess ankomst inte går att förneka längre. Idag köpte jag en ynklig metallstjärna från Frälsningsarméns lopptorg, den kostade en euro och ingen lampa rymdes i den. Nu hänger den i alla fall och dinglar vid ett fönster så hurra, mål nästan uppnått. Ville ha en stjärna men blev så less på tanken att sätta pengar på nåt så onödigt som julkrimskrams.
Min dygnsrytm är så uppåt väggarna, svårt att avgöra när det blev såhär och hur, vill egentligen mest bara konstatera att det här med julen och allt det nog kommer helt i rättan tid, med tanke på mitt fortsatta leverne. Ibland känns det bara så tydligt i mig att jag är gjord till att leda mig själv in i fördärvet.

Patriarkatets rangskala - Ponks fem pennir

Dammen brast och ja, orkar ni ännu? Egentligen är det inte ens en fråga, det här är ett hjul som satts i rullning, ett maskineri som långsamt ska tas i bitar. Det är inte frågan om nån ska orka eller inte, orkar ni äta liksom? Klart ni orkar, annars dör ni.

Det här inlägget har varit färdigt ungefär sen dammen brast. Det beskriver en förklaringsmodell som i grunden går ut på att vårt samhälle är uppbyggt på en uppfattning om att heteromän har förbestämmanderätt över kvinnor och att kvinnor placerar sig på en imbecill rangskala gjord av heteromän. För ja, det är denna jag ska presentera idag och oj, så jag är uppspelt inför detta att berätta om min "upptäckt".

Såhär gick det till. Medan jag läste vittnesmålen i #dammenbrister tyckte jag mig märka ett mönster som upprepade sig. Det hade att göra med att kvinnor inte hade någon talan, att många män hade fått för sig att kvinnor endast är en sammanhängande klump i deras omgivning, som nånting man har rätt att till exempel röra vid. Jag visste att det inte var hela sanningen och att det var något som fattades, och så kom det. En flicka berättade att hon minsann inte har blivit sexuellt trakasserad eftersom hon ansågs vara alldeles för motbjudande för att någon skulle villa röra vid henne. Jag blev djupt berörd av just det inlägget. Samtidigt föll sista biten på plats. Patriarkatet är som en svulst som med- eller omedvetet formar en rangskala på vilken kvinnor, homosexuella och andra som inte hör till den hegemoniska, manliga toppen av allt, placerar sig på.

Modellen makes so much sense, eftersom det även händer att män talar om att de redan i tidig ålder ställs inför något som kan beskrivas som en hierarkisk placering. Nu är det fullt möjligt att någon redan i mycket tydligare ordalag har förklarat en sån här modell och det här är absolut ingen rungande nyupptäckt, det här är heller inte akademiskt och grundar sig bara på mina egna iakttagelser baserat på det jag har läst i och med #dammenbrister. Upplys mig gärna om nån redan har skrivit om exakt samma sak, alltså.
Men jag har alltså utvecklat en frekkin modell och såhär ser den ut:

(Ska typ föreställa en patriarkatsvulst som bajsar ut en rangskala.)

Patriarkatet, i toppen. De män som med- eller omedvetet får lära sig att de bestämmer.
Dessa män i toppen formar en rangskala som ALLA hamna rätta sig efter. Snygga tjejer är så klart i toppen. Fula tjejer är lägst ner, de förlöjligas och får veta om det så fort som möjligt, att de ingenting duger till, de är lägst på skalan, är "sista utvägen" för en karl. Homosexuella och folk som på annat sätt inte passar in i en skala som mäter förmågan att tillfredsställa män hamnar också någonstans i spektret på den här rangskalan (i min modell - på en av de andra utväxterna).
Viktigast att komma ihåg här är att det här är en rangskala som är gjord AV och FÖR patriarkatet, dvs för heteromän.

Det är ingen skillnad var på skalan man hamnar som kvinna, man har ändå inte rätt att säga nej till sexuella närmanden. Att det tafsas på krogen, på arbetsplatsen, att män klär av en med blicken - ja, det är sådant man får lära sig att leva med helt enkelt. "Ja, han är sån" är saker man får höra. Ingenting att göra åt liksom, "du vet hur han är, han tafsar". Just det ja.
Det att man överhuvudtaget är kvinna innebär att man i princip alltid måste ställa upp på männens önskemål, eller så får man höra att man inte "har förstått hur det funkar" eller att man på annat sätt bara inte beter sig rätt. En enskild kvinnas "nej" betraktas alltså mest som ett irriterande moment, en defekt i ett mönster som BORDE löpa smooth. Som kvinna är man grovt sagt ingen individ, man är bara ett kugghjul i en klump kvinnor, antingen en 10:a eller 7:a eller, ja, 2:a och då ska man vara nöjd om man får någon karl överhuvudtaget.

Det här systemet är ORÄTTVIST också för andra män, eftersom det bara är denna sjuka maskulinitet som syns och gör mest illa, och därför finns det en hel hord karlar som ropar att "inte alla män", nej precis. Men alldeles för många! Så många att så gott som varje kvinna har ett exempel på hur de på något sätt har blivit rangordnad av eller rörd av på fel sätt av en man. Och det är det som är problemet.

Effekter av rangskalan:

Exempel 1:
Då tjejer hamnar i puberteten kan det till exempel hända att äldre män, utan att ens ha som avsikt att göra något närmande, kan komma med små tillrättavisningar, påståenden som har till uppgift att fostra en flicka till att bli en så bra kvinna som möjligt.
Kvinnor kan också få komplimanger av äldre män som beskriver hur fullständigt förtrollade de är av kvinnan i fråga, vad hon gör med honom. Då ska hon liksom veta det, att hon är högt i rang. Han kanske förmår att behärska sig, eftersom han har fru och barn eller vad det nu kan handla om, men hon ska veta "vad hon kan göra med män".

Exempel 2:
En man har förfört en kvinna, vill ha sex och trycker sig på henne, hon säger gång på gång att hon inte vill och till sist bryter han ihop för att han inte klarar av att förföra henne, vet inte vad han ska göra. HON hamnar trösta honom. Han uppfattar sig här som en misslyckad man eftersom han inte klarar av det spel som han själv känner sig tvungen att spela.
Det är alltså inte alltid så att män ens själva klarar av att bete sig så som de på nåt plan har intalat sig att är önskvärt från dem.

Rangskalan innebär att kvinnor också hamnar i konkurrens sinsemellan. Detta är väldigt behändigt eftersom folk som tävlar sinsemellan sällan kommer ihåg att ifrågasätta varför de ens gör det och för vem.

Exempel: En ökänd lärare som har rykte om sig att tafsa, kan också skapa en underlig tävling bland tjejerna, vilket leder till att tjejerna på ett vrickat plan känner sig inkluderade och "bra nog" om de blir tafsade på av honom, även om de samtidigt är äcklade.

Vrickade bieffekter av rangskalan:
Folk får en uppfattning om att det är genom framfusighet som man agerar, dvs att det är så man bör göra om man vill ha någonting eftersom det är så "eliten" gör. Kvinnor som upplever sig ha övertag i någon situation börjar också agera efter det här mönstret, dvs tycker att man flirtar genom handgripliga närmanden - börjar våldföra sig på blyga karlar efter helt samma mönster, kanske tafsar på män för "det är så man gör, hallå jag är en stark kvinna som tar för mig".

En heterokvinna kan också antasta och tvångskyssa en homosexuell kvinna för att "hon vill ha en upplevelse, hon har aldrig varit med en homosexuell förut" - hon använder sig här av patriarkatets redskap för att ta sig fram på ett område som för henne är okänt - och homosexuella blir här ännu ett steg lägre ner i den här vrickade rangskalan över vem som har rätt att säga ja eller nej till sexuella närmanden.

Ytterligare frågor?
Finns det en inre rangskala också bland män, män som förtrycker män, den gråa massan som inte får lov att "vara med och spela"? Är det så att den giftiga maskuliniteten för fram ett skadat beteende som sen färgar hela maskuliniteten? Det här skulle jag gärna veta mer om.

Vad ska vi göra?
Män måste lära sig att man respekterar en annan människas önskan, att ett nej är ett nej. Det känns helt konstigt att behöva skriva en sådan sak ens, men under dessa veckor då bekännelserna om vad kvinnor har varit med om har flödat in, har jag förstått att det måste upprepas. Mäns missuppfattade "rätt till sex", till att röra en kvinna var som helst och när som helst det behagar dem, till vad det nu än kan röra sig om, är ingen rätt, utan alltid något som man kommer fram till i samspel med människan i fråga.
Här tror jag att det är viktigt att i ett tidigt skede bejaka unga pojkars känslor, dvs låta dem gråta, sluta tjafsa om att "stora pojkar inte gråter". De måste lära sig att inte undertrycka sina känslor utan att visa dem, för annars kommer de väl knappast att förstå nån annans känslor heller.
Flickor ska heller inte lära sig att "han bara gör så, pojkar är sådana". Småpojkar måste lära sig att det inte är okej att göra något mot någons vilja, att det inte är meningen att de ska köra på som med pansarvagnar överallt. Alltså jag tror verkligen att det i grunden är såhär enkla saker vi har att göras med.

Planering lönar sig

Det var så skönt. Det var så skönt i lördags när jag kom, skruvade på mikrofonen, satte mig och sen ÄNTLIGEN SPELA Å SJÖNG. Jag var så bekväm, det kändes så hemmakärt på nåt sätt. Jag slapp nästan av med känslan av att man borde hafsa undan skiten så fort som möjligt, vilket är nytt-nytt-nytt.
Men jag skriver ju alltså mest bara om mig-mig-mig nu. Bara jag-jag-jag och vad jag har gjort.
Men ännu en sak: planering är så underskattat. Om man bara planerar saker bra så är hälften av jobbet redan gjort, sen kan man gå dit och lattja och dra skämt. Det är en av de här bra sakerna med vuxendomen, att man förstår sig på att uppskatta lite ordning och reda, i alla fall nån gång.

Till synes avslappnad

Jag har många inlägg på gång här men har tydligen inte publicerat dem överhuvudtaget, så nu ett kort meddelande bara: det går bättre nu. Jag äter d-vitamin, vilket är en stor bedrift.
Nu ska jag just gå på sista textsamtalet med min handledare, kursen Littskap har tagit slut och dit for det, känner mig typ femton ljusår klokare sen kursen börjat och som att jag kan ta hand om mig själv och göra min egen mat och skriva mina egna böcker.
Jag ska spela och sjunga lite på lördag i Skärgårdsbaren. Jag har övat och nojat nåt så ända in i helvete för detta, för det här är ju verkligen en ådra jag skulle villa utveckla och en lina jag skulle villa löpa ut än mer. Hur som helst, har skrapat ihop fem sånger som jag lyckas sjunga och spela på dragspel samtidigt. Jag skulle verkligen, verkligen villa sjunga och spela mer för folk så därför nojar jag, because this is so important for me, you see? Jag har övat på ALLT, vad jag ska säga om och mellan låtarna, hur jag ska övergå från ett skede till nästa så att det ska bli så naturligt som möjligt, så att jag ska sitta där så till synes avslappnad och redo fastän allt är minutiöst planerat.

Självständighetsvad?

He e bra att man har vänner som gör saker på högtider som självständighetsdagen, så kan man kapa deras foton från Fejsbuick och skicka dom till moster när hon önskar glad självständighet på whatsapp.

Fixar det.

Just nu vill jag fira storheten i att jag just nu fixar mitt liv, jag gör det. Jag fixar det, på någo konstigt sätt. Jag spretar hit och dit. Jag klarar en deadline, jag är fruktansvärt efter med nästa, men jag håller ihop. Samtidigt skriver jag visor. Jag fixar det. Värt att fira.

Paus från allt

Här sitter jag med dragspel i mjukaste soffan och spelar bara samma ackord upp och ner, känner mig så sabla enformig och opåhittig så det inte finns motsvarighet till det. Kan liksom inte hitta det som vill bli sagt, varför hittar jag fan inte det som vill bli sagt? Börjar bli otålig på att vara såhär dålig, har annars också känt mig mer nojig än normalt.