Heliga listan!

Heliga listan! Jag älskar det här, precis vad jag behöver. Tack så jättemycket Liisa.

De här platserna är heliga för mig:
Helighet tycker jag dalar ner ibland vid nåt tillfälle, litet oberoende av plats. MEN visst finns det platser också. En plats som definitivt är helig är en skogsdunge nedanför sommarstugan på Vessö, där det om höstarna växer karljohanssvamp och där mossan är djupgrön och mjuk.
Här i Åbotrakterna är det heligt dit bakom Halis, där som hästarna är. Förstås.

Den här stunden i min vardag är helig:

Jag har inte nån sån!! Är det månne alarmerande? Ibland om kvällarna är det lite heligt när jag går ut med min hund, som igår när det var blå skymning och koltrastsång. När man känner att stunden är snäll och inte har bråttom, att det nog ordnar sig alltihopa och man är sin egen vän och går långsamt och lyssnar på stegen.

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!
Tidigare gick jag en del med smycken som jag hade fått av exempelvis morfar eller farmor, föreställde mig att de bringade någon form av lycka i och med att deras förgångna själars närvaro på nåt plan kunde tänkas vara med och skydda mig. Men sen slutade jag i princip gå med smycken, så nu kan jag inte påstå att jag har något andlighetskrimskrams. Får man säga telefonen?! Ääh, jag är så sekulariserad.
När jag var tolv hade jag en lyckoamulett med en sten och andra grejer jag inte kommer ihåg vad det var som jag knöt in i en påse. Jag hade konsulterat Häxans handbok och visst lyckades jag ganska bra med den amuletten, när jag tänker på det. Fick till privatlektioner i musikteori med min absoluta favoritmusiklärare genom tiderna.

En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:

Jag lyckas inte upprätthålla några rutiner överhuvudtaget, så det är nog långt till de andliga veckorutinerna ännu, tyvärr.

Jag älskar när...

...jag är på gott humör, lugn i sinnet och allting ter sig självklart. Och att åka buss när det är riktigt tyst i bussen och kanske skymning, och jag har Mili i knät och den drar en lång hundsuck, det är skönt att åka och inget tvång på någonting.

Min minst heliga stund:

Då jag sitter och stirrar och är besatt framför dator- eller telefonskärmen. Då man riktigt känner hur muskeltrådarna i axlarna krampar till sig och allting ter sig klumplikt och vasst och överdrivet odrömskt.

Det här kunde jag vallfärda till:

Santiago de Compostela, vandringsleden. Den skulle jag villa gå ännu en dag. Kanske tidigt på våren, april eller nånting.

Ord eller tystnad?

Ord. Även tystnaden är ord för oss människor. Vi har bara ord.

Musik eller konst?

Alltså den här frågan!! Hade inte förutsett den och nu kom den som ett ämbar vatten direkt över huvudet. Här står jag som en dränkt häxa och håller upp med ett krokigt finger: MUSIK ÄR KONST, hörni. Det är ingen skillnad!

Musiktips?

Lyssnar just nu på soundtracket till Hamilton efter tips från en stenad Broad City-Ilana på Youtube igår. Musikal! Verkar lovande om man gillar den genren.

Ensam eller i grupp?

Ensam.

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...

...så slås jag av tanken på hur små vi är och att vi alla är fjärtar i universum.

Runt som ett mynt

Igår kom braknyheten om att finansminsteriet hade godkänt ett par festmynt med motiv där bl.a. rödgardister står på rad och blir ihjälskjutna, samt ett annat där den lilla flyktingpojken Aylan blir bortburen från strandkanten i Turkiet - bilden som etsat sig fast på allas näthinnor och blivit litet av ett minnesmärke från denna tid. De här två motiven är naturligtvis två vitt skilda saker, men har ändå det gemensamt, att de knappelunda betraktas som passande motiv för jubileumsmynt.
Varför, kan man ju fråga sig. Varför blir folk så upprörda över opassande motiv på jubileumsmynt?

Jag tror att den största orsaken till upprördhet var den genomgående känslan av brist på yrkesmässighet hos designern i fråga, och hos de som lät dessa förslag passera. Ingen hade tydligen kunnat bedöma vad ett jubileumsmynt bör stå för, dvs något som för oss samman som nation, som inte påminner om beklagansvärda tider då vi skjöt på varandra. Och är det nåt som finländare går i gång på, så är det just när nån annan finländare har missbedömt en situation och gör nånting dumt och pinsamt, som världen får ta del av.

C hade förresten bästa beskrivningen nånsin av den här företeelsen:
"Oj, det här känns som nån dansk film. Man ska egentligen ha födelsedagskalas, men i misstag börjar allt handla om nåt livslångt trauma istället. Längre än livslångt ..."

Min första reaktion var fullständig bestörtning, att hur kan dom? Hur kan man ens komma på tanken att som motiv på ett jubileumsmynt trycka en bild där finländare skjuter på varandra?
Men ju längre dagen fortskred, och ju mer jag började syna den här bestörtningen rätt upp i fejset, desto mer började jag fråga mig, alltså djupt fråga mig att varför blir jag så upprörd? Jag är väl den som borde välkomna och applådera att det som annars tigs till döds, plötsligt lyfts fram i ljuset, och på ett jubileumsmynt också? Grattis Finland, nä du har inte varit nåt exempelbarn genom historien precis, men här är du nu, hundra år gammal. Här står du med dina sår och skavanker, och vi är inte rädda för att syna dem närmare.
Det lustiga var, att designern tydligen hade resonerat litet i samma banor, nämligen tänkt att vänsterfolk skulle välkomna ett sånt här brutalt tema, medan högern skulle ha saknat sina svan- och tusen sjöars land-bilder.
Det här är väl ett typiskt "ja, nu blev det ju nästan rätt, om det inte vore helt fel"-moment.

För grejen är den, att man väl kunde välkomna ett känsligt tema på ett jubileumsmynt om det bara hade gjorts med rätt motiv. Här blev motiven luddiga: man visste inte om det där "global rättvisa" och död pojke på stranden var en ironisk kommentar på hur vi hanterar flyktingkrisen eller ett uppgivet "såhär är det". (Dessutom: Vad har avlidne Aylan med Finland 100 år att göra!? Nå just det. Ingenting.)
Ej heller var det klart om bilden av arkebusering av rödgardister skulle tolkas som "vi har gått igenom kriser, men nu står vi enade" eller "dom måste skjutas, annars skulle vi ha blivit Soviet". Det ger liksom för många tolkningsmöjligheter, varav den senare är oacceptabel. Ja, den kan till och med ställa folk emot varandra ännu idag! Det säger väl en hel del om vår historia också: att vi inte har gjort upp med den, egentligen. Att vi fortfarande inte riktigt har koll på hur nånting egentligen gick till. Det finns mycket som fortfarande ligger och spökar i det 100 åriga Finlands historia.

Men hörni, orsaken till allt ståhej igår, är väl att finansministeriet med Orpo i spetsen gick och godkände dessa mynt utan att tydligen titta närmare på vad de egentligen föreställde. Igår fick han då med svansen mellan benen gå och dra tillbaka dessa mynt. Så jag tänker enväldigt utse Orpo till den största pajasen i det här fiaskot.

Vårlistan

Jag fortsätter i listornas tecken här för att förhoppningsvis få lite flyt i mitt skrivande.
Besökte ÅA:s datasal igår för lite printuppgifter. Kände hur jag bara ville bli där kvar och sitta för att ERGONOMIN. Jag har inte riktigt nåt bra ställe att skriva på där hemma. Mitt eget hörnrum är bäst, men det är något knasigt med det också. Och det här soffbordet med datorgrunka är nu bara totalkatastrof. Försöker tänka att dålig ergonomi inte kan vara några hinder för att uttrycka sig.
Men likväl ville jag bli och sitta i datasalen igår.

Nåja, den här vårlistan har jag kopierat härifrån.

Mitt bästa vårtecken:
Grodorna, grodrommen vid pölarna invid ån nere vid Halis. Jag älskar hur det sprätter och lever i vattnet där, och hur solen lyser igenom rommen. Jag älskar grodor. Jag tycker de verkar vara så himla sympatiska djur.

Låt som ger mig vårkänslor:
Vårens första dag av Laleh. Den låten är bara så fantastisk. Börjar alltid gråta när jag hör den. "Och jag vill va med". Ja!! Jag vill vara med!

Den här våren läser jag:
Böcker av människor jag antingen träffat eller nyligen lärt känna. Streckläste mig igenom Laudatur av Peter Sandström. Håller nu på med Hennes Majestät Taivassalos In Transit.

Inför våren längtar jag alltid efter:
Koltrastens sång, fast den kommer rätt tidigt nuförtiden. Men när man hör den för första gången efter vintern, är det liksom något som lossnar. Man förstår att man klarat sig.

Min bästa våroutfit:
Alltså det här med outfit, jag tänker ju inte på sånt. Kämpar för att inte se ut som en lodare. Har börjat anstränga mig för att inte gå ut med mina urfula innejumppadojor, eftersom de ger ett sånt fruktansvärt slashas-intryck. Jag avskydde tidigare människor som helt uppenbart inte brydde sig om vilket intryck de gav, hur fult de gick klädda. Nu har jag själv blivit en sådan. Couldn't care less! Fast det är klart jag anstränger mig lite om jag ska träffa folk eller så. I så fall tar jag på mig snygga skor. Har man bara snygga skor så kvittar det egentligen hur man för övrigt är klädd.

Mat som jag förknippar jag med våren:
Nå eh, sallader? Vad vet jag. Glass? Struvor?

Våren doftar:
Nyupptinad hundskit, damm och motorolja. Ner mot ån sådär lätt ruttet. Jag gillar allt det där.

Om jag måste välja något dåligt med våren så säger jag:
Det här var väl ingen svår fråga? Att det snöade som attan idag när jag vaknade! Det var vitt på marken och allt. Fylldes av hat och livsleda.

Aprillistan

Nämen titta vad jag gör: jag postar en flönttig bild! Ter mig ju nästan ögonblickligen som en närapå "normal" bloggskribent, nu fattas bara 10 000 följare och litet design då. Och lite selfies.



Månadens höjdpunkt
Att jag trots allt inte var gravid! Ja. Fast det motsatta hade varit ok det också. Ser ni, jag är så flexibel och anpassbar.

Månadens jobbighet
Att följa med J:s stress. Jag fattar inte riktigt hur han håller ihop, hur han orkar med så mycket. Olika saker dessutom. Och är bara fabulous där emellan.

Månadens fail
Har varken lyckats eller misslyckats den här månaden, den har varit ljummen som avslaget kaffe.

Månadens seger
...låter som sagt vänta på sig.

Månadens om nom
J:s nya food trucks friterade blomkål med yoghurtdip och picklad blomkålsstam.

Månadens musik
Lyssnade äntligen igenom hela Kate Tempest nya skiva Let Them Eat Chaos och insåg att hon är ett fenomen, en av vår tids största poeter, kort sagt. Hon kommer att gå till historien, om nu nån sysslar med sånt nåt mer, att se till att bra saker går till historien dvs.

Månadens serie
RuPauls Drag race. Säsong 9 är in the running. Hade jag inte sagt det, hade jag sagt Skam, säsong 4. Men jag väntar med att se den.

Månadens fågel
Nåja, äntligen börjar vi komma till grejer här. Koltrasten, naturligtvis! Jag älskar koltrasten. Hur den hoppar omkring, liten och svart i riset och sen förgyller ens morgnar och kvällar med underbar, underbar sång. Koltrasten hör till mina absoluta favoritfåglar. Visste ni att honan är lätt brunaktig och hanen är svart? Insåg idag att jag sitter på en massa kunskap om djur och natur, vilket tydligen inte var och varannan gör. Trodde det var typ obligatoriskt att vara intresserad av sin omgivning.

Stämning i jorden

Nu ska jag göra sådär som jag så ofta gjorde innan (läs: innan instagram), att jag postar en lååång härva bilder som perfekt beskriver min dag. I det här fallet: min gårdag, då vi gick ut till Halisforsen med Mili. Där finns marker, små skogar och åstränder som är så attans bedårande. Och emellanåt stöter man på skyltar på vilka det står att det finns rester av jordbruk och bosättning ända från 1100-talet här. Det tycker jag att man märker. Det är nog så, att det stannar något i den jord som människor har bott på och brukat. Ju äldre jordmån det handlar om, desto mer tycker jag att det sitter i den. Nåt slags stäming, jag vill kalla den lite trollsk, men jag vill heller inte få det att låta som att det är nåt magiskt över det, för jag tror att det har helt naturliga anledningar.
Jag vet bara inte vad jag ska kalla det. Ni vet kanske när ni går i Rom eller nån annan riktigt gammal stad, att det finns en viss stämning där. Det är den jag talar om.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolution, säger jag bara

Det må vara enformigt för alla och envar med mina uppladdningar av samma bild på femtioelva forum, men vet ju inte hur annars jag ska nå ut med min kärlek till PRECIS ALLA PARTER.

Så idag är det annandag påsk. Jag hade för mig att det var slut på den här ledigheten och var på väg till stan för att köpa flere svarta tuscher. Men knutom min själ om inte alla promenadvägar var fullsmockade med ÄCKELPÄCKELMÄNNISKOR. Människor i träningsoveraller, med stavar, på cyklar, hand i hand, you name it. Och jag insåg att det var helgdag och därigenom allting stängt. Och jag har ett sånt instinktivt hat gentemot sånt där. Jag vet att det är ganska töntigt, klart att folk är ute när det är sol och en ledig dag, det är ju liksom inget konstigt med det. Men jag avskyr alla såna här företeelser som gör det uppenbart att vi lever i en lögn i vilken arbete håller de flesta inomhus och vid sina bojor under vanliga veckodagar och omständigheter. Och så kommer det en måndag då folk är UTE och GLADA och what not, glada över att ha "fått" en dag då de kan strolla omkring på promenadvägar. Att ordna folks liv genom att vagga in dem i en föreställning om att allt handlar om "arbete" vs "fritid", är ett jävla skämt som bl.a. hindrar oss från att gadda ihop oss och revoltera mot makteliten. Det hade varit så enkelt, om alla bara hade varit med på det. Revolution, säger jag bara.

En speciell person är på väg

Vet ni när man är så himla inspirerad och taggad, peppad och alla andra äckelord för den saken, att man inte förmår göra nånting alls, utan man typ bara sitter och huttrar och knyter nävar? Sån har jag varit hela dagen idag. (Det är då man gör sådana saker som filmar karaokevideo av sig själv, bland annat.)
Chattade med en vän om att vi borde odla vår hybris, att vi vid nästa tillfälle ska ses och ha ett obesudlat självförtroende som är så stort att vi kunde dra i gång en kult på plats och ställe. Jag var litet svårövertalad, men så småningom med på noterna. Diskussionen fick mig dessutom att tänka på ett ex som förklarade att hans mamma hade en speciell aura kring sin mage medan hon väntade honom, att en klok man hade sagt att "en speciell person är på väg, den kommer att göra stordåd". Jag bara älskar den historien, den är så brutalt egocentrisk! Jag kan inte förstå att jag har kunnat ta den där människan på något som helst allvar, men nåja: jag ska inte dissa honom heller. Han lärde mig hur det känns att vara omtyckt.

Looking back

Idag läste jag om en vän som ska operera axeln och fick ett strongt behov av att spela in en karaokevideo av Looking back over my shoulder. Här är resultatet.
Ledsen att jag är så pinsam, gott folk - ni kan ju tänka att "tur att det inte är jag", eller hur folk nu resonerar.

Aprilsnö

Det är ett ständigt kollektivt bröt kring snöväder i april och hur illa det är, och jag pendlar mellan att 1. villa delta i klagosången och 2. ryta till att ta er samman, ni har bott här i 30+ år och borde väl vid det här laget veta att våren är seg, seg i det här landet?
Det är så lätt att påverkas av ett behagligare klimat, så oändligt enkelt att bara vrida av sig halsduken och byta jacka, det tar ungefär 30 sekunder och så är man där. Som när vi landade i Düsseldorf för inte alls länge sedan. När vi krängde av oss jackor och huppare redan i bussen från flygplanet till stationen. Det där vilda i allas ögon, det där vakna, otämjda: känslan av att man inte riktigt har kontroll över sin egen kropp. Vad utomhusvärme gör med en finne. Det bör upplevas.
Betydligt svårare är det sedan att vänja sig vid att den finska våren är seg. Det tycks ta ett helt liv att förstå det.

Onsdag (redan?!)

För att bevisa mig själv och andra att det också ibland finns orsak att jubla, ska jag nu här lyfta fram det alldeles fantastiska valresultatet i Åbos kommunalval! Li Andersson fick över 6000 röster (!), vänstern är nu lika stora som SDP här i kommunen, och de gröna gjorde stora framsteg medan Kokoomus och persuna sjönk i popularitet. Vad kan man annat än jubla? (Och ja, min poll där till höger är nu lite föråldrad men den får nu hänga med tills den går till historien.)

Annars då?
1. Jag börjat läsa Taivassalos In Transit och är mycket inspirerad. Det är en drömsk bok, den har en ton som är lockande och färgrik. Ah, det är så intressant när jag har börjat läsa igen!
2. Jag var skengravid här en dag, illamående och mysko. Tror inte att jag verkligen är gravid men fick mig i alla fall en redig tankeställare då tanken på att vara gravid var ÅNGESTLADDAD som attan och inte alls mysig, så som jag hade föreställt mig. Linnea skrev ett superbt inlägg om att vara gravid och inte dansa på små rosa moln. Speciellt den där overklighetskänslan kan jag relatera till.
3. Jag ska gå och lyssna på Maria Kalaniemi idag
4. Våren är här, tada tada
5. Fuck everything
6. J får snart körkort.
7. Alla businessplaner går åt helvete
8. Vad ska man göra av det här livet?

Nej vet ni, nu ska jag börja på en illustration.

Gapa på Pantheon

Detta har hänt: jag har skrivit en sexscen som tog musten ur mig och gjorde mig alldeles svettig och tyst (haha). Nu sitter jag bara här med munnen som ett streck, glor på grannens taktegel (eller är det plast) och tittar på skator som far omkring, tänker på Pantheon.

Du passade på

Måndag tionde april som övergår i mycket tidig tisdag. Jag som slutat snusa och går omkring och är ur fokus, uppmanar hunden att maka plats åt mig i soffan."Gå till J" säger jag på kortfattat människa-till-hund-språk, och hunden masar sig ner från soffan, stannar upp och ser på mig med sina förstående och totalt oförstående hundögon. Förstår att den ska gå, förstår antagligen inte sammanhanget. Svansar in till köket, kommer ut ur köket igen, stannar upp på tröskeln, ser på mig ett tag igen som om den tvivlade på om det jag sa verkligen blev sagt eller om det rentav var något som den själv hade hittat på. Går sedan till J. Jag tänker, tänk att jag har en sån där J som man kan säga åt sin hund åt att den ska gå till. Tänk att det blev så, att jag hade sån tur. "Tänk att det blev så", säger jag senare. "Du passade på, när jag låg i en realåda," säger J. Han vet exakt hur rätt han har.

Poster för existensen

Har börjat vakna tidigt-tidigt med existentiell ångest igen, det kommer och går. Fick igen bensin på brasan av den där arma skattedeklarationen som svart på vitt visade att jag inte gör rätt för mig själv att existera egentligen, att jag fan inte håller på med något alls, som tjänar pängar då.


Men så händer sånt här, att jag gör sånt här, gratis då, och då tänker jag att kanske min existens ändå är berättigad, på nåt plan.

Deutschlahnd och frihetens pris

Är tillbaka från Tyskland och hohho. Alltså HOHHO. Det finns så mycket jag har behov att älta om så jag inte ens vet var jag ska börja. Min uppfattning om de här "ljuvliga punkarna" har nog förändrats en del. Har kanske mest insett att det inte är så jävla enkelt att låtsas vara fri, eller någo. Vi hamna nog i en hel del kränä med varandra under turnéns gång och mest berodde det på en människa som helt överraskande för mig ville vara nåt slags alfa, ville styra o ställa, ha alla att göra exakt samma saker hela tiden även om folk ju helt naturligt vill olika saker, som att gå och lägga sig olika tider o sådär. Samtidigt är den här mänskan typ i fyllan hela tiden och är världens sekopää så det är liksom inte så lyckat att samtidigt villa hålla allt i trådarna.

Men turnén gick överlag bra och vi hade skitroligt trots att inte alla spelningar överhuvudtaget var lyckade, herregud, den sista t.ex. var en totalkatastrof för min del. Mixaren i fyllan och visste överhuvudtaget inte vad man skulle göra med en synth, jag borde själv ha tagit över men jag var ju också osäker på kopplandet, så det blev nog en totalflopp och sen var jag skitsur den kvällen.


Finaste paikkan var en sån där trailerpark i Köln, ett ställe där folk bara har börjat bo och dragit sitt pick och pack sen år -89. Det är nog något så vackert över folk som verkligen med hela sin själ står emot samhällets förväntningar och bara lever sitt liv utan att låta sig påverkas av yttre tryck. Men också där fanns det ju problem. Alltid nån som är i fyllan, tar droger, inte sköter sig och inte vill anpassa sig till regler och förordningar. För där det finns människor så finns det ju också alltid regler, hur uppsluppna saker än kan te sig.

Och det blev jag också så himla störd på i längden: att liksom detta evinnerliga dokande och pårökande går som en röd tråd genom alltihopa, kom att tänka på att vad är det muka i det som är frihet och kärlek? Människorna målar och skapar en vacker, uppsluppen värld omkring sig men de ter sig ändå för mig som slavar under flaskan, och sen när de mer ter sig som gamla spurgun bara än som rebeller, så vad är det för vackert med det? Det är en svår balansgång det där. Och det ter sig så synd för mig att det tycks vara så svårt att vara en motståndare och stolt. Kan man liksom inte vara en motståndare och helt attans klar i huvudet? Straight edge-rörelsen ter sig mer och mer som det vettigaste alternativet för min del, även om jag heller inte skulle villa förbinda mig till att gå så långt. För jag vill ju också kunna vara fri, jag vill dricka vin om jag känner för det, men jag vill inte bli en slav under mina addiktioner.

Blev nog förtjust i mitt eget liv igen efter detta, har t.ex. ingen lust för tillfället alls att spela dataspel eller döda tid: vill istället bara ta itu med saker och göra musik, skapa och fixa eftersom det sist och slutligen ju är DET JAG VILL. Det slog mig nog hur lite jag gillar sånt där attans skitliv, liksom glorifierande av att stanna uppe hela natten o doka, röka direkt på morgonen. Ja, det kanske är hur charmigt som helst för de som är 21 år gamla, att örveli örveli vad vi är rock. Men för oss 35+, vafan är det för fint i det? Att låta sitt liv rinna ned för kakkarännan?
Märkte också att jag tyckte att allt var så deja vu, allt det här med punkare o hippies, squat-liv och dokande. Sånt där har jag med jämna mellanrum råkat på i hela mitt liv så det är liksom inte intressant längre. Märkte att jag tyckte att de flesta var så förutsägbara, orkade inte snacka med dem, lyssna på deras monotona babbel. Men sen så fanns där ju än 3-4 helt underbara människor, alltid finns det ju dessa, och de är ju de man sen bär med sig i sitt hjärta också.

 

Das Land Des Billiges Bierchen (0,5 liter).

 

Reckling-frühstück

 

Jag tar mig en välförtjänt paus (och det var VARMT. Ni ser! Tjugu gradish).

 

En av våra kuskar vid nattelden.

 

Utanför vårt ställe i Recklinghausen.

 Jag bondar med mina bästa vänner.