Rotito

Vet ni vad jag gör ibland?
Jo, jag sjunger med påhittade ord, låter det komma bara och så ser jag efteråt vad jag har sjungit för ord och googlar dem. Lite narcissistiskt kanske, men ack så underhållande.
Idag sjöng jag nån fras som slutade med ordet "rotito". Det kom så tydligt och oförberett att det helt enkelt var det ordet som jag idag hamnade googla.
Och ta mej tusan om inte "rotito" betyder nåt slags liten djävul på spanska. Hittade också en ytterst beskrivande förklaring ur en annan text:

Rapport 00100101010010101011

Till alla som har det lite struligt nu vill jag bara säga HANG IN THERE. Snart är det jul och såna saker. Jättehejsan. Nej, på riktigt, skulle inte alls orka med julen. INTE ALLS. Varje år samma sak, man har inga barn, man är typ en seg snart 40-åring som är djupt deprimerad enligt amerikansk skala (och bara en helt vanlig finne, enligt finsk skala). INGENTING ÄR ROLIGT. (Inre dialog: men allt behöver inte vara roligt, vännen. Livet är andra saker. Om man har fått för sig att livet ska vara roligt, så har man fått saker om bakfoten osv osv osv.)
Inatt kunde jag inte alls sova. Äsch, vem försöker jag lura? Jag somnade bortåt sextiden, låg och funderade på sånger jag borde skriva och om jag ska läsa upp dikt tillsammans med dragspel och hur jag ska göra och om det kommer text, osv osv osv. Har det bara lite trögt för tillfället, går samma j-a runda med hunden varje dag, för det är liksom precis det som jag orkar med, att ta ställning till exakt samma saker, varje dag. Kommer det in nåt nytt, obekant så viftar jag hetsigt och använder mina magiska krafter till att mana det ut ur min bana.
Väntar fortfarande på svar från förlagen och jaa, det är detta väntande. Kan Inte Ta Så Länge Att Läsa Min Korta Bok. Nå, kan tydligen. Blir bara snart helt galen när jag inte vet vad jag ska företa mig, hur jag ska hantera min framtid, liksom.
Har gjort julkalender i många år nu ju, men i år kände jag bara att fuck it, jag orkar inte. Orkar inte försöka vara rolig, orkar inte rita, för vem? Det finns ju en massa andra saker att se på där ute, ja usch, så jag låter. Borde inte låta såhär. Men vet ni man kan inte alltid vara den där som alltid bara gör och gör och gör av kärleken till själva görase. Just nu har jag ingen kärlek till något göras överhuvudtaget, skulle bara villa rulla mig in i en tjock filt och vakna upp någon annanstans, oj, det där har jag typ ALDRIG skrivit förut *himla med ögonen*. Borde sluta klaga här och stiga upp o göra yoga eller nåt sånt istället, ja, hunden ska ut. Jag är en helt onödig människa.
Ska senare idag, om jag får min  illustration gjord dvs, posta ett annat inlägg som gäller den giftiga maskuliniteten som ger upphov till så mycket skit i denna västerländska värld, hörni. Det kanske blir tills imoron. Vi ser.

Ni kan se er i reven om ni inte vill ha vad jag har gjort, skojar bara, skojar bara.

Nu får man väl ändå officiellt påstå att man ramlat av nanowrimo? Det gick rätt bra i början, men missar man än sådär tre dagar är det plötsligt ganska hopplöst att försöka komma ifatt sig själv. Insåg att det nog är bara att sluta när jag började skriva i stil med "nämen hej igen, vad har hänt idag då, nå jag har ätit smörgås."
Nu har veckan börjat lite mer sådär uppåt-lajbans än förra, för jag har stigit upp i tid och jubbat. Håller på att sätta ihop en infokarta över Nötö och det är ju lite roligt faktiskt, det är lite naturstigar här och kulturstigar där, lite översättningar och lite bilder att hantera. Jag tror det kan bli bra, återstår bara att få styr på alla de hårda viljor som existerar på ön och som vill vitt olika saker. Brukar göra precis vad jag vill och sen säga att folk kan se sej i reven om de inte vill ha vad jag har gjort, för så gör jag med typ allt, skojar bara. JAG SKOJAR BARA!

Medelmåtta

Jag har typ tappat livslusten. Ja, det är SÅ SVÅRT att motivera sig till något som helst just nu. Det här evinnerliga mörkret. Tanken på att det MÅSTE FINNAS NÅGOT som rycker en upp ur den här dvalan, men att man inte vet vad det är. Känslan av att alla är i ens väg, hela tiden. Att man gör sig bäst ensam, eftersom man då inte förmår uppröra eller störa någon.
Jag kom typ sist i poerty slam. Gick inte vidare i alla fall. Sån jävla besvikelse, fast jag ju medgav att jag inte är nån poes. Man vill ju ändå tro och tycka att det man läser är av nåt slags kvalitet. Nej. Sen fick jag en refusering. Från ett större svenskt förlag, så det var ju liksom väntat. Sjukt, att jag ens skickade dit! Men tycker att man ju måste. Testa lite, pröva vingarna. Men så klart, avslag. Plötsligt tror jag mest bara att jag kommer att få avslag överallt ifrån. Mitt tillfälliga självförtroende var just bara tillfälligt, och nu börjar sanningen mejslas fram: jag är en medelmåtta, en alldeles vanlig odugling.

Rikssvenska äldre borgarmän

Oj, vad jag har fått nog av rikssvenska, äldre borgarmän under den här helgen. Idag kom det igen in en på mitt jobb, han ställde sig sådär äckligt nära och smilade som om han var på porrfilm och babblade om att han är operabas och att operabasar alltid sjunger för någon, en vacker kvinna till exempel, och så såg han menande på mig. Lite som om jag hade varit en lampa liksom, en vacker lampa, titta, du finns. En sån kan man sjunga för. Jag ansträngde mig för att inte stiga åt sidan, jag gör inte det längre. Jag står awkward kvar med nacken rak och ett hjärtligt smil i ansiktet. Det är inget tillmötesgående smil, det är ett titta-du-är-sådär-förlegad-smil, ett roat smil är vad det är och jag njuter av det, att få skratta åt de här patetiska karlarna. Jag vet att de knappast begriper innebörden av mitt leende, men det kvittar faktiskt. Jag får fan stå där jag står, även ifall någon på grund av sin imbecilla, slentrianmässiga vana att vara i centrum hela fucking tiden, med- eller omedvetet försöker få mig att stiga ett steg bakåt.
Måste faktiskt säga att det är mera sällan sånt här händer i Finland, känner mig oftast ganska respekterad av äldre män här. Visst händer det här också att någon kommer sådär nära, men inte sådär regelmässigt, sådär genomgående. (Flera gånger den här helgen, medan jag har jobbat med dem.) Har en teori om att det här bottnar i en osäkerhet och att vi finnar i grunden ofta är skadade i våra självförtroenden, det är nämligen något med hållningen hos dessa svenskar också. Det där totala välmåendet, överlägsenheten. Fattas bara kronan på huvudet.

Poetri

Ja, här händer inget överraskande, jag skriver och skriver. Ibland undrar jag nästan om det inte är kontraproduktivt, att man rentav hade skrivit saker som hade varit mer läsvärda om man inte hade skrivit så mycket hela tiden? Lite som ripuli, ett fast kakkalass är alltid intressantare än en sprinkler, okej usel metafor.
Jag ska ju läsa opp egna dikter för det finlandssvenska foltschi om exakt en vecka, och grejen är att jag ju inte är någon särdeles diktmänniska överhuvudtaget. Jag har svårt med poetri* för att det är en så bestämd genré, det måste liksom vara så hujsigt bra för att funka. Bakom en sång kan man alltid gömma sig med hjälp av harmonier och stämningar - hade faktiskt hellre skrivit låtar till nästa vecka än läst upp dikt, för låtar är tamejfan enklare för mig.
Men nu alltså, bara ord. Och som jag har våndats över detta. Nu tror jag gudskelov att jag har fatt i en svans.


*
Enligt J heter det poetri och man är en poes så länge man bara är på besök i genren.

B A R B A R E R

När någon frågar efter snabbmatstips på fejjan och man inser att man är omgiven av barbarer.

WHO THE FUCK EATS SKINKSÅS??????? Är ni gjorda av bensin och ruttna kotletter?

Grannens kamera

Jag har lånat grannens kamera och det är nu bara så festligt igen med en systemkamera efter att ha gett bort min egen till mamma. Så fint djup i sånt där system, jajjamen.
Är så sjukt tom i huvuet.

Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst

Jag tror inte det blir så många inlägg här under den här månaden, pga Nanowrimo, vilket tvingar mig att klämma ur mig ungefär 1700 ord per dag. Jag försökte skriva fokuserat och kring en karaktär till en början, men sen spårade jag självfallet ut och nu skriver jag bara om precis vad jag vill, dvs my favorite thing in the world, kanske. Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst. Bland annat stora ord som dessa.
Idag har det varit litet ruljangs kring en text som jag skrev om att tacka nej till det där jobbet. Det är alltid konstigt det där tycker jag, att plötsligt vara nån som kväker ur sig saker i media. Har aldrig betraktat det som annorlunda på nåt sätt, än att skriva här till exempel. Nätutrymme som nätutrymme, fast när jag skriver för Yle så börjar folk tydligen diskutera i kommentarsfältet, emedans här brukar vara rätt tyst. Det tycker jag nog att var något av det festligaste med den här dagen, som annars var en krapuladag, det att mitt lilla inlägg fick ett eget liv och folk såg till att det sen flöt vidare kring andra diskussioner och själv stod man där vid sidan och tänkte att jasså det här vill ni prata om, just så, just så.
För övrigt tycker jag att min lilla skrivelse var medioker, om det nu måste sägas. Den var lite krystad till en början och det märktes att jag krånglade med vart jag ville komma och vad jag ville ha sagt. Så borde det ju självfallet inte se ut som slutprodukt, men alltså ibland får man nöja sig med nästan-bra, tycker jag. Vem fan är jag att producera 5/5-grejer HELA JÄVLA TIDEN? Nä, just det.
Om ni undrar vad jag traggar i Nanowrimo, så är det just sådant här. Opp o ner.

Hyenan svarade "katt"

Jag har tryckt i mig en pose Pollys och känner på riktigt att jag håller på att bli så fet att magen blir "en egen grej" mellan mig själv och mig själv, när jag böjer mig ner mot golvet. Vet ni känslan? Näää.
Annars då? Börjar lite komma ner från molnen eller var det nu är jag har befunnit mig under de senaste dagarna. Det där Nano-skrivandet är ganska sjujävla fantastiskt, har fan fått i gång en liten romanbörjan igen, vilket ju är helt sjukt? Där kommer det bara. Haha, nu låter jag självgod, men nåt ska jag väl få va riktigt bra på, dvs poopa ut text då. Jag var på väg att ge upp här för än 45 minuter sen när jag insåg att jag inte hade skrivit något för idag, men oj så man kan ändra sig.
Joakim sitter och ser på Kjell, imoron ska jag vara ensam hela dagen, kommer typ dansa av och an genom lägenheten och levitera i luften i många minuter säkert.
Idag gjorde jag en mysko guidning på Youtube, man skulle följa en hypnos-anvisning och sen möta sitt totemdjur, "spirit animal". Först skulle man slappna av som attan medan rösten räknade ner från tio, sen skulle man stiga in i en imaginär hiss och åka långt ner i underjorden. Sen skulle man börja vandra, till sist sätta sig ner vid en lägereld och när man sen vände sig skulle man möta sitt totemdjur. Jag mötte en hyena, närmare bestämt en hyena med svart rygg. Först trodde jag det var ett lodjur eller nåt slags panter, men nej det var nog en hyena. I och för sig frågade jag vad det var för djur och det svarade "katt" men det är väl inte så enkelt för hyenor att veta vad de är.

Mossa

Ett inlägg som bevis för mig själv att jag lever.
Jag är så in i smeten, känns som att det växer mossa på mig. Känns också tämligen obotligt.