Ordlös på Vessö

Det var allt för den här gången. Återkommer när jag har nåt att säga. Hoppas ni mår bra!

 

Joakim kicks ass at vegan food, it may be said

 

Eftersom J sällan delar med sig av hur attans mycket röv han kickar på jobbet, så tycker jag att jag med all rätt kan göra det här. Han har insisterat på att hela arbetsplatsen ska ha en vegedag i veckan, AND THEY LOVE IT. Det e så krejsi, o då handlar det om kinkiga barn.

Ovissheten är drottningen

"Ta paus med ritandet, den behöver nog mer love and attention den Tuplan", sa J när han såg min teckning som jag tyckte att var färdig. Det värsta var väl att jag inte såg det själv, att teckningen behövde mer bearbetning. Så att, när man tappar omdömet, blir man ju alltid lite rädd.

Men jo, jag är trött och visst ska den få lite mer love and attention, Tuplan-satan. J måste bara komma och peka på exakt var.

Inte är det mycket jag förmår tänka på i dessa dagar, annat än pandemin och utegångsförbudet som kommer att gälla Helsingfors o Åbo. Det är inte det, att dessa begränsningar skulle påverka mitt liv i nån större grad längre, man har ju levt som en attans grävling i sin håla i över ett år nu. Det är bara det att nåt slags emotionell gräns i nåt skede kommer emot. För min del har den gjort det nu. Livet är ABSOLUT MENINGSLÖST utan andra människor och jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär.

Det märkvärdiga är att jag skulle kunna vara en eremit i skogen, ifall bara världen rullade på som den brukade. Ifall det alltså teoretiskt fanns en möjlighet att ta ett avbrott ifrån min eremit-tillvaro och man hade kunnat dyka in i den mänskliga gemenskapen allt emellanåt. Men nu kan man inte det. Så även om man inte nödvändigtvis skulle villa det, är det tanken på att det inte går, som gör en desperat.
Det är OVISSHETEN som är den jäkla drottningen på det här schackbrädet. Att det kan gå hur som helst, att vi inte vet nånting alls. Det sliter ut en, tror jag.

Ett runt rum med behaglig belysning

Jag har kört totalt fast när det gäller mitt tecknande. Alltså så fast, att jag inte längre ser vad som finns på skärmen och allra minst lyckas översätta det i tusch på pappret. Jag har blivit så stressad över att jag inte har lyckats bli klar med den här teckningen ens ännu, trots att min absoluta deadline var i fredags, att jag har blivit helt utmattad och inte lyckas sova ordentligt samtidigt som jag istället somnar hela tiden, med jämna mellanrum, längs med dagen: I soffan, framför teven, till sängs igen direkt efter frukost, överallt somnar jag. Och sen känns det som att jag håller på att kollapsa så fort jag går ut med hunden och får ta mig hemåt från fälten med små, små steg.
Mitt i allt har det liksom konkret känts som att jag INTE KLARAR DETTA, vad det nu sen är - det känns inte som att det konkret handlar om tecknandet ens, det handlar om livet och det känns som att jag inte orkar med det, ingenting orkar jag utom att ta mig upp och ned för trapporna här hemma. Mellan säng, soffa och toalett och så stapplar jag då ut med hunden emellanåt, i hopp om att få lite energi av solen eller nåt, men det funkar inte. Mat är sånt som yoghurt, nudlar och färdiga saker man hittar i kylskåpet. Jag häller i mig saker passionslöst, skit samma vad det smakar och vad det är. Det är bara näring och sånt man måste ha för att inte typ dö. Det mest lockande jag kan komma att tänka på nu är bara att lägga mig raklång nånstans där ljudet av havets vågor brusar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag längtar så efter icke-existensen, att befinna mig på gränsen mellan land och hav och sen bara vara, så som varandet är: Vara ett träd, en sten. Något som fungerar av sig själv, något som har allt det behöver på plats och ställe: Ljus, vatten och näring.

Igår kände jag mig så ångestfylld och desperat när jag tänkte på framtiden och allt jag skulle behöva göra, att jag svalde en Xanor-tablett mot ångest som jag fått av en vän för en tid sen. Det var väl inte märkvärdigare än att det kändes som att alla spända trådar i ens huvud upplöstes, som att man blev inbäddad i vadd och som att tankarna inte störde en, som att de bara fanns och var ofarliga och ens vänner. Även tiden kändes inte som en linjär linje som man anfådd löper längs, utan snarare som en behaglig, rund tillvaro som bara existerar kring en likt ett rum med behaglig belysning. Tänker att det är lite i den stilen man borde förhålla sig till tillvaron i största allmänhet, som ett runt rum som man befinner sig i istället för en kapplöpningsbana. Och det är kanske därför som jag gillar att testa olika substanser och droger i allmänhet - de visar ofta på hur saker är och skulle kunna vara, ifall man ändrade på sig själv och sitt synsätt.

För att råda bot på det här tillståndet nu, måste jag göra något drastiskt - alltså typ stiga upp JÄTTETIDIGT imorgon, sätta på nån musik jag aldrig lyssnar på, äta och dricka något jag aldrig dricker (eller nån variant på det jag brukar äta och dricka) samt kanske byta plats vid bordet (flytta mig till andra sidan bordet) och TROTS ALLT teckna vidare. Sen får vi ta och räkna ihop vad jag har och lite pejla läget och se om det finns något sätt att ro det här i land, utan att jag ska få nåt fullkomligt hjärnsläpp.

Allt spretar rätt ut i luften

Det här har på många sätt varit en helt kaotisk dag, som liksom spårade ut innan den hann börja.
Igår kväll fick jag för mig att klicka på en FB-annons om ett jobb som content writer - tyckte det lät som att tja content och, ja, writer - det är ju sånt jag gör i varje fall och jag tänkte mig att det skulle komma att handla om att skriva introduktionstexter till företagssidor eller presentationstexter för nån knasig produkt eller vad vet jag. Nå, det visade sig att företaget var rena vilda västern med OTROLIGT underbetalda jobbuppgifter, alltså typ 3,50 för 200 ord och texter som ändå inte var totalt hjärndöda. Skrev en fånig text om kroppstyper och några fejk-recensioner för olika casinoplattformar för 0,75-1,50 i betalning, det tog ju bara nån minut och var lite underhållande, och tänkte inte mer på det förrän jag idag morse fick KOMMENTARER på min kropp-text och insåg att det fåneri jag gjorde, i nån värld, betraktas som ett riktigt jobb och där riktiga människor sitter och levererar de här imbecilla skrivuppgifterna till nåt kapitalistföretag som faktiskt har beställt uppgiften av dem.

Så idag har jag fått riva och slita i mig själv för att inte gå dit och obsessivt ge mig in i nya uppgifter, för ingen är bättre än jag på att ta tag i saker som är absolut irrelevanta för mig, när jag egentligen har något annat, mycket viktigare, som jag borde sätta ner min tid på (utställningen). Jag riktigt känner hur det river och sliter i mig, känslan av att villa fokusera på någonting totalt meningslöst men uppslukande som Candy Soda Crush eller Bingo Blitz eller VAD SOM HELST som skulle få min arma hjärna att ta ledigt från livet, sådär överlag.

Samtidigt, sådär annars i livet, så har vi blivit av med vår trummis i Svarta Havet, helt i samma veva som skivan blev klar och vi försöker hitta nån som typ vill ge ut den (mitt i coronatider, då typ alla skivbolag håller på att göra konkurs, lycka till liksom). Och J har köpt ny gitarr som han håller på o plinkar på o byter strängar på från och till och allt känns bara så komiskt ödesdigert och hopplöst deprimerande - att när man får klart nåt som man i princip är riktigt attans nöjd med, så brakar allt samman på ett annat håll. Men att, just sånt är ju livet och nog tror jag faktiskt att vi hittar nån trummis i nåt skede, även om det ser rätt mörkt ut just nu. Det är en känsla bara, "lyssna på min kvinnliga intuition, det ordnar sig" sa jag idag åt J och han sa att det enda som gör mig till kvinna är att jag blöder ibland, haha.

OCH så gick fonden och var lite generös idag faktiskt, med väldigt mycket betoning på "lite". Fick inte ens en tredjedel av det belopp jag hade sökt för att jobba med en utställning på museet nästa höst, men på något sätt borde jag väl ändå ta itu med den grejen sen, trots att den blir i mindre skala än planerat.
Är så klart väldigt tacksam över att överhuvudtaget få nånting i år, då det pandemiläget till trots, faktiskt verkar som att fonden har varit extra återhållsam i år, hade föreställt mig det motsatta. Många bra mänskor verkar ha blivit utan.

DESSUTOM så var det ju pandemin då, och det kaos som råder kring den. I detta läge, då man på nåt sätt tänker att saker väl ändå MÅSTE vända sig över till den ljusare sidan så småningom, så är Åbo lika illa som Helsingfors och allting pekar käpprätt åt fanders, och sommaren med vårt tillhörande skärgårdskafé är Ett. Attans. Frågetecken. Liksom allt annat. Allt spretar rätt ut i luften.
Så det var lite kort om läget idag.

Tråkiga vegeburgare: Varför ska allting likna kött?

Vi har kommit till den tiden på året, då det blir riktigt svårt att rita mitt på dan, eftersom solen bolmar in genom fönstret och till och med tar sig in genom gardinerna. Att byta till någo mörkläggningsgardiner för att stänga ut solen bara för att rita, känns på nåt vis inte helt rätt, vare sig mot ens inneväxter eller sig själv. Så jag får väl stiga upp tidigare och fördela dagens aktiva timmar till morgonen och eftermiddagen, då solen redan har förflyttat sig västerut.

På sistone har jag varit väldigt trött om kvällarna, vilket har lett till att jag legat raklång i sängen redan innan midnatt (wow). Inatt vaknade jag dock fyratiden på morgonen och var alldeles sådär frenetiskt vaken och full av angstig lust att ta reda på saker, så inatt blev det bland annat genmanipulativt framställd ost och kött som synades.

Jag har på sistone känt mig allt mer gråtmild och nära på desperat när jag tänker på djurindustrin, så allt sånt här som kött som framställs utan att djur ens har varit i närheten, har känts välkommet och på nåt sätt bra. Men samtidigt är det något närapå vansinnigt i hela den där rhumban. Jag frågar mig om ost och kött verkligen är så fundamentalt viktiga saker att man måste ODLA fram dem genom genmanipulation? Det känns på många sätt som att mänskligheten går och är innovativ i helt fel områden här, när det ju faktiskt finns andra, helt på naturlig väg framställda näringskällor att ta till. Att varför är kött och ost så himla viktiga? Kan man inte istället bara ha lite måttligt med ost och kött som härstammar från produktionskedjor som inte är barbari och tortyr? Måste allting liksom serveras med tanke på att folk konstant ska proppa i sig saker som man sist och slutligen inte bör proppa i sig i sådana kolossala mängder?

Jag börjar bli urtrött på alla vegetariska produkter som ska efterlikna kött och som oftast inte är goda alls. Hesburger hade i tiderna en alldeles fantastisk vegeburgare vars biff var framställd av, hör och häpna, grönsaker. Sen slopades den och vegealternativet blev falafelburgare som också var god, men nu är det bara antingen en torr och ointressant sojaproteinburgare eller nåt slags juusto-vekeburgare med en köttliknande, oinspirerande brun skosula till biff som man får om man är vegetarian. Jag tänker bara, att nog är det sjukligt hur vinsttänkandet kan dra ner på kvaliteten på en kort tid bara. Och tanken på att det på alla sätt är köttätare man ska appellera till - allt ska liksom efterlikna och härma kött. Jag förstår att man kan motivera det här med att man försöker få köttätare att övergå till en vegetarisk diet och på det sättet få de "lurade till" att smaka på nya saker som påminner om riktiga biffar, men i den här strävan verkar det som att man har glömt bort 1. att det faktiskt finns många som helt frivilligt är vegetarianer och har varit det länge för att de tycker om grönsaker och 2. att grönsaker verkligen är goda! Eller ja, så är det bara vinsttänkandet som styr då - det är mycket billigare att framställa nåt slags växtproteinbiff med metylcellulosa än vad det är att använda sig av verkliga grönsaker.

Hur som helst, den här utvecklingen oroar mig tämligen och det är då främst den bristande kvaliteten här som slår mig mest. Talar vi om Hesburger, så hade de i tiderna också den bästa ketchupen - vet inte vad de gjorde med den eller hur de fick till den, men den var krämig och liksom fluffig, söt och med perfekt konstistens. Nu är det bara nån oeftertänkt ätticksstark billig skitröra som erbjuds i ketchupväg. Tråkigt.

Tröttman

Ja, här sitter jag nu bara och stirrar på min Tupla o drar några omotiverade streck allt emellanåt, hårt drabbad av tröttma.
Har tappat lusten för det mesta och jag längtar efter fan vet vad. Nog vänder det ju sen och vem orkar älta och imorgon är det tisdag och hejdå.

"I know that I am constantly watched"

Har nån på sistone tänkt på att vi fortfarande int vet vafan vi gör på den här planeten och hur det kom sig att vi är här?
Nä, int jag heller. Det har liktom funnits viktigare saker att tänka på än att vi befinner oss på ett klot som snurrar omkring i en oändlig rymd som vi inte alls vet vad handlar om, men låt oss inte fokusera på sådana oväsentligheter.

Jag talade med min yngre vän idag, om att image är så mycket när man är ung nuförtiden, att man ska vara så himla mån om att visa en bra bild utåt (läs: på sociala medier) och på alla sätt bry sig om att liksom inte göra misstag och vara nåt slags mysko idealbild av det man vill vara. Det är säkert en biprodukt till att samhället och kapitalismen med dess effekter, går på allt högre varv, och folk allt mer börjar tänka på vad de vill vara i allt yngre åldrar, och börjar se varenda steg de tar, som eventuellt avgörande.

Jag tänker ibland på att om insta hade funnits när jag var typ 20, så hade jag varit en såndär som hade gjort en totalt mysko insta, alltså en sån där som var bara artsy shit stuff utan mening.
Men artsy shit stuff är liksom inte det som har betydelse nåt mer, det verkar som att folk, också konstnärer, allt mer luras in i nåt slags resonemang där det är liksen, sellsen, succén som liksom räknas.

Mitt exempel är och förblir RuPauls Drag Race, en teveshow som började för över 10 år sen och som kom att bli en frigörande plattform för drag queens och som så småningom blev ett himla kulturfenomen. Det började som nåt slags undergroundhappening, det var skitigt och gapigt och märkvärdigt, man kunde se hjärtskärande och riktigt in på livet äkta scenarion utpela sig, men sen kom

*trumvirvel*

sociala medier och alla hade redan sina egna instagramkonton och var typ kändisar i förväg innan de ens kom på RuPauls Drag Race. Resultatet blev att de sen blev så himla återhållsamma och måna om sin image utåt, så det blev rätt tråkigt att se på. Man liksom såg det där "I know that I am constantly watched" i folks sätt att vara, och det här är förödande. Jag tror inte att nån mänska mår bra av att existera med tanken på att de på något vis hela tiden är iakttagna av en publik som direkt kommer vara där och ropa och peka så fort man snubblar eller gör nåt litet misstag.
Det är tråkigt att se på folk som är rädda för att vara pinsamma eller göra misstag så att de ska göra sin fanbase besvikna.

Jag tycker den här tendensen är så oerhört oroväckande på så många plan. Samtidigt kämpar jag med mina egna tankar på att jag bara är en typisk gammal stofil som inte har kunnat anpassa mig till nutidens trender och därmed ser sociala medier som ett hot, ungefär sådär som gamla gubbar betraktade tevetittandet på 60-talet, att herregud, this is gonna be the end of the intellectual humankind.

Liksom, mänskligheten och den tekniska utvecklingen går alltid framåt, men parallellt finns det sen nånting fucked up som jag tror att man bör vara uppmärksam på. Att när människan matas med för mycket tavara som förstärker egoismen, självcentreringen och därigenom oförmågan att relatera till andra mänskor, så kan det uppkomma sånt där som nazism och riktigt psykologiskt full-on fucked up tendenser som man sen i efterhand ser på som att how the fuck did that happen - well it happened, och jag tror att det är just i ett sådant brytningsskede som vi befinner oss även idag.

Jag tror ju starkt på att vi behöver bryta den onda cirkel som kapitalismen har satt i rullning, och därmed sluta tänka vinst och popularitet, överlag - sluta tänka att livet på nåt sätt är en tävling.

Hur kan Sverige ta det så attans lugnt hela tiden?

Idag drabbades jag åter av den där känslan av att jag INT ORKAR MER med det här arma viruset! Yle-nyhetssidan fullständigt svämmade över av hur allvarligt läget är och nån livesändning var i full gång när jag kom in med hunden från stan. På alla sätt lät allting fullkomligt KATASTROFALT, så jag öppnade NY Times karta och möttes av den här bilden.

Tadaa, inte så allvarligt. Eller?

På många sätt känns allting så totalt upp-o-nervänt, förvrängt och hopplöst. Det verkar som att grannriket Sverige överhuvudtaget inte lever i samma slags panik som vi här i Finland, trots att deras dagliga antal insjuknade många gånger är tredubbelt mer än vårt, och så har det hållit på hur länge som helst. Vården i Sverige verkar vara på bristningsgränsen, alltså riktigt sådär att det inte alls håller och man har flyttat ut patienter i parkeringshallar och folk jobbar sig alldeles fördärvade. Är det då det klassblinda Sverige som här bara sopar det faktumet under mattan och låtsas som att det regnar och typ tänker att nååh, sjukskötare har valt den bana de har valt och nu får de visa vad de går för? Eller hur kan Sverige bara ta det så attans lugnt hela tiden?
Öppnar man Aftonbladets webbsida möts man först av en liten balk om coronaviruset, trycker man på den står det att den svenska smittspridningen är lägst i Norden (what?). Efter det är det bara rubriker som "En frias från morden", Bäst på Mello" och "Anton Ewald slår tillbaka". Först när man scrollat över halva sidan kommer ytterligare en avdelning om coronaviruset, där det nu lite slött konstateras att Danmark kanske snart kan öppnas.

Öppnar man Iltasanomat är det bara "Husin alueella hyvin huono koronatilanne" och sen korona korona korona spaltmeter efter spaltmeter, röda stora fonter och siffror som skriker.

Jag vet inte om det är en svensk strategi, men det ser nästan ut som att man värnar om att folk ska tänka på annat än pandemin, medan man i Finland inte ens ger folk en chans att koncentrera sig på nånting annat.

En skillnad mellan den finska och svenska sjukvården som jag har snappat upp, är att svenska sjukvårdare har fått nåt slags bonus på sin månadslön samtidigt som de tvingas ställa upp på att jobba helt sjukligt långa pass under omänskliga förhållanden, självfallet med coronapatienter. Nån bonus har man mig veterligen inte delat ut i Finland.

På nåt sätt tycker jag att det här beskriver en skillnad mellan Finland och Sverige ganska bra - det ekonomiskt välbärgade Sverige kan nog lätt punga ut med nån symbolisk skitsumma till vårdare vars jobb sen överhuvudtaget inte respekteras. I Finland håller man börsen stängd, men istället sätter man mycket resurser på att försöka förhindra att läget ska förvärras ytterligare, för att på det sättet värna om sin sjukvårdspersonal.

Det är nog mycket huvudbry som Sverige har gett mig under det här året. En mentalitet som fullständigt genomsyrar det svenska samhället, är att det inte kan eller får vara illa, man blundar helt enkelt för det: Konflikter, farhågor, alltihopa - allt ska ständigt vara mysigt och trevligt och nåt annat känner man inte till. Det här med att använda mask tycks höra till sådana besvärligheter som man som svensk inte ska behöva befatta sig med, för då är det ju illa och mask är obekvämt och nog ordnar det sig och inte ska vi nu behöva vara så drastiska. Även själva pandemin, tänker jag mig att man helt enkelt väljer att tiga ihjäl, inte prata om så värst mycket och på nåt sätt bara hoppas att ska upplösas och försvinna utan att man behöver ta till några större åtgärder. Att vissa mänskogrupper drabbas mer än andra, tycks man fullständigt skita i som normal-svensson. För Sverige har alltid klarat sig, det har aldrig gått nån nöd på Sverige så varför skulle det behöva göra det nu?

Men, jag funderar om inte Finland, som på nåt sätt är totalt van vid och alltid förberedd på att allting kan gå käpprätt åt helvete, har gått lite väl långt i sin ständiga rapportering om hur pandemin drar fram? Jag funderar om det inte snart går lite inflation i att ständigt måla upp farhågor som ter sig ännu större än de förra? Om det var jätte-allvarligt före julen innan dessa nya virusvarianter som sprider sig snabbare ens fanns, och det nu är jätte-jätte-allvarligt - hur allvarligt är det egentligen sen om vi skulle hamna i den situation som exempelvis Sverige är i nu? Det känns som att allt fullständigt skulle explodera, att vi skulle få utegångsförbud och butiksförbud och bara sitta inne och suga i statliga sugrör med näringsvätska som hade skyfflats in genom postlådan en gång per dag. Jag överdriver så klart, men ni förstår jämförelsen. Allting har ända sen mars i fjol, i Finland målats upp som JÄTTEALLVARLIGT och jag undrar bara lite hur allvarligt det nu egentligen är, när man tittar på den där kartan och Finland lyser tillbaka mot en, snällt gul.

Små och stora betydelselösa och -fulla saker

Ju mindre man gör, desto större betydelse får det lilla man gör, och små betydelselösa saker tycks växa till sig och få nytt liv under ens hud.

Idag tänker jag på vikten av att omge sig med människor som man tycker om och som betyder någonting för en. Jag tycker att det är jävligt svårt med människor och umgänge överlag. Ibland är det så att det är de dysfuktionella som liksom ordnar saker och som fixar och bjuder och håller på (trots koronatider), men sen när man motvilligt dyker upp så ramlar de omkring längs med väggarna och har ätit lugnande och druckit fem liter vodka, sluddrar och ser på en genom simmiga fiskögon medan nån annan fullständigt MALAR på, utan en paus, nåt underliggande trauma kanske, att man har tappat förmågan att alls lyssna på andra mänskor.

Så då tänker jag alltså, att varför finns dessa mänskor i mitt liv? För att jag tycker synd om dem? För att jag inte är hård nog att säga tack, men nej tack? För att jag trots allt tycker att de är intressanta - i motsats till alla andra attans korrekta och familjepropna, icke-äventyrslystna människor i min åldersgrupp? Jag tycker allt mer att det finns så få i min ålder som verkligen har en sund livsinställning: Antingen är de liksom fast i det där förödande arbetshjulet så de helt har tappat glimten i ögonen och förmågan att säga någonting överraskande, eller så är de liksom på ruinens brant och är fullt upptagna med att förstöra sig själva intill bristningsgränsen.

När nån håller på sådär, och bara super och gräver sig allt djupare ner i sitt eget rumphål, borde man kanske säga något i stil med att nå, återkom igen när ni fått fatt i er själva. För på ett sätt är det ju att inte respektera vare sig sig själv eller nån annan, att regelbundet dyka upp nånstans där det bevisligen inte är bra stämning och där folk bara mår illa.

Nåja, men IFALL mitt liv inte vore så himla händelselöst så hade ju såna här små saker varit bagateller bara.

Vad jag ritar och vad jag lyssnar och ser på just nu (typ)

Så blev förra veckans teckning klar och jag måste säga, att inget wow-moment uppstod den här gången. Jag laddar nu upp bilden här för att sporadiskt kunna återkomma till den, för att kanske utan eftertanke få ögonen på vad det är som är fel med den. Såhär direkt tänker jag att det är de där förbannade husen i bakgrunden som tar för mycket fokus från det som är intressant i bilden, alltså Sol-flaskan. Jag misstänker att jag hamnar dra över med nåt ljusare, hur det nu sen ska gå till - det är inte helt enkelt att rita över mörk tusch som är ganska slutgiltigt. Men, det finns lite möjligheter med till exempel vattenfärg här. Ska se hur framgångsrikt det blir, i ett senare skede.

Jag skrev för nån tid sen om någo "bristande knopparnas tid" och den meningen har jag nu fått smula sönder och äta upp, för nu är det tamejfan -8 ute. Det är strålande solsken i och för sig, men det är en klen tröst när allt man egentligen längtar efter är att få slänga av sig den där enformiga vinterjackan och känna lite ljumma vindar och skitlukter och annat som kommer med våren.
Jag tycks aldrig lära mig att finska mars inte betyder vår, den betyder bara ännu en vintermånad.

Idag tänker jag på hur mycket mer jag gillar finska podcasts och radioprogram än svenska. Det är lite som den där Fok It-serien - det finns helt enkelt ingen svensk motsvarighet där, svenskar ska alltid antingen komma med nåt slags akademisk högfärdighet, missklädsam positivitet eller pinsam självcentrering, när det kommer till att uttrycka sig i etern eller genom bild. Nåja, det här är grymt generaliserat, älskar ju såna som Liv Strömqvist eller Sara Granér (men står fan inte ut med att lyssna på Liv Strömqvist i poddformat, svårt att säga varför). Det finns nåt slags finsk, självironiserande och -distanserande ruttenhet som knappast går att hitta i svenskt format och det är med glädje jag nu har lyssnat på Mitä vielä, Ronja Salmi och Depressiopäiväkirjat på Spotify.

En kort snutt som gjorde mig oändligt glad, är Heidi Kinnunens sätt att prata om djur i klippet Leikkivätkö eläimet lumella?

Programledaren: "Ketusta ja sudesta on kuvia missä ne on lumella, toinen yksilö on selällä ja toinen on siinä päällä ja lumi lentää ja ainakin näyttäis että on hauskaa."

Heidi: "Jos se siltä näyttää, niin onhan se hauskaa!"

Hon bidrar på ett avmystifierande sätt till diskussionen om djur och det faktum att djurs känsloliv, humor och förståelse för sig själva och situationer inte alls skiljer sig speciellt mycket från människors. Just såna här diskussioner är så oerhört viktiga för att bidra till medvetenheten om att DJUR INTE ÄR MEDWURST utan tänkande, kännande, lekande varelser som precis som vi - också förutom basala saker som mat på bordet och nånstans att sova tryggt, vill ha utmaningar och äventyr och mening i livet.

ETT ANNAT TIPS, som jag råkade snubbla över igår på Netflix, var dokumentären Maiden, som handlar om Tracy Edwards som tar sig an den mansdominerade kappseglingsvärlden när hon leder världens första kvinnliga besättning i ett lopp runt världen. Det är väl mest bara jag som får nåt slags berusande imaginär vitamininjektion av att se folk som lämnar sina inrutade liv och far ut på öppet hav, nästan alla sådana dokumentärer är intressanta på något plan, men den här var också riktigt bra!

Jaha, så det här blev mestadels ett inlägg om vad jag ritar och vad jag lyssnar och ser på just nu. Fair enough, det är realiteten.

 

Snittblomsmotståndare är också ett ord

Jag är tillbaka till ett tema jag har varit inne på förut: Att saker sällan är antingen eller. Tycker det är himla viktigt just i dagens samhälle, där det verkar som att alla vill indentifiera sig efter starka åsikter som det inte går att rubba på.

Jag tycker inte om snittblommor. Vi skrattade åt det igår med J, att tänk om han skulle köpa någo tulpaner åt mig idag på kvinnodagen. Jag sa att jag skulle bli skitsur ifall han gjorde det, inte bara för att jag tycker att jämställdhetskampen handlar om annat än att överösa kvinnor med blommor på "deras dag" utan också för att jag tycker det är oetiskt och osmakligt med snittblommor i sig - att klippa av blommor, sätta dom i en vas och sen betrakta deras döende.

Nå väl, men ifjol när jag fyllde 40 och stod i kassan på Nötö, så kom en granne med en stor bukett plockade ängsblommor till mig. Om man då tänker på mig som en sann blomplockningsmotståndare som överhuvudtaget inte gillar snittblommor vare sig från butiken eller naturen, så hade man kanske kunnat tänka sig att jag skulle bli ledsen eller sur pga en sån sak. Men jag blev istället otroligt glad bara för att bli uppmärksammad på det sättet. Buketten var nu dessutom extra fin och kändes exklusiv, speciellt eftersom jag aldrig själv skulle få för mig att plocka hem några blombuketter åt mig eller någon annan.

Så på det sättet kan man BÅDE vara en snittblomsmotståndare OCH uppskatta att få blommor, eftersom TANKEN där var viktigare än själva handlingen - och sådant måste man göra skillnad på för att ha ett betydelsefullt och mångfacetterat socialt liv här på jorden. Tror jag.

Hellre fruktskål än snittblommor

En myra ser en jättespindel gå genom gräs

Idag är det lördag (nåja, det har blivit söndag) och jag har äntligen kommit i gång med veckans teckning. Det här är min coronasysselsättning, min sköra hängbro över bäcken, mitt hopp om att kunna bevisa mig själv att jag fan kan fylla ett helt rum med teckningar och att de ska uppfylla nåt slags uppgift i form av att beröra och berätta. Jag vet inte hur mångte bilden det här är i serien och det är rätt många kvar att göra (tack och lov är det bara början av mars) men processen lutar allt mer åt att jag vill börja vidga på vyerna, sluta kopiera och använda fantasin.

Hittills har jag rätt och slätt ritat av bilder. Har förståss modifierat lite, klippt in nåt från en annan bild nånstans, justerat och lämnat bort nåt blad eller nån kvist, men i det stora hela kopierar jag rätt och slätt av fotografier så gott det går, med tusch. Jag börjar så småningom veta hur en gräsdunge ritas, hur man får djup i en kasa kvistar, hur ett halvt förmultnat blad ser ut. Och jag börjar redan drömma om nästa projekt. Har tänkt låta det gå mer åt fantasihållet, tänkt rita kända byggnader som är övervuxna av tropiska växter, gräs och träd. Jag börjar bli väldigt nyfiken på hur det skulle se ut om jag skulle rita en bild helt ur huvudet. En bild dök upp när jag var ut och gå, ur myrperspektiv, som om en myra skulle se en jättespindel komma gående genom gräs. Det är roligt när det man håller på med börjar spåra ut i nya idéer och det betyder kanske att det här inte är slutet på mitt tecknande.

Jag är så GLAD att nånting konkret håller på att växa fram här ur min mångt och mycket stagnerade tillvaro. Sist och slutligen kommer man knappt att minnas nåt av året 2020 eller 2021 (annat än att det var pandemitider då) men de här teckningarna kommer att fortsätta existera som ett minne av just den här tiden, och sånt gör mig alldeles fnissig av upprymdhet.

 

Mänskor, vet ni!

Äntligen kommer en rapport som härstammar nån annanstansifrån än det som finns mellan hemmets sketna väggar. Jag har varit ute och på kafé - vi hade vår första bokklubbsträff med en ny grupp mänskor varav jag känner bara en. Mänskor, vet ni! I en och en halv timme var det nästan som att allt var sådär som förut, och jag kände ju tamejfan tydligt hur jag helt och hållet LYFTE av det där besöket, mentalt då. Jag kände hur någo såndäna lycklighetshormoner började segla omkring i kroppen på mig.

Skäms ju lite över hur hela det där kafébesöket gick till när jag tänker på det - man kommer in med mask men så beställer man kaffe och nåt att äta och så far masken av och sen förblir den av, och så såg det ut på hela kafét som - hör och häpna - var nästan fullsatt (jag hade föreställt mig att vi skulle vara de enda besökarna). Jag vet inte vad man ska säga om det - på ett sätt skulle det vara respektfullt och ett sätt att visa att man tar situationen på allvar, att dra på sig masken så fort man har ätit, men samtidigt så var det SÅ JÄVLA SKÖNT och sitta där med hela sitt expressiva ansikte och se in i andra, nya ansikten och UTBYTA ÅSIKTER, herregud, det här kommer jag att leva länge på. Det är nästan som att jag kunde säga att jag kan ta på mig risken att få corona, så länge jag bara får nån stund med andra människor, face to face. Så kan man väl inte säga? Jag vet inte.
Vi roade oss också åt det faktum att vi kom in och började bräka på finlandssvenska, och dessutom hade läst en MUMINBOK. Hahahha. Blir det mer finlandssvenskt än så?

Överlag känns det just nu som att folk är så förbenat coronatrötta att det är jävligt svårt för alla att hålla sig till restriktioner och förordningar, också för riktigt ordentliga människor då alltså. I lokalbussen sa J att folk har börjat slarva med maskerna och jag kan ju inte säga nåt annat om kafét - jag hade verkligen förväntat mig en helt annan meininki och hade förberett mig på att sitta med mask på hela mötet.

Visst är det paradoxalt då, att det är nu som det skulle vara EXTRA VIKTIGT att skydda sig och alla andra, mer viktigt än ifjol samma tid då vi ännu inte hade den här engelska megasmittsamma varianten som låg o lurade i alla hörn?

Hur som helst, är glad att för en gångs skull kunna komma hit och skriva med en helt annan sinnesstämning.

Tyngden

Idag har jag mest bara drabbats av tanken på hur sjuk jag känner mig. Det är inte som nån fysisk sjukdom, utan bara snarare som att en stor tyngd har lagt sig över en. Och den är svår att skaka av sig. Jag tror det är ovissheten och effekten av att allt man hör i princip är negativt och oroväckande. Hur ska en människa kunna leva normalt om liksom allt bara är fucking oroväckande och alarmerande hela tiden?
Jag har börjat längta alldeles fruktansvärt efter naturliga sammanhang, som att sitta i nån glänta och dricka nåt som smakar annat än de vanliga tesorter man häller i sig här hemma, som att komma till en ny stad och smaka på saker man aldrig smakat på förut, att titta på andra människor, lyssna på andra språk och föra fingrarna in i lurviga, mjuka pälsar hos vänliga djur man inte känner men som gärna kryper ihop i ens famn eller för öronen framåt mot en av nyfikenhet. Jag vet att jag inte är deprimerad, eftersom längtan fortfarande finns och eftersom jag vet att doften av hav och ljudet av vågor skulle göra mig uppsluppen och glad, kanske tårögd, men i alla fall levande. Det är det här tillståndet. Det är köksbordet, ljudet av fingrarna som slår mot tangentbordet, upprepningen, det evinnerliga scrollandet. Jag skulle så önska, att jag skulle kunna hitta någonting upplyftande och inspirerande i vardagen, men just nu ter sig allting så fruktansvärt motigt och självdestruktivt, och jag har tappat min förmåga att uppmuntra mig själv, jag orkar inte, jag blir irriterad på att jag måste ut med hunden, istället för glad och äventyrslysten, som jag brukar. Jag avskyr att det finns band att träna med, att det finns jobb som kanske kommer, allt som kräver det minsta lilla av mig, avskyr jag spontant och ryggar tillbaka från, och jag vet att det inte är så det ska vara. Det enda jag har, är hoppet om att det glada tjugotalet är på väg, om att det finns nåt slags bättre värld som väntar på en och kanske kommer, om vi bara orkar lite till nu, om vi bara sväljer djupt och accepterar hur det känns, inte stänger av och blir alldeles för god vän med det avtrubbade, det apatiska och likgiltiga, ens försöker hålla uppe nåt slags goda rutiner som att skriva och rita och spela musik. Kanske vi klarar det här. Kanske.

Självdiagnostisering är från reven

Måste bara kommentera gårdagens inlägg. Egentligen avskyr jag självdiagnostisering, tycker det är alldeles för mycket sånt nuförtiden. Det är fullständigt ointressant om nån t.ex. har ADHD så länge mänskan i fråga inte har konkreta problem med att få livet att hänga ihop.

Så att, så länge jag lyckas få dagarna att hänga samman och kan hålla mig till mina sinnens fulla burk, så tänker jag hädanefter hålla käft om några eventuella diagnoser. Och är det så att jag upplever att jag verkligen inte får nåt att hänga ihop och att jag behöver hjälp, ja då går jag och försöker få hjälp, så det så.

Kan det vara ADHD?

Onsdag är det och jag MÅSTE komma i gång idag och rita en femtedel av min A3-teckning eftersom det finns fem dagar kvar av den här veckan. Sån här är min realitet just nu, det är nästan skrämmande hur lik min far jag är i det avseende att världen tycks bli rent kaotisk om vi inte grundar den i nåt slags indelning med resultat och delmål.

Mitt mål för de närmaste månaderna är alltså att producera antingen tre stora eller sex mindre teckningar (betraktar alltså två mindre som en stor) per månad. Jag kommer inte ihåg just nu om jag hade tänkt mig att ha allt klart i maj eller juni, eller om jag har gett mig lite flextid, liksom jag också ger mig under månaderna, då jag strävar efter att rita en teckning per vecka, så att jag sen ska ha några strödagar över eftersom det kan hända att det inte lyckas, det där med en teckning per vecka. Ni vet, allt möjligt skit kommer upp som att man spejsar ut och far omkring som ett mähä för att det typ slår explosioner i ens huvud, eller plötsligt hamnar i en livsviktig diskussion om samhälle, kristendom och spiritualitet på FB, eller annars bara tvångsläser allt möjligt skit om pandemin, eller tar emot nån vän som har behov av att tala av sig eller stiger upp alldeles för tidigt och är trött eller har kramp i axlarna för att man går och spänner dem hela tiden.

Jag har nog som vuxen funderat på om det eventuellt kan vara så, att jag kunde falla under nån diagnosform som kunde ha med ADHD att göra. Nu är det många som säkert skakar på huvudet, jag kan ju vara lugnet själv jag också, men sanningen är att jag använder det där lugnet till att på nåt sätt hämma intrycken - jag liksom stänger ner för att det är enklare så. Och jag läste att ADHD hos flickor ofta kan se ut som så, att man inte är överaktiv utan istället (i skolsammanhang då) närapå är underaktiv för att det är ens coping mekanism med alla intryck som man inte riktigt kan hantera.

Jag kommer speciellt ihåg studentsktivningarnas engelska-hörförståelse, och hur det blev så uppenbart där att situationens allvar ledde mig från det väsentliga. Eftersom det absolut viktigaste där och då var att LYSSNA och att förstå det som sades, blev jag istället alldeles uppslukad av själva stundens betydelsefullhet: Ett tjugotal tonåringar som satt i en sal, och jag minns att solen föll så snyggt in i salen just den där dagen, och det kändes så sabla stort att man satt där i nåt som då var en av ens livs mest betydelsefulla stunder: Det var en SKRIVNING och det var nu man skulle prestera och visa vad man gick för och att man kunde lyssna, och så vidare. Stunden ledde till att jag inte kunde lyssna alls och istället gissade mig till svaren och skrev ett futtigt C i engelska, den skrivna delen räddade mig (jag förtjänade heller inget bättre, är skit på engelska ännu idag).
Lite liknande har jag med ljudböcker, kan inte koncentrera mig, talad text går förbi mig likt musik och det ska vara sjukt captivating för att jag ska kunna följa med. Plus att jag har otroligt svårt att avsluta nånting jag inte finner meningsfullt, det bästa exemplet är kanske gradun. Om jag tappar intresset för nånting jag håller på med, ska det sju vilda hästar till att få mig att trots allt ro projektet i land och det är inte bara nåt "jag skulle inte orka" - det är som en fysisk storm som nästan konkret förhindrar mig att göra nånting jag inte kan eller vill. Det är som att ens huvud arbetar emot en. Därför vet man exakt om nåt jag har gjort har varit nåt jag har tyckt om (då blir det bra) eller nåt jag inte alls har tyckt om (då blir det hopplöst skit). Nåt mellanting finns knappast.

En annan faktor som talar för att jag kunde ha ADHD, är hur nikotin lyckas ta mig ner på jorden: En snus under läppen och så är det som att allt det där spretande lägger ner sig i en och man får ett sällan skådat lugn och intensivt fokus som det är lättare att glida in i.
OCH min extrema impulsivitet och nästan tvångsmässiga vilja att fort välja nåt alternativ och inte sätta nån vidare eftertanke i hur jag väljer, eftersom det är för komplicerat och ödersdigert - det är enklare sen att leva med konsekvenserna, oberoende om man har valt ett bra alternativ eller inte.

Planering är alltså INTE min starka sida, men paradoxalt nog är planering och strukturering något som håller mig inom ramarna och förhindrar det där ofrånkomliga kaoset att totalt sprida ut sig och ta över hela min existens.

MENNN allt det här kan också lika bra vara ursäkter och ren lättja och vilja att komma lätt undan, vilket har gått som en stark ådra genom hela mitt liv. Jag har heller absolut inga problem med att sitta stilla eller vänta, jag kan underhålla mig själv så till den grad att jag aldrig behöver ha tråkigt, så jag vet nu inte.

Dessutom har jag en teori som jag gärna skulle villa ha lite input i, ifall det är nån som har studerat nåt liknande. Eftersom jag växte upp med finsk teve i Nyland, såg på finska barnprogram och följde med finska serier och inte förstod ett jota, så kanske jag lärde mig att filtrera ut det där obegripliga mumbo-jumbot och istället bara försökte härleda mig till vad situationerna och bilderna sade? Att kan det här ha påverkat mig i mitt växande, den här tendensen att omge sig med språk man inte förstår? Att man liksom tar för givet att det finns ett bakomliggande surr som man aldrig kommer att förstå sig på, och så blir det där bortfiltrerandet liksom en av ens vakio-mekanismer?
En annan intressant detalj som hör till detta, var att jag i Afrika märkte att jag hade en märkvärdig förmåga att gissa mig till vad folk sade, även om de talade språk jag inte förstod. Alltså, ur sammanhang är det ju ofta lätt att förstå vad som sägs, det är ju inget konstigt med det, men jag minns att min svenska medresenär var förvånad över hur väl jag lyckades lista ut vad som menades. Så det här är kanske sånt som man lär sig när man är född i en minoritet och är van vid att gissa sig till vad som sägs, ur obegripliga språkliga situationer?

Här sitter jag och ser ut sådär som jag gör nuförtiden. Nu ska jag ta itu med lite kontorsblaj och sen ritandet, och lyssna på nån P1-dokumentär, de är faktiskt bra.

Bipolär sjukdom och den inre klockan

Som ni, mina kära läsare, kanske vet, så har jag ju en bror som dras med klockren bipolär sjukdom och som har haft tre riktigt ödesdigra maniska faser i sitt liv (har skrivit om det bland annat här och här). För en tid sen kom finska forskare ut med en vetenskaplig artikel som visar sambandet mellan bipolär sjukdom och västerländsk livsstil, bland annat HBL skrev om det.

För mig ter det sig mer eller mindre som en självklarhet att det är (visserligen ett supervagt begrepp, men:) den västerländska livsstilen som står bakom sånt som exempelvis bipolär sjukdom. Det intressanta i den här vetenskapliga artikeln är dock det konkreta de har kommit fram till: Kronisk långvarig stress orsakar inflammationer i det centrala nervsystemet som i sin tur RUBBAR DEN INRE KLOCKAN. Det här finner jag speciellt intressant. Förut har man alltså trott att mani leder till minskat sömnbehov, men den här artikeln menar alltså att ens dåliga levnadsvanor som leder till rubbade sovvanor, leder till mani. Säkerligen är andra sidan av myntet att stressen triggar till nåt som sen leder till det motsatta, dvs depression.

Och hast du mir gesehen, dessa tendenser har jag upptäckt hos mig själv, speciellt nu när jag håller på med mina teckningar och det händer att jag kommer i farten och sitter uppe väldigt länge om nätterna för att bli klar med något. När jag vaknar nästa dag, är jag oftast splittrad i huvudet, ofokuserad och med en enorm kreativ energi, vilket ofta leder till att jag producerar ett oändligt antal instastories där jag typ spyr upp mandariner och talar olika språk, hehe. Det känns väldigt nära till hands att jag skulle spejsa ut i en fullblommande manisk episod ifall jag gick steget längre och helt enkelt tappade uppfattningsförmågan. Tack och lov har det än så länge inte gått så långt för min del, men jag har ju följt min bror på nära håll och vet exakt när det börjar spåra ut för honom. Hans maniska faser har alltid inletts med att han börjar sitta uppe om nätterna. Det är liksom det första tecknet, att den inre klockan rubbas, och sen blir han manisk.

Här finns så klart ett samband mellan landsbygd och stad också. Stadsliv som ofta kombineras med ett hektiskt arbetsliv och en massa mänskor som man hamnar "filtrera ut" ur sin uppmärksamhet eftersom de helt enkelt är för många, gör en stressad och mer benägen att drabbas av bipolär sjukdom. På landet eller i ett byasamhälle, lever man närmare inpå naturen med dess naturliga rytm och därigenom finner man enklare sitt eget djuriska lugn. Sen finns här så klart inbyggda genetiska och inlärda skillnader som att vissa fungerar urbra både i stressiga sammanhang och i städer, men det är en annan sak.

Att ungefär så, och nu har jag suttit med det här inlägget så länge att solen har vandrat till mitten av köksfönstret, men sådant är det ibland, att man bryts i tanken och återkommer.