Jaha, så kom då den dagen - eller natten - inför morgonen då vi åker. Bilen är packad och J har somnat med hunden, fotbollsmatcherna är spelade och kommunalvalet gick åt helvete och allt är som sig bör.
Har som sagt haft ett sådant kaos inuti på sistone, det har varit svårt att ens försöka formulera en vettig tanke. En del av mig har varit i flyktläge, har drabbats av en stark bångstyrig känsla av att villa bryta upp hela livet och dra nån annanstans, börja på nåt nytt, överge det bekanta och så vidare. Men jag vet så klart att det där mest bara är tecken på obalans. Ordnar man det lite kring sig och följer man sina mer hälsosamma rutiner något så när, så hoppsan, mår man bra igen.
J sa häromdan, att det mest irriterande med att bli äldre, är att allt blir så förutsägbart. Att man på förhand kan förutspå att det ena och det andra kommer att ske - till exempel sannfinländarnas brakvinst i valet nu, eller vad folk kommer att prata om, eller nåt så trivialt som vad för slags mat eller mode som kommer att bli populärt. Och visst är det ju mycket med det här åldrandet, som innebär att man sitter i sin gungstol och säger jaha jaha, självcentreringen, ja. Njutningsinstagram, ja. Oroliga tider - folk röstar radikalt dumt, ja. (Njutningsinstagram: Oändligt med bilder av folk som njuter för att det är sommar.) Man har mer erfarenhetsgrund, alltså kan man i förväg gissa sig till hur saker kommer att arta sig.
Jag tror nog att uttråkan och (telefon)beroendet är mina största fiender. Uttråkan, för att livet så ofta är just sådär att man vet hur de följande månaderna, rentav åren, kommer att arta sig. På ett plan är det ju lugnt och tryggt, rätt fint att man i alla fall inte har några större problem - herregud - får man ju ändå poängtera. Men samtidigt är det just det som är så urbota tråkigt, att man har den här lägenheten och det här livet och det där sommarkafét och att det just verkar vara nåt så radikalt som att bryta upp med sig själv och det invanda totalt, som skulle innebära en förändring på något plan.
Kanske man också bara är rätt coronaskadad, efter att ha varit hemma mellan lägenhetens väggar så länge. För jag har också blivit rent lat, liksom initiativlös. Saknar livsgnista. Saknar intresse för andra människor.
Nå väl, så kommer då en sån här dag då vi ska till ön och allt invant kastas upp och ner. Jag både avskyr det innerligt, vill som brukligt sparka bakut och bara vägra befatta mig med människor, samtidigt som den klokare delen av mig vet att det är EXAKT DET som håller mig vid liv, vid mina sinnens fulla burk och till och med gör mig rent lycklig, på så många plan. Jag fullkomligt älskar att möta människor i kassan, alla är så olika och fullständigt unika. Och samtidigt så innerligt störande! Det är nu det här som är livet - delar av det som gör en lycklig är sånt som man innerligt avskyr.
Men telefonberoendet, alltså! Har lagt märke till att jag använder telefonen till direkt eskapism, jag rymmer från nuet och måstena genom att scrolla och posta skit. Det är fan inte vettigt på något som helst plan, så det där måste jag helt enkelt aktivt ta itu med, helt enkelt begränsa mig själv och förbjuda mig att ens ta i den där telefonjäveln så ofta som jag gör nu.
Och jaa-a, till det tillstånd jag befinner mig i just nu, hör också det faktum att jag tyvärr också, på rätt många plan, är trött på mig själv. Jag tvivlar på vem jag är och har blivit, jag tycker inte om mig själv när jag pratar eller skriver eller klagar eller vad som helst som jag gör. Jag har nog alltid tyckt ganska bra om mig själv, rentav så det lutat åt narcissisthållet emellanåt, men nu har det där på nåt sätt svängt om sig och jag gillar inte ens mig själv. Det är hemskt! Det stämmer som de säger, att man inte tycker om nån annan heller, när man inte tycker om sig själv. Eller ja, ifall man gillar nån man träffar, så stör man sig på sig själv i mötet - i mitt fall, att jag blir så påflugen och mångordig, men talar bara strunt! Jag skulle villa sluta prata strunt, satan.
Och jag tänker, att kanske jag har haft ett osunt upphöjande av mig själv innan, liksom tyckt att jag är så kova sana att jag är festligare och fiffigare än de flesta? Det är ju heller inte klokt, så den bubblan lär ju brista förr eller senare, så kanske det är där jag befinner mig nu, när jag inser att jag är en fjäskande och inställsam fjant med osäkerhetsproblem. Uff.
Man skulle fan ha barn istället så man slapp gå här och dividera om sånt där onödigt som sig själv, satan.
No comments:
Post a Comment