These two pictures have little in common. One is taken from a Swedish city-architectural website and the other is a picture of Jehovah´s witnesse´s "new world." Guess which is what? Hard cause they speak the same language.
Wednesday, March 31, 2010
3D paradise
These two pictures have little in common. One is taken from a Swedish city-architectural website and the other is a picture of Jehovah´s witnesse´s "new world." Guess which is what? Hard cause they speak the same language.
Wednesday, March 10, 2010
Mäns rätt till det kvinnliga idealet
Eftersom artikeln inte fanns på nätet, blev jag tvungen att skriva ner den hit själv, så att andra ska ha möjlighet att ta del av Linas okunskap.
av Lina Antman, Vasabladet 8.3.2010
Kvinnorna har över ett århundrade kämpat med näbbar och olackade klor för att närma sig mannen och har också stora framsteg bakom sig, även om det givetvis finns en del kvar att önska.
Men männen då? Var är deras kamp?
Kvinnokamp i all ära - men i vår del av världen har man kanske nått så långt man kan i kvinnokampen. Det är dags att ta itu med nästa steg - manskampen. För att uppnå jämställdhet behövs nämligen männen och om de inte begriper det själva får vi kvinnor, som ju redan har rutin på könskamp, sätta igång den åt våra män. Både för vår egen och våra söners skull.
Det manliga har länge varit idealet och männens rättigheter det begärliga för bägge könen. I sin strävan mot frihet och jämlikhet har man nästan glömt bort kvinnan, för att inte tala om kvinnan och det klassiskt kvinnliga som ideal, också för mannen.
Man har betonat vikten av att tro på sig själv, att ta för sig, att stå på sig, att våga armbåga sig fram och göra karriär. Nog så viktiga saker. Men det är också ett ganska hårt klimat att växa upp i om dessa ideal får råda ensamma, vilket de gjort under rätt lång tid. De mjuka sidorna, som oftast kvinnorna får stå för, har hamnat i skymundan - nästan ända in i skamvrån. Och ju mer undanfösta de blivit, desto tydligare har det blivit att de behövs.
Jaha. Vadå de mjuka sidorna som oftast kvinnorna får stå för? Det finns väl ingenting som nånsin har sagt att kvinnorna oftast får stå för "de mjuka sidorna", förutom då du Lina, du kan ju trösta dig med något mjukt och lämna över de hårda leksaksbilarna åt pojkarna, för det är väl en sån värld du har vuxit upp i och som du värnar om, stackars mänska.
Dagens unga mår enligt rapporter allt sämre. Samtidigt rapporteras om unga flickor som skär sig, misshandlar, begår en större andel våldsrelaterade brott, dricker sig allt mer berusade och på alla sätt uppvisar ett beteende som vi kanske mer förknippat med unga män. Men - varför skulle de bete sig annorlunda? Det är ju dessa argsinta verktyg att hantera vardag och problem med som vi försett dem med när vi hävdat det manliga idealet.
Just så, här menar Lina att flickor genom att ha fått "dessa argsinta verktyg att hantera vardag och problem med" har börjat supa mer, bråka mer, skära sig mer och må sämre, vilket de underförstått inte borde göra. Pojkarna, "de hårda", de har då enligt Lina mer eller mindre alltid fått bete sig illa och dricka alkohol, men det är mer liksom en del av själva manligheten, och därför helt acceptabelt.
Betänk - en ung flicka som är modig, kaxig och tar för sig får genast omgivningens gillande. Till och med om hon beter sig lite otrevligt så är det inte så farligt, eftersom det ju är bra att flickor också lär sig vässa armbågarna. Spelar hon dessutom fotboll och gillar blått har föräldrarna verkligen lyckats i sin uppfostran.
Hallå? Hallå hallå hallå hallå hallå hallå hallå?
Pojkarna då? Beter dom sig otrevligt? Är det så man ska göra? Vad menar du? Tycker du inte om fotboll? Lina!
Men en flicka som är lite blyg och rädd och hellre klär sig i rosa och leker mamma-pappa-barn än sparkar boll då? Lite pinsamt. Föräldrarna upplever det kanske till och med som ett personligt misslyckande - dottern sviker ju de jämställdhetsideal samhället lovsjunger. För att inte tala om en pojke som är mer räddhågsen än modig och hellre dansar balett än sparkar boll - ännu mer pinsamt. En pojkaktig flicka är toppen, en flickaktig pojke bara pinsam.
Här börjar jag innerligt önska att Lina inte har några egna barn. Har hon det, så överför jag min djupaste beklagan till familjen. Stackars barn som måste leva med en så förvirrad mamma, en mamma som fått för sig att "samhället lovsjunger jämställdhetsideal". Stackars Lina som antagligen skäms för sina egna barn om dom klär sig på något visst sätt eller om dom intresserar sig för "fel saker." Stackars Lina, stackars barn. Stackars jävla samhälle.
Nåh, men Lina brakar vidare:
Det är inte sant att män har det lättare än kvinnor. Visst, männen har fortfarande högre genomsnittslöner. Men kvinnorna har mycket större socialt kapital och är bättre rustade att möta relationsrelaterade problem och kriser än männen. Och när det verkligen gäller - vad är mer värt, att ha mycket pengar eller att må bra? Vem är det då som plötsligt drar det kortaste strået?
För att må bra behöver man visst känna att man har rätt att ta för sig och att man inte hindras i sina framtidsdrömmar på grund av sitt kön. Men det gäller också männen. Grunden till psykiskt välmående finns i en god självkänsla och för att utveckla den behöver man bli sedd som den man är och man behöver också få känna - få känna, känna efter och lära sig känna igen sina känslor. Få vara ledsen, arg, besviken, frustrerad, glad, lycklig, kär, svartsjuk, avundsjuk, otålig - och klara av att både förstå och sätta ord på dem. Och däri finns idag en könsskillnad att bita i. För redan på dagisnivå behandlas pojkar och flickor olika på denna punkt. Flickorna får orden, pojkarna skället. Flickor får gråta när de slår sig eller blir ledsna eller tröstas både oftare och längre stunder än pojkarna, som förväntas ta motgångarna som små män - utan tårar och utan en tröstande stund i famnen.
Ja, om det verkligen är såhär, så är det ju ledsamt och alarmerande. Vems fel är det ifall pojkarna inte tröstas lika mycket som flickor på dagis? Jag börjar förstå vart Lina vill komma med hela den här texten, men för att säga att vi behöver behandla pojkarna bättre behöver man väl inte ta sig genom en textocean av illfarigheter och blä, rena sakfel och fåneri om flickor som inte får tycka om fotboll och blått?
De senaste åren har Finland drabbats av flera oprovocerande dödsskjutningar i både skolor och köpcentrum. Unga män har uttryckt sin frustration genom att skjuta okontrollerat runt sig med ödesdigra följder.
Och här kommer Linas mest trippade mening:
Att må dåligt är som att blåsa upp en jättelik gasballong - utan ord som kan punktera små hål på den långsamt jäsande ballongen fortsätter man jäsa tills man till slut spricker.
...what?
Det är svårt att tänka sig att dessa unga män hade börjat skjuta ut sin ilska på detta ursinniga sätt om de hade haft bättre verktyg att tillgå för att hantera sina jobbiga känslor. Deras ordlösa aktion var kanske deras enda sätt att få utlopp för sin övermäktiga frustration och ångest - genom att bokstavligen skjuta hål på en överjäst ballong.
Jaa. Linas sätt att beskriva pojkarnas "övermäktiga frustration" och hur de sen "skjuter hål" på en överjäst ballong är inget annat än Linas korrupta och föråldrade sätt att se män som enbart kukar. Enligt Lina är mannen som en ständigt ursinnig, svettig, ohanterlig och ångestfylld KUK som bara måste få spruta ut sin säd (läs ångest, ilska och frustration) över alltihopa.
Men, på vilket sätt är detta också kvinnans kamp? Självklart för att jämställdhetskampen är en gemensam sak, och man kan inte förvänta sig att männen bara ska dela med sig av sina fördelar om de inte samtidigt blir medvetna om och erbjuds våra fördelar.
(Lina! Det finns inga fördelar från något som helst håll! Vi är en och samma, en och samma, man och kvinna, ska det vara så svårt att förstå?)
Här kommer Linas bästa mening:
Det är en gemensam kamp, för det är först när kvinnor får vara manliga och män får vara kvinnliga som vi kan säga att vi vandrar sida vid sida.
Ja! Jawohl. Wrrd mutherfucker wrrd.
När man får vara kvinna och hänge sig åt sin karriär, lägga familjen åt sidan och samtidigt få uppskattning - eller få stanna hemma med barnen, baka och pyssla om det är det man trivs bäst med. När män också kan tycka att karriären är oviktig, att rosa är snyggt och hellre tittar på Melodifestivalen än på ishockey-VM - utan att folk undrar om man egentligen inte är bög.
Jaa, Lina. Väx upp! Man får göra som man vill! Detta är fucking 2010!
Och dessutom - en man som har någorlunda tillgång till sitt eget känsloliv och de ord han behöver för att förstå sig själv och sin omgivning är mindre benägen att misshandla sin partner. Begå våldsbrott. Missbruka alkohol eller droger. Bete sig aggressivt och destruktivt. Det vinner alla på.
Vi skriver år 2010 och Kvinnodagen har i Finland uppmärksammats i snart 100 år. När får vi ägna manskampen och männens välbefinnande en egen dag?
Är den 8 september kanske ledigt?
Kära Lina. Sen när folk som du slutar tänka kuk, blått och rosa, sen ska du få en egen dag. Under tiden åker Vasabladet och din artikel rätt ner som underlag i fågelburen.
Mäns rätt till det kvinnliga idealet
av Lina Antman, Vasabladet 8.3.2010
Kvinnorna har över ett århundrade kämpat med näbbar och olackade klor för att närma sig mannen och har också stora framsteg bakom sig, även om det givetvis finns en del kvar att önska.
Men männen då? Var är deras kamp?
Kvinnokamp i all ära - men i vår del av världen har man kanske nått så långt man kan i kvinnokampen. Det är dags att ta itu med nästa steg - manskampen. För att uppnå jämställdhet behövs nämligen männen och om de inte begriper det själva får vi kvinnor, som ju redan har rutin på könskamp, sätta igång den åt våra män. Både för vår egen och våra söners skull.
Det manliga har länge varit idealet och männens rättigheter det begärliga för bägge könen. I sin strävan mot frihet och jämlikhet har man nästan glömt bort kvinnan, för att inte tala om kvinnan och det klassiskt kvinnliga som ideal, också för mannen.
Man har betonat vikten av att tro på sig själv, att ta för sig, att stå på sig, att våga armbåga sig fram och göra karriär. Nog så viktiga saker. Men det är också ett ganska hårt klimat att växa upp i om dessa ideal får råda ensamma, vilket de gjort under rätt lång tid. De mjuka sidorna, som oftast kvinnorna får stå för, har hamnat i skymundan - nästan ända in i skamvrån. Och ju mer undanfösta de blivit, desto tydligare har det blivit att de behövs.
Jaha. Vadå de mjuka sidorna som oftast kvinnorna får stå för? Det finns väl ingenting som nånsin har sagt att kvinnorna oftast får stå för "de mjuka sidorna", förutom då du Lina, du kan ju trösta dig med något mjukt och lämna över de hårda leksaksbilarna åt pojkarna, för det är väl en sån värld du har vuxit upp i och som du värnar om, stackars mänska.
Dagens unga mår enligt rapporter allt sämre. Samtidigt rapporteras om unga flickor som skär sig, misshandlar, begår en större andel våldsrelaterade brott, dricker sig allt mer berusade och på alla sätt uppvisar ett beteende som vi kanske mer förknippat med unga män. Men - varför skulle de bete sig annorlunda? Det är ju dessa argsinta verktyg att hantera vardag och problem med som vi försett dem med när vi hävdat det manliga idealet.
Just så, här menar Lina att flickor genom att ha fått "dessa argsinta verktyg att hantera vardag och problem med" har börjat supa mer, bråka mer, skära sig mer och må sämre, vilket de underförstått inte borde göra. Pojkarna, "de hårda", de har då enligt Lina mer eller mindre alltid fått bete sig illa och dricka alkohol, men det är mer liksom en del av själva manligheten, och därför helt acceptabelt.
Betänk - en ung flicka som är modig, kaxig och tar för sig får genast omgivningens gillande. Till och med om hon beter sig lite otrevligt så är det inte så farligt, eftersom det ju är bra att flickor också lär sig vässa armbågarna. Spelar hon dessutom fotboll och gillar blått har föräldrarna verkligen lyckats i sin uppfostran.
Hallå? Hallå hallå hallå hallå hallå hallå hallå?
Pojkarna då? Beter dom sig otrevligt? Är det så man ska göra? Vad menar du? Tycker du inte om fotboll? Lina!
Men en flicka som är lite blyg och rädd och hellre klär sig i rosa och leker mamma-pappa-barn än sparkar boll då? Lite pinsamt. Föräldrarna upplever det kanske till och med som ett personligt misslyckande - dottern sviker ju de jämställdhetsideal samhället lovsjunger. För att inte tala om en pojke som är mer räddhågsen än modig och hellre dansar balett än sparkar boll - ännu mer pinsamt. En pojkaktig flicka är toppen, en flickaktig pojke bara pinsam.
Här börjar jag innerligt önska att Lina inte har några egna barn. Har hon det, så överför jag min djupaste beklagan till familjen. Stackars barn som måste leva med en så förvirrad mamma, en mamma som fått för sig att "samhället lovsjunger jämställdhetsideal". Stackars Lina som antagligen skäms för sina egna barn om dom klär sig på något visst sätt eller om dom intresserar sig för "fel saker." Stackars Lina, stackars barn. Stackars jävla samhälle.
Nåh, men Lina brakar vidare:
Det är inte sant att män har det lättare än kvinnor. Visst, männen har fortfarande högre genomsnittslöner. Men kvinnorna har mycket större socialt kapital och är bättre rustade att möta relationsrelaterade problem och kriser än männen. Och när det verkligen gäller - vad är mer värt, att ha mycket pengar eller att må bra? Vem är det då som plötsligt drar det kortaste strået?
För att må bra behöver man visst känna att man har rätt att ta för sig och att man inte hindras i sina framtidsdrömmar på grund av sitt kön. Men det gäller också männen. Grunden till psykiskt välmående finns i en god självkänsla och för att utveckla den behöver man bli sedd som den man är och man behöver också få känna - få känna, känna efter och lära sig känna igen sina känslor. Få vara ledsen, arg, besviken, frustrerad, glad, lycklig, kär, svartsjuk, avundsjuk, otålig - och klara av att både förstå och sätta ord på dem. Och däri finns idag en könsskillnad att bita i. För redan på dagisnivå behandlas pojkar och flickor olika på denna punkt. Flickorna får orden, pojkarna skället. Flickor får gråta när de slår sig eller blir ledsna eller tröstas både oftare och längre stunder än pojkarna, som förväntas ta motgångarna som små män - utan tårar och utan en tröstande stund i famnen.
Ja, om det verkligen är såhär, så är det ju ledsamt och alarmerande. Vems fel är det ifall pojkarna inte tröstas lika mycket som flickor på dagis? Jag börjar förstå vart Lina vill komma med hela den här texten, men för att säga att vi behöver behandla pojkarna bättre behöver man väl inte ta sig genom en textocean av illfarigheter och blä, rena sakfel och fåneri om flickor som inte får tycka om fotboll och blått?
De senaste åren har Finland drabbats av flera oprovocerande dödsskjutningar i både skolor och köpcentrum. Unga män har uttryckt sin frustration genom att skjuta okontrollerat runt sig med ödesdigra följder.
Och här kommer Linas mest trippade mening:
Att må dåligt är som att blåsa upp en jättelik gasballong - utan ord som kan punktera små hål på den långsamt jäsande ballongen fortsätter man jäsa tills man till slut spricker.
...what?
Det är svårt att tänka sig att dessa unga män hade börjat skjuta ut sin ilska på detta ursinniga sätt om de hade haft bättre verktyg att tillgå för att hantera sina jobbiga känslor. Deras ordlösa aktion var kanske deras enda sätt att få utlopp för sin övermäktiga frustration och ångest - genom att bokstavligen skjuta hål på en överjäst ballong.
Jaa. Linas sätt att beskriva pojkarnas "övermäktiga frustration" och hur de sen "skjuter hål" på en överjäst ballong är inget annat än Linas korrupta och föråldrade sätt att se män som enbart kukar. Enligt Lina är mannen som en ständigt ursinnig, svettig, ohanterlig och ångestfylld KUK som bara måste få spruta ut sin säd (läs ångest, ilska och frustration) över alltihopa.
Men, på vilket sätt är detta också kvinnans kamp? Självklart för att jämställdhetskampen är en gemensam sak, och man kan inte förvänta sig att männen bara ska dela med sig av sina fördelar om de inte samtidigt blir medvetna om och erbjuds våra fördelar.
(Lina! Det finns inga fördelar från något som helst håll! Vi är en och samma, en och samma, man och kvinna, ska det vara så svårt att förstå?)
Här kommer Linas bästa mening:
Det är en gemensam kamp, för det är först när kvinnor får vara manliga och män får vara kvinnliga som vi kan säga att vi vandrar sida vid sida.
Ja! Jawohl. Wrrd mutherfucker wrrd.
När man får vara kvinna och hänge sig åt sin karriär, lägga familjen åt sidan och samtidigt få uppskattning - eller få stanna hemma med barnen, baka och pyssla om det är det man trivs bäst med. När män också kan tycka att karriären är oviktig, att rosa är snyggt och hellre tittar på Melodifestivalen än på ishockey-VM - utan att folk undrar om man egentligen inte är bög.
Jaa, Lina. Väx upp! Man får göra som man vill! Detta är fucking 2010!
Och dessutom - en man som har någorlunda tillgång till sitt eget känsloliv och de ord han behöver för att förstå sig själv och sin omgivning är mindre benägen att misshandla sin partner. Begå våldsbrott. Missbruka alkohol eller droger. Bete sig aggressivt och destruktivt. Det vinner alla på.
Vi skriver år 2010 och Kvinnodagen har i Finland uppmärksammats i snart 100 år. När får vi ägna manskampen och männens välbefinnande en egen dag?
Är den 8 september kanske ledigt?
Kära Lina. Sen när folk som du slutar tänka kuk, blått och rosa, sen ska du få en egen dag. Under tiden åker Vasabladet och din artikel rätt ner som underlag i fågelburen.
Subscribe to:
Posts (Atom)