Sophisticated Storm

Kan inte låta bli att garva i huvudet varje gång jag stöter på den här hästen: "Sophisticated Storm". Vadå sophisticated? Fniss. Undrar om mänskan alls har haft nåt hum om vad "sofistikerad" egentligen betyder.
Nå väl.
Jag är flunssig. Jag har varit flunssig redan länge, men har haft annat att tänka på, som att skydda mig själv från attack. Nu ter sig den här sega flunssan tung och irriterande. Det var allt jag hade att konstatera idag, tror jag.

En liten berättelse om människor

Jag är hemma!!! Ett stycke vit ruta på datorskärm ter sig som nånting ur underjorden utskänkt, något säreget och otroligt, för få förunnade. Det är då tamejtusan så dom där lägerveckorna ska gå och ruska om en. Den senaste veckan: lång som själva fattigåret. Det känns som att jag skulle ha åldrats med 30 år under denna vecka. Det var en vecka som, öhm, var den svåraste veckan i hela mitt liv. Jag tror jag är seriös. Åtminstone känns det så nu. Innan jag skriver nåt mer så måste jag kort konstatera att mitt huvud går på otroliga varv. Alltså bara som en liten sidonotering. Detta är gratis kokain. Far på läger med gravt funktionshindrade, jobba med tjugu-nåntingåringar och kom hem. Tadaa. You're high.

Nåja. [paus]
Det blir svårt detta, att beskriva, men det är värt det så här kör vi.
Vid varje läger får man oftast tilldelat en deltagare som man har ansvar för, nån som man är ledare åt helt enkelt - som man ska hjälpa och vara med. Det är alltså frågan om människor med funktionsnedsättningar, olika typer; ibland talar dom, ibland inte. Ibland får man en intressant typ som vet mycket om Bamse-tidningens historia - ibland får man en bananliknande formation som rullas in i stol, säger bää och har dregel i mungipan. (Inte illa menat. Bara beskrivet.) Den här gången hade jag hand om en förkrympt dam som mest påminde om nån slags fågel. Hon hade olika problem med allt möjligt, pratade inte och förstod inte mycket. Men hon kunde gå. Jag fick en massa papper med information om hur man ska gå till väga med henne, det är mysko det där. Man läser resonlig text om någon som är totalt bananas, totalt oresonlig - de "vettiga" människorna har författat en text åt andra vettiga människor att läsa om en som är helt out there. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer och när hon träffar nya människor". "Det är viktigt att ha klara och tydliga regler med Magdalena". (Namnet är fingerat). Man läser, och man funderar. Man föreställer sig hur människan i fråga beter sig, fungerar och är, hur man ska möta henne på bästa sätt. Man tvingas möta sig själv som människa - tvingas fråga sig själv konstant; hur gör jag bäst här? Hur skulle "en vettig människa" handla i den här situationen?

Bussen rullar in på lägerområdet. Jag har fått ett foto av min deltagare, och jag ser henne direkt genom bussfönstret. Hon sitter på första bänken, hennes ansikte är unikt, går inte att ta miste på. Stiger in i bussen, är överdrivet positiv, glad och uppmuntrande, försöker samtidigt att inte vara för överväldigande; helt normal bara, men glad - direkt är man i spel, man tar på sig sin roll som ständigt uppmärksam. Hon sitter på ett kisiskydd. Hon är nerkisad och likgiltig. Hon går med på att, långsamt, ledas ut ur bussen och in mot lägerområdet. På nåt sätt behandlar jag henne som om hon är en explosiv sats med något som kan smälla i luften, stort. Jag är försiktig och pratar lugnande. Jag lämnar hennes väskor och stå för jag fattar att nånting är på tok. Anar att nånting är på lut. Allt sker sen som i nån slags dimma. Hon blir ursinnig och lägger sig ner och vrider kroppen som en mask åt olika håll samtidigt som hon river i mina kläder när jag försöker närma mig henne och klöser sig själv och mina armar.

Jag fattar inte riktigt vad som är på gång. Jag får in henne på hennes rum, försöker gräva efter nya blöjor i hennes väska medan hon fortsätter med sin dåndimp mitt på golvet. Hon skriker, har utomjordiska ljud för sig, hon är ursinnig, hon gråter, det är hemskt, jag får på nåt sätt bort de nerkisade byxorna, nya byxor på, vet inte hur allt går till, har väl henne på vessan - funderar - hur tvättar man en annan nedkissad människa? Jag fumlar med den nya blöjan (inte fan kan jag sånt där med blöjor). Det är svårt och jag märker att jag svettas och hjärtat dunkar otroligt snabbt, jag är chockerad och i panik men rösten hålls per automatik lugn, jag snackar lugnande; "Sådär, vänta lite. Vi e just klara, JUUST klara, Magdalena - det går braa". På nåt sätt får jag väl sen en blöja dittryckt, ny byxa oppdragen, för sen går vi mitt i allt i armkrok mot matsalen.

Hon går med på att gå med mig. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer" ekar i huvudet. Vad kan man göra? I matsalen sätter hon ner sig, lätt som en fjäder sätter hon sig där. Jag fumlar med bricka och mat, hafsar ner nåt slags kladdig sås på fat, skyndar mig tillbaka till henne innan hon ska hitta på nåt fuffens. Då hon får brickan framför sig och jag gör ett försök att sätta mig ner bredvid henne med mantrat "allt är normaaaalt" ringande i huvudet och börja mata henne, far hennes händer fram och slänger ner stolen, häver brickan åt sidan så mjölkglaset välter och allt blir en enda röra. Sen kastar hon sig igen på golvet i ursinne. Mitt huvud blir alldeles nollställt. Jag blir ertappad med att inte veta vafan jag ska göra, och jag vet inte vafan som händer sen. Nån kommer väl och hjälpa mig, vi får ut henne, det blir inget ätet. Jag vet inte vem som är med henne sen, får bara höra att jag ska gå och äta, själv, för det ska man: äta. Jag går mot matsalen, trippar på den stenbelagda gången upp mot det där deprimerande huset med självöppnande dörr (som man är exalterad över exakt EN gång, sen är den också bara deprimerande). Märker att gråten är alldeles inunder ansiktet, man behöver bara lite peta på den så väller den fram. Så jag börjar gråta, försöker hålla det lite i styr. Gråter och tänker att jag måste åka hem för att jag inte fixar nåt mer. Samtidigt tänker jag att jag nog gör klokt i att visa hur jävligt detta är, att man inte ska hålla tillbaka (tokiga strategiska tankegångar man får på det där stället - allt övervägs noga). Nån köksa ser medlidande på mig medan jag hulkar och skopar upp sås åt mig. Får en flashback till någon gång då jag hulkande har tagit mig från en flygstation till en annan medan gamla tanter har hållit om mig och fått moderskänslor. Det är fisk den dagen, även jag kan äta från dom vanliga pytsarna. Försöker ta mig samman så jag inte ska verka som en totalfjant som inte har nån erfarenhet av sånt här. Magdalena är nånstans, snart står jag och gråter riktigt ordentligt på en vessa.

Okej. Det blev bättre sen, hon började sakta men säkert vänja sig vid mig och till och med le lite emellanåt. Jag grät sen inte mer, jag blev hård, kall och sarkastisk, "ja, klös mig i armen bara, det känns säkert bra". De nattliga ljuden av folk som råmar, ylar och väser blev vardag. Att en fullvuxen man som säger "äääääääääähhhhh" kommer ålande genom korridoren i blöja blev fullständigt normalt. Det visade sig att Magdalena gillade kaffe och jag fick allt emellan en "kaffekram" så fort jag serverade det åt henne. Det kunde man ju inte annat än gilla. Om kvällarna: möte med de andra ledarna och torrt prat om dessa människor, deras funktioner och att hantera olika besvärliga situationer. Inget snack om att nånting är fruktansvärt eller hopplöst och deprimerande. Det är proffs i farten nu, VI har för stunden rollen av proffs. Här är vi vårdare, vårt jobb innebär att möta människor med ett fullständigt beroende av andra som ser till att de äter, stiger upp och inte förgås i en hög av piss och skit. Jag överlevde. Jag skulle kunna skriva mycket mer och mycket annat. Men jag orkar inte. Nu sitter jag hemma och betraktar mina blåmärken och klössår med en slags underlig kontemplation i sinnet. Man hade både kunnat formulera den gångna veckan som en jäkla horrorhistoria om vad sommarjobbare hamnar vara med om, eller som en fin liten berättelse om hur en människa närmar sig en annan. Valet ligger hos skribenten.
Jag kan inte välja någondera just nu.

För nu: bara lycka och extas över att gå till rentvättkorgen, ta upp slumpmässig T-skjorta SOM ÄR MIN, dra den på sig, kunna dra den på sig ha frihet dygnet runt, ha ett liv och en plånbok och lite planer eventuellt. Vara ensam, tala med människor SOM FÖRSTÅR, dricka öl, lyssna på tystnaden.

Kroppen och dess överraskningar

Det verkar som att folk tänker lite kollektivt nu igen när det är sommar och allting är lite upp och ner. Blir alltid glad när jag ser vännerna skriva såna här fina och eftertänkta inlägg som det här och det här, trots sommarlullet då.
Jag har helt på riktigt haft nån form av mentalt sammanbrott, så därav har det inte blivit nåt nytt inlägg för mig sen det där efter-lägret-inlägget då jag var så uppe i varv så jag kunde ha producerat metervis med text. Nå väl, sen brakade jag ju samman. Jag vet inte vad jag drabbades av – nåt slags utmattningssyndrom kanske. I alla fall slog det mig som med en stekpanna i bakhuvudet bara ett par dagar efter att jag landade på civil mark efter det där lägeräventyret. Jag blev så förbannat trött, alltså så trött som jag nog aldrig varit förut, trött på ett nytt sätt, trött på det där sättet att man börjar röra sig som en 80-åring och knappt orkar böja sig ner, huvudet känns som sten, man är yr och har dålig balans, man glömmer vad som sades för en minut sen, man vill bara sova men sover ändå dåligt. Man börjar googla för att komma fram till nånting, man googlar kosttillskott, stress-reducers, tecken på depression, burnout et ceettera et ceethera. Samtidigt drabbades jag av total maktlöshetskänsla och allmän oro inför alltings oklarhet, och så fick jag inte gjort det jag hade tänkt, vilket ytterligare spädde på den där känslan av oduglighet.

Droppen var nog igår kväll när jag upptäckte att jag helt enkelt inte orkar komma med ut och fira J:s födelsedag. Det hade gått så bra så länge jag hade fått sitta utfläkt på soffan med tankarna på att det inte händer nåt mer i kväll, men sen när folk ringde och härjade om karaoke på Suxes, så märkte jag ju att jag var lika med en våt trasa bara. Fick ursäkta mig, klä mig i kall lakansdress, stanna hemma och glo. Sen räckte det inte länge förrän jag började pjula över en djurvideo i vilken en tant kramar och sjunger en vaggsång för en liten gris som, vad jag förstod, var en av de få grisar som räddats ur nåt slags fruktansvärt köttgrissammanhang. Jag tappade så småningom konceptet och förvandlades till en pyamasklädd våt fläck på badrumsgolvet; jag grät för alla stackars tillfångatagna och desperata djur i hela världen, klockan var natt, tänkte på alltings hopplöshet och min litenhet och maktlöshet i förhållande till allt det stora, passade också på att gråta över andra saker när jag nu en gång höll på, t.ex. en hemsk delfinfilm som jag såg för ett par veckor sen, tanken på alla djurtransporter, försöksdjuren och jaa-a, tills jag... kom underfund med att nu är det nog på tok med mina hormonnivåer och ja. Sånt trivialt som gör ett slut på ett ögonblicks totaldesperation. Resonen. Har hur som helst inte haft en liknande gråtattack på länge, så det kändes på riktigt ganska fräscht på något sätt. Lite som att rensa ut skit. Sen började jag googla och kom in på det där om förklimakteriet, vilket på alla sätt och vis också klingar samman med de symtom min kropp visar. Bla bla. Känns ju nog kanske lite tidigt för sådana saker men att, vad vet man.

Nå väl. Nu känns det äntligen som att jag börjar återvända till den jag är och brukar vara, dvs varken en hyperaktiv uppskruvad version av mig eller en 80-årig, extremt gråtmild åldringsversion. Det kanske bara är så att jag inte riktigt orkar på samma sätt som förut med psykisk och fysisk påfrestning, det vill säga. Är ju inte annars heller nån hejare på att ta hand om mig själv och varva ner, så inte undra på om kroppen tar stryk av en veckas heltidsarbete (och då menar jag heltid; både dag och natt). Lite orolig är jag nog inför att igen vara tvungen att ta itu med nästa läger, på söndag åker jag redan.

TILLÄGG: Lyssna på Nina Hemmingssons sommarprat! Har bara lyssnat i 3 minuter men är redan helt betagen av den här människans vishet.

Det ständiga äventyret, livet

Alltså, kommer hem från ett sånt där läger för funktionsnedsatta och överväldigas igen av det här livets otroliga sätt att översvalla en av sitt allt. Naturen; så här till års sådär helt överdrivet bjudande av sig själv, jäsande och prunkande av ranunkel: en extra tuva där, gräslök som lite sådär i förbifarten har slängt en plantering ut längs med bergsklacken, nya skott bland de gamla, en sån där nonchalans liksom; att man har så mycket så lite till int kan skada. Mitt i allt en doft av granbarr, en överraskande fläkt av nåt obeskrivligt ljuvt som råkar växa på nån helt obetydlig plats. Då man böjer sig ner: små cirkulära, rosa små bollar av nån slags svamp som VÄXER BARA SÅDÄR på nån halvmurken trädrot som råkar sticka upp ur marken. Helt jävla satans fantastiskt! Som en finlandssvensk sommarteater. Folk kommer dit med båt, anländer i tid och i randiga skjortor, seglarskor och blåa shorts, vädret är underbart, det finns en extra backe KALL öl i kajutan, det finns vänner i hamnen, det är SÅ TREVLIGT, det är så najs och det är semester och affärerna är på paus. Sen blir det teattääää.
Människorna; de fungerar. De förstår när man ställer en fråga, de hittar direkt på ett vettigt svar. De går hit och dit med vettiga mål och stadiga steg. Det står ingen i parken och slänger kottar och ser efter var dom landar. Ingen vägrar gå och sova, ingen ramlar från matbordsstoln, slår huvudet och hamnar till sjukis, ingen vrålar eller lägger sig raklång i korridoren, får skrattanfall, gråtanfall eller sovanfall, ingen sätter sig i gruset och börjar sortera sten – alla beter sig. Allt går sin gilla gång och plötsligt är det som att man känner av att man har ett hjärta som slår där inne under revbenen (sorry för cheesyhet), man förstår att livet är en gåva, en otrolig gåva och möjlighet man har fått som har blivit född till att vara en frisk och välmående människa som kan gå och tala och förstå sammanhang.

Men ett sånt där läger alltså. Är alltid lite halft sådär nipprig/manisk när jag kommer från ett sånt där. Så mycket som jag har på hjärtat och som väller fram då jag går på en lugn skogspromenad med hundarna bara timmar efter att jag har anlänt i denna bekanta, rätt så oöverraskande värld. Då lugnet lägger sig. Man fattar att man är hemma och att man har överlevt. Har varit en ensam 35-åring bland ungdomar som väsnas om hur mycket de kommer att gå upp under veckan, om kläder och kläder och butikernas reor, om fyllor och studieliv eller om hur jättegamla de är (daa. jätterespektfullt med tanke på att jag sitter bredvid. Men alltså på riktigt gamla mänskor tar man ju inte notis om). Nu snackar jag om de andra ledarna. Deltagarna var sen en helt annan sak. Det är svårt umgänge på två plan: 1. med de där unga främligarna, hankeiterna och klasslärarstuderandena som man inte har ett jota gemensamt med men som det ändå är meningen att man ska föra de där vettiga diskussionerna med. 2. de där funktionsnedsatta som så klart är helt out there och bara slänger ut ord, historier och meningar som inte har nån vidare anknytning till nånting i den här världen. En själv som är en av deras få fasta knytpunkter i tillvaron, the voice of reason, människan de drar i då de för femtioelfte gången undrar om det nu var så att mellanmålet serverades klockan halv fyra. En ganska intressant kombination och situation att vara människa i. Den här gången hittade jag inte ens nån själsfrände som jag kunde byta ord med om kvällarna, så det var än mer bisarrt; jag tog långa promenader längs med Lappviks sandstränder, söp in havsluften och intetheten, såg träd som hade rötterna bara spretande mot en strand som hade rullat ner i havet och funderade på vafan det är jag håller på med.

Och jo, vi var på Raseborgs sommarteater i år igen. Mitt i all den där imbecillheten skulle man stjälpas ner i ett sånt där finlandssvenskt gyttighetsmecka, lyssna på orkester och vismusik, se översminkade halvproffs springa av och an på scenen och leverera den ena överspelade repliken efter den andra, samtidigt som publiken just har anlänt med båt med halva släkten och kusinerna i släptåg, tar kaffi och bulla i pausen, köper lotter och jämför Lindexkjolar och har det bra så inihelvete. Min reaktion: jag började gråta. Jag skulle fan ha suttit där med kinderna våta av tårar om det inte var så att jag var tvungen att behärska mig då jag hade en trettonåring med downs syndrom på mitt ansvar. Jag vet inte vad det är med mig och sånt där nuförtiden – jag börjar lipa av minsta lilla emotionella anspelning. Allra värst är det just på såna där tillställningar som är så satans perfekta på alla sätt och vis – solen skiner och finlandssvenskar har båtar och är glada. Nån vithårig karl med kalaskula kommer gående i shorts och sjömanströja, han är så glad och välmående, vinkar åt nån bekant och jag sitter och glor och gapar och känner mig som nåt slags fattighjon eller osynlig huldra som lagts ner i gräddan för att lösa nåt mysterium som jag ännu inte vet vad det är. Det i kombination med lite barndomsnostalgi: me gone. Nu var ju pjäsen Emil i Lönneberga och naturligtvis kan jag varje ord av alla sommarvisor och Idas hiddepålåtar både framlänges och baklänges, så vet inte om det var en av orsakerna till att jag ville gråta precis hela tiden när det sjöngs och spelades. Hur som helst så skulle jag gärna ha nån psykolog att förklara det där fenomenet: tårar som väller fram och lusten att gå helt jävla sönder när solen skiner och det är sommarteater som naturligtvis handlar om en alldeles perfekt, balanserad, äckel-normativ och lite smålustig familj och allt är så otroligt fantastiskt. Tips: det är ingen ledsen gråt precis, det är bara en översvallande, känslosam gråt, som att kroppen vill säga åt en att livet här, det är ett konstigt, konstigt äventyr som man ska hantera varsamt och som kan sluta hur som helst.