Fall over, just fall over and retire, cause there´s nothing you can do to this spectacle of what ever is being played from who knows.
I just realized, I cant do much today. I have my thoughts somewhere very far from this place. Even more further from rental cars. RENTAL CARS! What the hell do I think I am doing? Do I actually think I have something to say about renting a car in let´s say Istanbul?
There´s just bubbling laughter hidden in every sentence of me now, and what ever I think it just seem silly. UNESCOS World Heritage List. Totally something completely worth laughing your head off at! You could find some old clothes and place it on the UNESCOS World Heritage List. You could place the gravestone of your buried hamster on the World Heritage List. Things get old every day, why is the old city more worth than some old plastic bunker in the suburbs? Everything seems unreal. I talked to the French girl in the kitchen, saying i am on my way to the capital of her country. She wasn´t impressed at all. What is up with people?

Vad gör man en sådan här alldeles hopplös dag? Är varje dag en möjlighet till något nytt, eller är det så att vissa dagar helt enkelt skall spolas ner tillbaka dit de kom ifrån, helst i en handvändning?
Har äntligen fått lagat mat idag, sådär att jag använde kastruller och ingredienser och allt. Måste ha berott på att damen därnere är borta ikväll.
Hunden har kommit upp till mig, men egentligen tycker den ändå mera om mig, det vet vi.

To my foreign friend who begged for something he could understand:
Are all days new opportunities, or are some days just ment to be thrown out with the trash were they came from?
People in cities hate rain, because people in cities become One People, and One People think together, which makes them all hate rain. Hahaha, you should have seen how they looked like in the S-bahn this morning!

I have downloaded 165 pages of "The complete idiots guide to learning French" and the question for now is - how do one unobtrusively print out 165 pages?

Mina vänner,

låt mig presentera - mitt liv i ett nötskal: spontanitet när den är som galnast, beslut utan rim och reson, livlinor när dom är som allra mest frånvarande - jag ska flytta till Paris i juli. Bara för två månader, men nu har jag i alla fall bestämt mig. Det var inte så svårt. Det var bara att bestämma sig helt enkelt.
Jag ska bo i ett litet rum mitt i centrum, nära Notre Dame. Jag ska producera bilder och poesi som en kulspruta, för det är sånt man måste göra när man bor i Paris. Jag ska lära mig franska, tamejfan att jag ska lära mig franska. Nu för bövelen är det väl sista chansen att lära sig det där förbannade menyspråket!
Sådant. Au revoir.

Som om

Var ute på fest, det var lovande, trodde det skulle bli hejsan, åkte pakethållare och allt. sen, dog ut, åkte s-bahn hem. sitter här och snöar, väntar på nåt bättre. man kollar.
varför läser man inte böcker istället för att skriva blogg? jag skäms. jag kan prata om krukor och rumpstorlekar.
vad ska jag i jävla paris och göra? Jaga en mexikan, skuffa undan en redan existerande flickvän, inga problem, jo kanske.

Words from Andy

Nostalgi, min vän

Ett vackert minne från österlandet.
Happy days in the eastern part of the world.

Entonces, de subito:

Words by Andy

Man är helt enkelt vacker när man skriver såndäna saker. Man kan då se ut hur jävlig som helst, men vacker är man.
Jag är alldeles färdig idag. Tänker i kors, ser i kors – vet inte vad jag gör. Tacka vet jag ett tomt dokument i Word. Då ser det ut som att man arbetar, fast man bara håller på och tömmer hjärnan från onödigt dravel.
Vart for allting? Har jag planerat något speciellt? Har nån skrivit sms till mig? Har jag cyklat hit eller åkte jag S-bahn? Var är jag ens och hur kommer man härifrån? Hur i hela fridens namn kunde jag hamna på Theresienwiese igår, när jag cyklade åt söder? När slutar vi idag – dvs hur länge ska jag sitta här och inbilla mig att jag fortfarande har ett helt vettigt tankemönster?
Dom säljer stora, ångande Sonnenkernenbrot med krispiga kanter nere på hörnet. Inled mig icke i frestelse – jag kan gå själv.

Lovsång till München

An interpretation for foreign Friends:

Munich, I suffer with you
What does it help to be beautiful,
when your streets are poisoned with indifferent predators.
What does it help to sing, when you are deaf.
When openness is misinterpreted into brutal nudity,
red burned skin and swollen bellies, hiding
abortive willies next to the overgrown hillsides of Isar.
Comfort is exchanged to false laughter and
envious glances over neighbour´s hedges
Passion is exchanged into bad pick up phrases
and failed slaps on rumps.
Shame on you, shitty town!
You can stick your Altes rathaus up your ass
save your excellent beer brands for someone
who really earns them.
Shame on you, Munich!
And hoist your ugly flag the day
that you have woken up from your gold-brown lethargy,
when the Leberkäse has rottened
and you have learned from the world around you.