Friday, March 18, 2022

Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här?

 Jag sitter här på jobbet och försöker samla mig så till den grad att...

Sådär långt kom jag i det förra inlägget, som aldrig blev till något.
Inte är det mycket som har blivit till något under den sista tiden. Eller allt är liksom panik - man har pressats till sin yttersta gräns, man har utvecklat några riktigt osunda vanor och sen blivit av med dem och instiftat nya, bättre vanor som man nu krampaktigt håller i, man har gjort emotionella resor stup i kvarten, man har legat vaken om natten och funderat på printstorlekar. Att det inte har blivit till något.

Jag. Är. Så. Slut.

Det är som att jag bara kan tala i metaforer.
Men jag tror att jag har kommit fram till vad det svåra med arbetslivet är. Det är att man måste ha med andra människor att göra, människor som man hamnat ihop att göra jobb med. Det naturliga är ju att man gör ihop saker med en kaveriporukka - då känner man varandra på ett annat sätt.
Men arbetslivet sen - det består visserligen också av såna som definitivt kunde vara ens vänner, men det är mänskor man inte känner. Mänskor med alla möjliga sätt att hantera saker. Det är mänskor som på ett plan, ska leka kaverin så att det ska fungera som smidigast och samtidigt har man arbetsgivarn som hojtar förfärligt, att nu ska ni lära känna varann. Nu ska vi ha nån coach hit så att arbetsklimatet blir trevligt. Men ingen är med sina kaverin. Man är på jobb, i nån helt dysfunktionell porukka, eller så är det en bra porukka, skit samma. Man har inte valt den själv.

Jag har jättefina arbetskamrater, men jag finner det svårt att vara bland folk som inte är mina kaverin hela tiden. Men det var inte det här med kaverin jag skulle hänga upp mig på.

Det var överlag det här med att vara bland folk. Det är tungt, det är svårt, det kräver social skills. Mitt huvud snurrar på helspänn när jag hamnar tolka folks ansiktsuttryck och fundera på bakomliggande meningar - om det finns antydningar till det ena eller det andra i vad dom säger eller hur rättfram man kan vara, jag tänker att jag sku villa stöna högljutt nu, men är det okej? Jag faller ner i en pöl i stolen - var det teatraliskt nog? Är jag den där skojiga typen, eller den miserabla? Ser de igenom mig? Ser de att jag inte alls sku orka vara här? Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här? Är det jag som jagar upp mig för mycket?

Jag är så trött på att obsessivt fundera på sånt där skit, när jag har ett jobb att sköta. Daglig mänsklig interaktion är fan svårt för mig.

No comments: