Skogens sus, vattnets kluck och annat ljud och oljud i dessa upprustningens kaotiska tider

Tänkte att det kunde vara dags att svamla något igen.
Vad håller jag på med i dessa upprustningens kaotiska tider, då Putin snackar i lur med Amerika och det är skidtävlingar på teven konstant?
Nå, det har skett omvälvande saker på jobbfronten i varje fall. Hur ter det sig alltid som så, att till varje arbetsplats som jag kommer med mitt tillfälliga pick och pack, så blåser det till sist ena drastiska isvindar som kastar om allt som tidigare varit bekant? Just nu har vi ingen chef (!), det är nu en massa bök som jag inte desto mera tänker gå in på, men resultatet är hur som helst att jag och min musei-parhäst har flyttat in i chefens kontor och installerat oss där med tillhörande papperslappar, högtalare, pennvässare och postit-lappar. Och med ens har jag ju kommit i gång som attan. Har en ytterst kompetent to do-lista som hänger och stirrar på mig från väggen.

Kanske jag ska presentera vad attan det är jag håller på med. Nå, det är en utställning om vetenskapsmannen Pehr Kalm. Så fort jag har det historiska skrivet och ivägskickat till grafiker som ska göra helhet av alltihopa, så ska jag också få till stånd nån egen tillhörande konst också. Har en konkret idé med Pehr Kalms ek som basfiol. Nåja, ni får se. Här kan ni läsa om utställningen samt beskåda en blaschu bild av eken som snart kommer att bytas ut mot officiell marknadsföringsbild.
Utöver utställningen, håller jag också i trådarna för en attans spännande kompositionstävling. Det har redan kommit in en hel del bidrag.

Tycker jag om det här då? Nå, det är väl på nåt plan intressant att för en gångs skull hålla på med något, och att veckosluten känns som veckoslut och jobb känns lite mer som jobb. Men nog skulle jag ju fan hellre slippa allt detta och istället betrakta moln, fåglar och låta penseln fånga vingslag ibland, sitta och peta in bläck i armarna och lyssna på skogens ljud och vattnets kluck, ligga viktlös i ett hav och känna saltkristaller torka på läpparna. Men när livet nu inte går ut på att vara djur, utan att vara människa - en enfaldig, simpel människa med dålig päls och dåligt språk.

Annars hände också en sån sak att jag efter att ha tagit min tredje covid-vaccindos, drabbades av nåt slags fananamma och skrev ett ilsket facebook-inlägg som väckte mer diskussion och reaktion än vad jag hade tänkt mig. Det här har i efterhand fått mig att reflektera över ytterligare saker - och ännu mer gått in på vad det här med RÄDSLA gör med oss. Det var nämligen rädsla som drev mig till att skriva ett ganska hårt inlägg riktat till de som vägrar ta covid-vaccin - jag kände mig arg på att jag låg där och hade biverkningar av nåt som jag inte är 100% säker på att ens är nödvändigt att ta, samtidigt som det finns de där som vägrar eller skiter i att vaccinera sig. Kände att nog fan är det nu orättvist det här, att det finns dom som slipper detta. Och poänglöst, eftersom inte hela världen får vaccin. Och så kände jag nån form av rädsla - en rädsla som drabbat mig varendaste en gång som jag låtit den där piikkin bita mig i armen - en rädsla som på något plan vuxit sig lika stor som min övertygelse om att jag gjort rätt.

Jag tror att det skulle vara viktigt att tala om vad rädsla gör med oss människor - om hur rädslan driver oss till att bilda läger och ställa oss emot varandra. Jag kan inte med fullständigt gott samvete träda fram och säga att det är rätt sak att göra, att låta sig vaccineras - även om det känns som att det är det diskussionen handlar om - vad som är rätt och fel. De som låtit sig vaccineras kan vara lika enfaldiga och idiotiska som vaccinvägrarna i sitt sätt att inte möta de ovaccinerades frågeställningar överhuvudtaget - och gå omkring med en lika barnslig övertygelse om att vara samhällets goda medborgare som gör det som myndigheterna ber en om. Jag är orolig över hur reklamspråket har påverkat vårt sätt att diskutera med varandra - det känns som att allt ska formuleras i nåt slags slogans och den som har mest catchy fras eller inkomporerar tillräckligt mycket känsla och övertygelse i sitt sätt att uttrycka sig, når längst. Och så ska det fan inte vara.

Det finns en tevereklam av Perussuomalaiset som rullar på teven just nu, och den gör mig fullständigt rabiat. Den kommer inte med nån information eller konkreta lösningar, den appellerar bara till folks upprördhet genom att jomsa om att bensinpriserna är så attans höga, det är så tydligt att den bara riktat sig till folk som kör bil och som är arga på bensinpriserna, som går omkring och är allmänt upprörda, och som inte har en aning om varför. Och så kulminerar reklamjäveln i att gobben som jomat, säger "perkele, nyt saa riittää" eller nåt sånt - och så ståtar persunas logo i rutan. Som att dom skulle kunna göra något som helst åt att bensinpriserna stiger, världen över. Eller nånting annat överhuvudtaget. Som att persuna hade en fucking clue. HATAR att politik fördummas på det där sättet, att känslor ska spela en roll i hur problem ska lösas. Fan ta det.

Rädda och osäkra djur i nyliberalismens tidevarv

Fredag och här sitter man mitt i medelåldern och funderar på hur det nu blev såhär att man sitter här till ljudet av vessafläkten och dricker öl, ensam.

Tänkte på det, när jag såg nya säsongen av Cheer igår och idag, att coronan inte bara har kastat om våra liv sådär konkret, utan att den också har ställt till med mer diffusa saker som att skapa konflikter där det annars har varit lugnt, eller fått folk att ta drastiska och livsavgörande beslut.

Tycker ni inte också att det är allt möjligt annat som ter sig ha dykt upp ur intet trots att det inte har något som helst med coronan att göra? Jag kommer på en myriad av sådana grejer som har dykt upp sedan 2020, kanske känner sig folk så maktlösa och osäkra inför Det Stora Viruset, att de försöker deala med sin egen litenhet genom att istället åstadkomma förändringar på hemmaplan.

Mer än tidigare har jag stött på åsikten att folk inte kan diskutera mer utan bara munhuggs och är hårda med sina åsikter. Allt sånt härstammar antagligen just från rädsla och osäkerhet - rädda och osäkra djur blir paradoxalt nog ännu mer måna om att hålla fast vid sina vaga övertygelser och bevisa dem som sanna. Bland hundar syns det här på så sätt, att rädda och osäkra hundar är onödigt aggressiva och skäller på andra hundar utan befintlig orsak, liksom för säkerhets skull.

Mig har coronan påverkat på så sätt, att jag är än mer konfliktsökande och ifrågasättande än vanligt. Jag riktigt känner hur jag skulle villa använda mina armar och min kropp till att BRÅKA handgripligen, det känns varken friskt eller produktivt - jag är bara arg och förbannad, besviken kanske, och sådan ilska och besvikelse leder sällan till nåt uppbyggande eller konkret.

Jag känner också ofta hur jag liksom själv stannar upp i mina tankar och inte får dem färdigtänkta, det är inget löpande band av en tanke som leder till en annan utan som ett splittrat lapptäcke av lösa åsikter eller insikter som inte direkt har något med varandra att göra. Jag är också snabbare än vanligt att bara fördöma och inte orka med folk alls. Allt ska liksom BEHAGA mig eller så skiter jag i det. Helt klart en effekt av att jag i grunden känner mig osäker på hur jag själv ska förhålla mig till livet.

Hur ska man nu råda bot på det här då?
Nå, ett förslag. Genom att varken skylla på sig själv eller coronan, utan nyliberalismen som har fått folk att till varje pris leta efter orsaken till det onda I SIG SJÄLVA istället för i samhällsstrukturerna, i den ständiga tävlan och i det toxiska positivitetsmaraton som some innebär. Nyliberalismens mål är att varje individ ska betrakta sig själv som nåt slags "projekt" som man ska jobba på, och som det är meningen att man ständigt ska utveckla (så att man underförstått ska bli ett bra kugghjul i arbetssamhället, samtidigt som man riktar den kritiska blicken inåt mot sig själv och inte utåt, där de riktiga problemen lurar). Så vi kan ju börja med att sluta jobba på det här projektet "sig själv" och istället hitta olika sätt att rikta sig utåt, mot de andra, som trots allt sitter i exakt samma båt som en själv.

Hur det känns när det INTE ALLS KÄNNS nåt mer (lösa tankar om corona)

Idag var en ganska avgörande dag på så vis, att vi bestämde att det inte blir något bröllop för vår del den 12.2. Restriktioner, risker, you name it - allt är fortfarande som det är. Och i och med att allt "fortfarande är som det är" insåg jag också idag, att det skett något slags grundläggande förändring med hela mitt tänkande och varande - jag har liksom inget kvar att reagera med. Det finns inget förvånat eller bestört i beslutet att flytta bröllopet framåt, det bara är vad det är liksom alla andra inhiberade evenemang och stängda restauranger och alla andra jäkla gråa, betydelselösa dagar som radat upp sig efter den där ödesdigra dagen då allt stängdes ner i mars 2020. Vid det här laget är man så himla van vid att den här arma pandemin styr och ställer med och förhindrar ens leverne, så åtminstone jag på ett plan har glömt vad det egentligen var det där vanliga livet gick ut på.

Först var det ju oundvikligen spännande. Själv kom jag ju dessutom (jävla lyllo) hem från Amerika precis då pandemin brakade lös på riktigt och det var ju seriöst som en upplevelse när allt bara stängde och herregud vad jag poetiskt blajade på om nedstängning och att ta vara på livet eller vad det nu var jag kan ha svamlat om (jag minns inte). Jag sög i mig varje uns av information som man bara kunde få om detta spännande virus, och visst tusan var t.ex. läkarna i min favoritpodcast This podcast will kill you också riktigt entusiastiska över att få beskriva någonting verkligt aktuellt. Det verkade som att den här entusiasmen fanns på andra ställen också, mest bland de som jobbar kreativt. Folk gjorde fotoserier och musik, det fanns en stark känsla av att den här tiden var speciell och att den måste dokumenteras.
Till en början var jag också mäkta stolt över hur Finland hanterade pandemin och hur informationen gavs och togs på allvar. Jag tror att vi alla gjorde det barnsliga misstaget att tro att det här var tillfälligt och övergående.

Men sen, jag vet inte när det hände, i vilket årstids- eller årsskifte, hur det gick till och vad det var som kom över mig, men någon gång under den här jäkla tiden, så är det som att ett genomskinligt täcke av overklighet varsamt lades över alltihopa, samtidigt som tiden på nåt sätt upphörde att existera och många av mina egna synpunkter och åsikter tappade styrka eller rentav svängde om totalt.

För det första, att pandemin skulle vara spännande - ett spännande element i ens liv? Vilket groteskt skämt. För det andra - att man skulle använda sig av nåt slags poetiska beskrivningar eller dokumentationer av den här tiden? Känns inte som att det är så jäkla mycket på tapeten nåt mera.
Och sen - att man aktivt skulle leta information? Nej, man bara suktar efter RÄTT information i detta hav av vilseledande åsikter och teorier, så man sätter hellre bara locket på och väntar på att NÅGOT av riktgivande betydelse ska uppenbara sig i denna tunna av trögflytande smet.
Och sist och kanske mest betydelsefullt för mig just nu - jag är inte längre så mäkta stolt över hur Finland har hanterat den här situationen. Visst, till en början - nedstängningen hjälpte ju till att inte sjukhusen överbelastades totalt och inte kan man ju heller nånsin klandra hur ett lands regering hanterar en helt ny situation - jag fattar väl att man griper efter nödlösningar. Så att, rent konkret gjorde vårt lands regering ju bra ifrån sig.

Men nu. När jag ser och tänker tillbaka på hur finsk media har rapporterat om pandemin, så har det ju tamejtusan varit fullständigt kaos och alarmklockor så gott som hela tiden. Inte en dag har vi skonats från teorier, alternativa teorier, åsikter, planer, förkastade planer, förslag, spekulationer och (det som finnar är bäst på:) JÄMFÖRELSER MED HUR ANDRA HAR GJORT DET och sen ett evinnerligt finskt osäkert dividerande kring huruvida det är vi eller de andra som HAR RÄTT.
Jag skulle bara villa höja ett försiktigt pekfinger och påpeka att ständig rapportering om corona kanske inte är det mest uppbyggande för en nation vars invånare ofta kämpar med ekonomin eller det egna psyket - speciellt när rapporteringen ibland inte ens har handlat om nånting konkret, utan bara har byggt på teorier, tankar eller eventuella förslag.

En annan sak som jag också kom att tänka på idag, är det här med nedstängning, och att det ju egentligen funkar bara om precis alla gör det. Låt oss säga såhär - ifall håret är drabbat av löss - inte utrotar man då lössen genom att behandla enbart huvudsvålen och låta lössen fortsätta leva fritt i nacken. Det är som att vi i nåt skede har glömt sådana här enkla, fundamentala element som att vi lever på ett jordklot och är en unik mänsklighet. Ska vi ha bukt med något som drabbar oss som mänsklighet, så måste vi handla världsomspännande, inte här och där och efter olika strategier. Det samma gäller vaccindistributionen - ska vi få nån världsomspännande vaccintäckning så gäller det ju att se till att alla i hela världen får vaccin - inte att nån vägrar och nån världsdel blir totalt utan. Så som vi handlar nu så kommer ju det här viruset och en massa andra jävla virusar och resistenta bakterier alltid att någonstans fritt föröka sig och omforma sig i all evighet eftersom vi arma människor inte begriper att vi är en och samma organism som lever på ett attans klot i rymden.

Men alltså - det förvånar väl egentligen ingen, att läkemedelsjättar som exempelvis Pfizer, istället för att tänka långsiktigt och verkligen ge sig in för att villa ha bukt med den reella fara som ett aggressivt virus innebär, bara har egen vinning i fokus och ser dollartecken istället för reella lösningar på ett problem. Det är egentligen rätt bedårande, hur vår kapitaliststyrda hantering av corona-pandemin fungerar som ett levande exempel på hur mänskligheten till sist kommer att pengasukta sig in i sin egen förintelse. (Vilket jag generellt ju inte har nåt vidare emot - jag är väl den första som vid varje passande tillfälle deklarerar min renodlade avsky för min egen art och våra mänskliga särdrag. Men jag misstänker alltså att mänsklig utrotning inte ligger i de flestas intressen - dessutom är det ONÖDIGT eftersom det faktiskt finns sätt för oss att samexistera i harmoni på den här planeten, hör o häpna.) 

Så jag insåg idag, att det nog kan vara så att den här attans pandemin på sätt eller annat kommer att prägla resten av våra liv. Menar inte att coronan kommer att härja som den gör nu, men dess effekter kommer ju att synas i konflikter och marknad på sätt som vi fortfarande inte har en aning om, jag gissar typ ekonomisk kollaps, mer auktoritära regimer, mer konflikt och mer pengar till de förmögna och mindre till de icke-förmögna. The usual in a capitalist society, alltså - men bara ännu mer extremt.
Nu ska inte jag också bli en av de där som kommer med vaga teorier och gissningar, utan det här skulle nu mest bara fungera som ett underlag för lösa tankar och hur det känns, när det INTE ALLS KÄNNS nåt mer. När allting har blivit ljummet, grått och betydelselöst och när det fortfarande är meningen att man ska gå på som man brukade, jobba på, fungera på, hålla på som man gjorde i början av 2000-talet - kan vi nu inte bara förkasta den tanken och lägga ner fabrikerna och den här meningslösa hetsiga livsstilen och bara GÅ OCH LÄGGA OSS tills det här är över, koncentrera oss enbart på det nödvändiga dvs att det finns mat, vatten och husrum åt alla? Och sen börja om från början och då göra det lite bättre, och lite mer jämlikt?
Snälla.

"Så vad ser du?"

Ja men gott nytt år på er, hökar och åkersorkar. Har försökt mig på ett par inlägg här men har varit så fly förbannad och på dåligt humör så det helt enkelt inte har blivit något av dem. Men nu är jag - hör och häpna - på rätt motsatt humör, för vad skulle man annars vara än antingen eller?

Julen kom och gick, vi var i Sverige och det var rätt magiskt som vanligt, älskar dem alla så himla mycket - J:s familj med kumpaner. Sen kom jag hem och så var det väl en liten dal där, några dagar av självtvivel och bottenkänn, alltså jag kan aldrig relatera till några känslor så fort jag inte längre bor i dem. Så nu säger jag väl nåt i stil med, "tja, det var väl inte så farligt", medan jag för en vecka sen var helt säker på att livet tar slut här och nu, att jag inte vill eller orkar med någonting längre och vägrar delta i någon som helst aktivitet nåt mer.

Hur som helst, coronan härjar fortfarande som ett gammalt fyllo på nån sverigebåt. Varje dag är han där med sina flottiga glasögon och fylletjafsar och skriker i karaokemikrofonen, SJUTTONTUUSEN ropar han och alla sneglar trött på honom och muttrar att jaja, vi vet att du är här, gå hem nu bara. Nån enstaka tant lyckas han få upprörd och nån oborstad trettiåring lyckas han slå på käften så den hamnar på intensiven, men annars så lever vi vidare och dricker våra oinspirerade drinks med torra citronskivor.

Det bästa som har hänt på sistone var att jag kastade upp händerna i luften och medgav för mig själv att det inte blir nånting med min Pehr Kalm-utställning. Jag vet inte hur många månader jag strumpfota har vandrat runt på Sibbe och förträngt att jag inte har någon som helst överblick över VAD det är som jag ska ställa ut där, HUR jag ska göra det och ur vilken synvinkel. Så jag insåg att det var dags för min superpower att träda fram - superpowern som består av J. Med andra ord insåg jag alltså att det är dags att ta J under armen och dra honom till museet, placera honom i mitten av utställningskorridoren och likt ett orakel fråga honom, "så vad ser du?"

Och som han sedan såg. På någon timme hade vi gått igenom hela utrymmet och han hade ordagrant gått igenom varje vägg-slice och detaljerat beskrivit vad den borde eller kunde innehålla. Jag tror att den här superpowern heter ASPERGERS (eller hette, nuförtiden hör aspergers bara under det vanliga autismspektret) för inte besitter då jag, denna neurotypiska loser, någon sådan här förmåga att i huvudet föreställa mig ett utrymme och snabbt dela in det i olika kategorier. Det var som att ett tunt täcke av självklarhet dalade ner där i utrymmet ibland oss, vi diskuterade ivrigt och bytte och förkastade idéer och i handen hade jag snart ett papper med beskrivingar, mått och konkreta arbetsuppgifter för de närmaste månaderna. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är och hur attans privilegierad jag är som har ett sånt här organiserat geni att ta till, då min egen virrighet inte lyckas få något som helst till stånd. Det var samma med konstutställningen på Nötö, jag hade bara ett virrvarr med tavlor och han ordnade sedan upp helheten på nolltid och såg exakt vilka som hör ihop med varandra och var tavlorna ska hänga. Jag sa nog åt honom att nog vet du väl att du kunde ta 350 euro för dylika konsultationer och bara gå till arbetsplatser och ordna upp det för folk, men det ville han inte höra på. När vi gick hem var han så upp i varv och beordrade mig att fort skriva ner allt han sa, för "han tänker då inte återkomma till de här sakerna en gång till."

Det här ledde sedan till att jag effektivt har betat mig igenom bland annat den här dagen och för en gångs skull, riktigt sådär på riktigt kommit i gång med mitt arbete. Och det känns fans bra. Det kommer att bli utställning i vår!