Jag återvände till de sociala medierna något tidigare än jag hade tänkt, eftersom jag fick ett sånt enormt behov av att posta min teckning på instagram. Och först var det väl lite av en tjolittan lej, jag är tillbaka-känsla, men sen insåg jag att det bara är samma gamla rullor som rullar på och så blev jag så trött och besviken. Klart att det finns goda vänner där också, folk som får en på gott humör, roliga saker och fina utbyten, men det mesta, ändå. De gamla rullorna. Och vad skulle det annars vara liksom, annat än de samma gamla rullorna? Vad är det man tror sig vara ute efter, när man scrollar runt utan mål och mening, vad är det för magisk brunn man tror att man är ute efter? Nå just det, ingen alls.
Det känns bara som att det blir allt svårare att motivera sig till att på något sätt "hänga med" eller intressera sig för andra människor. Kanske är det den här sociala distanseringen som har tagit sin toll on me, för jag kan inte för mitt liv minnas att jag någonsin har varit såhär avskyvärt inställd till mänskligheten överlag.
Jag är trött på folk, på folks ansikten, folks osäkerheter, folks enformiga, lättgenomskådliga resonemang, folks oförmåga att se större mönster, folks ständiga tillbakaramlande i nostalgiska begivenheter, folks allvar där jag tycker att man kunde vara skojfrisk och folks skojfriskheter där jag tycker det hade passat med ett sunt allvar.
Min inställning artar sig i en totalegoism och obryddhet som man nog säkert ska akta sig för. Jag menar - många av ens känslor härstammar väl från de rädslor och aggressioner man själv inte riktigt kan hantera, eller? Som det här med att jag blir skitsur på folk som är gravida eller helt muina miehinä går inför att försöka få barn nu, jag tänker kanske att eftersom jag är så himla rättlevande och förstår att se min egen position ur ett världsperspektiv, så avstår jag från att få barn, av ren solidaritet. Och så tycker jag om att peka finger på alla som inte gör det - tänka - ah du svaga, egoistiska människospillra. Ska så klart placera dina naiva, egna önskemål som att få barn framför planetens välmående, jo just.
Samtidigt som jag kanske, djupt inne, egentligen längtar efter ett barn och är avundsjuk på folk som vågar. Jag vet inte.
Poängen är i varje fall att jag blir så himla trött på det här med att allt alltid bara ska GÅ VIDARE, utan att nån ids reflektera desto mer över varför, eller om det finns andra sätt att göra det här på. Nu när coronahotet tillfälligt ser ut att vara lite över, så ska folk samlas i köer och så ska de göra allt det där som de inte har fått göra på så länge, dvs shoppa och supa och vad vet jag. Med ansiktsmasker på. Det här med att bära ansiktsmask är också något som jag har tänkt en del på, och som jag verkligen ser rött inför, av flera olika orsaker.
Det är själva tanken på att man ska leva livet så som det alltid har levts, men med ansiktsmask på. Jag klarar det inte. Jag tycker att det är något som har gått så grundligt fel där, något som kolliderar med hela vårt artbeteende, med allt vad det innebär att vara människa. För en människa är ju ett djur, ett däggdjur, liksom apan. (Ett jävligt missanpassat däggdjur dock, som har lyckats med att manipulera in hela arten i nåt slags psykotiskt stresstillstånd, i vilket arbete och konsumtion går i första hand.)
Jag skulle våga påstå, att ansiktsmasker tar bort hela meningen med att vara människa, eftersom vi då inte kan läsa varandras ansiktsuttryck. Kvar finns liksom bara mönstren, ritualerna vi gör: Vi kan hålla nyhetssändning, vi kan gå till butiker, vi kan vara på möten och åka buss och flyg och göra allt vi annars brukar göra med mask på, men vafan har det för betydelse, om vi inte tydligt kan läsa av varandras ansiktsuttryck?
Jag tänkte på det här när jag såg någon nyhetssändning från Amerika, med en reporter som entusiastiskt rapporterade från ett shoppingcenter med en fancy mask på, och tänkte att nu är det nu tusan det här. Hit har vi kommit. Vi har lyckats med konststycket att fucka upp vårt eget leverne så rejält att vi nu tvingas skydda oss från oss själva, och därmed rådda bort hela meningen med livet. Vi har våldfört oss på djur för vår egen vinnings skull, vi har ätit dem, torterat och placerat in dem i industrilika förhållanden. Vi VISSTE det dessutom, att vår livsstil inte är hållbar, att en pandemi kunde utbryta närsomhelst, med vår djurhantering. Och hast du mir gesehen, det hände.
Och istället för att sträcka upp händerna och medge att vi har gjort fel och vi måste förändra vår livsstil RADIKALT för att inte allt ska gå i fördärvet - nej, istället tar vi en mask på och säger the show must go on.
Och mer fanskap är på kommande, det kan ni svära på. Jag orkar inte ens vara positiv längre, jag är klar med det här livet.
Saturday, May 16, 2020
Tuesday, May 12, 2020
Jag måste älska mig själv,
Sen gjorde en blomfluga självmord i min kopp, i exakt samma stund som jag hällde på min utsökta, VEGANSKA kakao. Så jag började sila och hålla på. Inte vill man ju äta fluga. Inte hittade jag flugan. Den fastnade inte i en sil och jag tänkte att nå väl, lyckas den komma igenom den silen, så må den lyckas. Det ger jag åt den genom att äta den och på så sätt hedra dess minne.
Hur som helst, gott var det, himmelskt.
Tuesday, May 05, 2020
Saker som roar mig under dessa coronatider
Idag vaknade jag och kände mig full av livslust, det var fantamej längesen. Kanske var det för att vi tränade igår med Svarta havet, och det kändes så normalt, som ett kärt återseende av en vän, som en påminnelse om att det nån gång, nånstans, kommer att finnas en värld igen, en värld i vilken man spelar keikkor, gör turnéer, träffar folk och dricker ur samma glas. Inte ännu, men nån gång.
Och när jag sträckte mig efter telefonen (som naturligtvis är det första man gör, oberoende om man har avinstallerat sociala medier eller inte), så hade jag blivit inbjuden till balkonghäng med två kära vänner imorgon. Blev helt salig av bara tanken.
Så anmälde jag mig till Röda korsets väntjänst, ska gå nån nätutbildning nästa vecka och sen i framtiden, förhoppningsvis kopplas in i nåt slags vänverksamhet, det får man se hur det artar sig. Drömmen är ju att få befrenda nån som kommit utomlandsifrån eller nån åldring som sitter ensam.
Med andra ord - en bättre början på dag får man fan leta efter.
För att lite roa mig och kanske någon annan, så har jag sammanställt en kort lista över saker som roar mig under dessa coronatider.
1. Butikskedjor som marknadsför fenomen som personal shopping, då man får gå till en stängd butik och handla med en expedit som finns där enkom för en. Eftersom folk inte går i butiker längre, så är ju butikskedjor desperata efter kunder. Deras arma försök att få folk att intressera sig för meningslösa saker som nya kläder och smink är så bedårande. Jag skrattar så jag knappt kan hålla mig på stolen. För mig får allehanda megakedjor gärna gå i konkurs så det bara sjunger om det. Jag drömmer om en tid i vilken folk fullständigt skiter i att förnya garderober och vardagsrum och dylikt nonsens.
2. HM SOM GÖR MILJONFÖRLUSTER
3. Alla andra struntkedjor som går i konkurs
4. Tanken på tomma turistområden, mastodontfirmor som någonstans köpt upp en hel beach som i tiderna hört till nån lokalbefolkning som har fiskat där i tusentals år. Och hur hotellen som heter saker i stil med "Sunny Beach resort" och "Lux Aurora", nu står tomma med trasiga flaggor som fladdrar i vinden. Och hur nån Krösus vankar omkring i nån hopplöst smaklös lyxvilla och är olycklig och inte ser någon framtid. FÖR FRAMTIDEN ÄR INTE GJORD FÖR DIG, UTSUGARE.
5. Flygplanen som står tomma i nån hangar, kryssningsfartygen som hänger i sina hamnar och världshaven som drar efter andan
6. Alla andra vattendrag och i princip hela moder jord som sömnigt ser upp ur sin koma och plötsligt kan se klart.
7. Tanken på att världen inte kommer att vara sig lik nånsin igen, på gott och på ont. I alla fall förändring, åt något håll. Grundvalar som skakas om i sina inbillska ställningar, mänskligheten som kanske trevande närmar sig tanken på att det inte går att existera på den här planeten, ifall man inte lever i samklang med allt annat levande liv.
Och när jag sträckte mig efter telefonen (som naturligtvis är det första man gör, oberoende om man har avinstallerat sociala medier eller inte), så hade jag blivit inbjuden till balkonghäng med två kära vänner imorgon. Blev helt salig av bara tanken.
Så anmälde jag mig till Röda korsets väntjänst, ska gå nån nätutbildning nästa vecka och sen i framtiden, förhoppningsvis kopplas in i nåt slags vänverksamhet, det får man se hur det artar sig. Drömmen är ju att få befrenda nån som kommit utomlandsifrån eller nån åldring som sitter ensam.
Med andra ord - en bättre början på dag får man fan leta efter.
För att lite roa mig och kanske någon annan, så har jag sammanställt en kort lista över saker som roar mig under dessa coronatider.
1. Butikskedjor som marknadsför fenomen som personal shopping, då man får gå till en stängd butik och handla med en expedit som finns där enkom för en. Eftersom folk inte går i butiker längre, så är ju butikskedjor desperata efter kunder. Deras arma försök att få folk att intressera sig för meningslösa saker som nya kläder och smink är så bedårande. Jag skrattar så jag knappt kan hålla mig på stolen. För mig får allehanda megakedjor gärna gå i konkurs så det bara sjunger om det. Jag drömmer om en tid i vilken folk fullständigt skiter i att förnya garderober och vardagsrum och dylikt nonsens.
2. HM SOM GÖR MILJONFÖRLUSTER
3. Alla andra struntkedjor som går i konkurs
4. Tanken på tomma turistområden, mastodontfirmor som någonstans köpt upp en hel beach som i tiderna hört till nån lokalbefolkning som har fiskat där i tusentals år. Och hur hotellen som heter saker i stil med "Sunny Beach resort" och "Lux Aurora", nu står tomma med trasiga flaggor som fladdrar i vinden. Och hur nån Krösus vankar omkring i nån hopplöst smaklös lyxvilla och är olycklig och inte ser någon framtid. FÖR FRAMTIDEN ÄR INTE GJORD FÖR DIG, UTSUGARE.
5. Flygplanen som står tomma i nån hangar, kryssningsfartygen som hänger i sina hamnar och världshaven som drar efter andan
6. Alla andra vattendrag och i princip hela moder jord som sömnigt ser upp ur sin koma och plötsligt kan se klart.
7. Tanken på att världen inte kommer att vara sig lik nånsin igen, på gott och på ont. I alla fall förändring, åt något håll. Grundvalar som skakas om i sina inbillska ställningar, mänskligheten som kanske trevande närmar sig tanken på att det inte går att existera på den här planeten, ifall man inte lever i samklang med allt annat levande liv.
Monday, May 04, 2020
Tidens konstighet och kunglig diapam
Konstig tid vi lever i. Kan emellanåt drabbas av nåt slags eufori, en underlig lätthet över att bara existera och ha fötter som känns lätta att gå med, för att sedan helt tappa alltihopa - inte orka med någonting. Som idag. Har legat på soffan hela eftermiddagen och halva natten, och spelat mobilspel. Jag har inte orkat ta itu med någonting, inte velat, bara borta har jag velat vara, så nära icke-existensen man bara kan komma.
Emellanåt har J kommit förbi och visat att han finns, men även han har någo viktiga säsonger på gång i Football Manager på övre våningen. Man hör emellanåt hur han suckar och svär, kommenterar sitt spel, medan en övertygande berättarröst malar på i nån ljudbok som faktiskt låter riktigt intressant. Han lyssnar alltid på ljudbok, J. Han bakar och lyssnar, talar i telefon och lyssnar. Allt gör han medan han lyssnar.
Nu, halvtre på natten, är det som att det knakar i maskineriet för mig, NU passar det att stiga upp. Man har legat och ruvat på det här som vill ut hela dagen, man har inte riktigt fattat att man bara skulle behöva skriva lite av sig. Som den odåga man är gör man det svårt för sig och gör exakt motsatsen till vad man egentligen skulle må lite bättre av.
Men nåja.
Sedan allt det här med brorsan hände är det ju så klart mycket jag har tvingats fundera på. Som varför sådant här drabbar just min bror, och om han någonsin kommer att bli frisk. Och om jag någonsin kommer att kunna ha nån form av respekt för honom igen. Han har förstört så mycket, han har betett sig så fruktansvärt illa.
Ja men så får man ju inte säga. Han är sjuk ju, han förstår inte. Hur som helst, ibland orkar man inte vara duktig och förstående. Han är ett rumphål, ett själviskt, eländigt litet rumphål som aldrig har förstått hur bra han egentligen har det, och nu tror han sig hålla på att bli medlem i Illuminati också. Han togs in på mentalavdelningen för någon vecka sedan och där sitter han och surar och känner sig missförstådd medan han har kontakt med nån gubbe från Georgien som vill att han ska skicka en video där han sitter i en självritad pyramid med sju röda ljus från Tokmanni och läser upp nåt slags initieringsblaj.
Pappa skrev ett förfärat mail. Han hade hittat nåt brev och sa att brorsan hade gjort nån satanistisk ritual och jag hamnade försöka förklara att sånt där ter sig skrämmande men är bara blaj.
Samtidigt började jag läsa på om Illuminati och blev själv helt förskräckt.
Jonä, man orkar ju inte. Det känns också som att, varför ska jag ens skriva om det? Är det ens rättvist att skriva om någon som saknar självuppfattning? Antagligen inte.
Dessutom, kan jag tycka, känns det som att det är många som bara gottar sig i alltihopa, som ihärdigt följer med och ojar sig eller förfärar sig och tänker oj nej, de där greenarna. Nog har dom ett elände. Så funderar dom kanske var det gick fel med uppfostran, mänskor som inte fattar nånting.
Nä, egentligen är jag hemskt arg, nånstans djupt inne, det är en bångstyrig ilska som inte har något fäste och som inte riktigt riktar sig mot någon heller. Jag är bara fruktansvärt trött och arg på människor överlag. Inte alla förståss.
Jag måste säga, att det var många som tog kontakt efter det förra inlägget. Det var väldigt fint, det kändes bra, det var precis det jag önskade - att folk skulle prata lite mer om mental ohälsa och hur det är att vara närstående till någon som går och blir galen. Så det var väldigt fint. Det är viktigt att avdramatisera sådant här som mental sjukdom.
Men, jag har märkt att jag tappat tålamod. Jag har exempelvis inget till övers för konspirationsteorier, eller folk som är dumma i huvudena och har åsikter om coronaviruset, dessa jävla åsikter, att det här är bra, det här är skit, ladida. När vi inte VET någonting. Och när regeringen, som för en gångs skull är kompetent, har vett att faktiskt lyssna och ta till sig de råd som experter och i branschen kunniga ger dem, och gör beslut därefter. Så orkar människor, dessa imbecilla, okunniga apor som kränger omkring på sociala medier som om det var deras egna vardagsrum, så orkar de gå där och TYCKA en massa.
Nej, sådant har jag inget alls tålamod med. Så jag gick ur de sociala medierna för en månad. Instagram och Facebook, jag avinstallerade skiten.
Vi har alltså varit i Borgå, på Vessö med J. En hel vecka var vi där och under tiden vi var där togs brorsan in. Vi hann träffa honom några gånger innan han for till sjukis, han är inte sig själv. Han är avtrubbad, spänd och irriterad. Man kan inte ifrågasätta någonting han gör, då blossar han upp.
Jag blev så förbannad på honom på Vessö att jag i ett skede jagade upp honom i skogen. Det var ett dåligt tillfälle, jag var helt slut redan som det var. Jag hade önskat att vi hade ätit tillsammans med mina föräldrar och brorsans fru, bara vi, så att vi skulle kunna prata i lugn och ro. Men nej, brorsan var med. Och vilket pisshuvud han var. Han satt ute och domderade, han bredde ut sig i soffan med sin satans telefon, han talade så himla fult med mamma, han sa att det är vi som behöver terapi hela högen. Och att vi inte skulle stå ut med att vara intagna på mentalavdelningen en dag ens. Det var kanske då som det brast för mig och jag gjorde allt det där som man inte ska. Jag såg helt enkelt rött, jag for upp ur trädgårdsgungan, jag skuffade och skrek och jag minns fan inte, men jag lärde mig i alla fall en sak. Han berördes inte alls. En människa i maniskt tillstånd påminner faktiskt skrämmande mycket om någon som är besatt av en demon. Jag kunde skrika av förtvivlan och reagera på ett sätt som skulle få vilken vanlig människa som helst att rygga tillbaka av förfäran eller att inse situationens allvar, men brorsan. Han bara stod där och var likadan som förr. Avtrubbad, måhända lite stirrig. Sådan som han är i vilket fall som helst. Det var en bra läxa för mig. Känslor funkar inte. Inget normalt funkar, när nån är manisk.
Sen hittade jag förra hundens Diapam som den fått tillskrivet för åska och nyårsraketer och sen tog jag en tablett varje gång jag skulle ha något med brorsan att göra. Det gick galant, Diapam är kungligt. Man blir lite dåsig, kanske lite vimmelkantig, men man kan fortfarande hänga med. Och ingenting berör en. Man blir inte arg. Det är perfekt.
Så, den sista tiden har mestadels gått ut på att dagligen konversera med mina föräldrar, mest pappa. Det blir ofta så, det är vi som funderar och har våra teorier. Mamma ringer sen, när någon mer konkret nyhet har uppenbarat sig. Brorsans fru hör också av sig. Vi är ett litet nätverk av människor som av någon outgrundlig anledning bryr oss om någon som jag i skrivande stund inte skulle orka tänka en endaste stund mer på. Jag skulle verkligen villa kasta in handduken. Jag skulle villa kunna säga att okej, det blir som det blir, nu kan vi inte göra mera.
Istället har jag suttit vaken och läst om kulter och hur man ska konversera med någon som är medlem i en kult. Jepp. För nu har vi ju inte bara med en bipolär person att göra, nu har vi också en psykotisk kultmedlem i vår vardag. Nån som kallar sin mästare "Father." Det är bara den ena dåraktigheten efter den andra.
Först höll han på att luras med i nåt otroligt lättgenomskådligt och barnsligt internetscam, och minuten efter så tror han att han har med riktiga Illuminati att göra. Sånt där är farliga saker. Inte nu längre för att han kan bli lurad på en massa pengar, men för psyket. En psykiskt rubbad människa i sitt svagaste tillstånd, ligger så himla nära till att också ramla in i något som låter för bra för att vara sant, dvs en kult som utlovar en massa pengar och härlighet och som samtidigt utplånar de få känslor av realitetsanknytning som ännu finns kvar.
Så ni förstår att jag är slut.
I mina telefonanteckningar har jag skrivit:
How to talk to someone in a cult
"It's great that you're developing yourself and your skills so positively and that the group is making you so happy."
Keep saying that.
Det är inget mindre än en psykologisk teknik. Man kan inte anfalla en kultmedlem med sina farhågor och sina "fattar du inte att du blir lurad?" Man måste gå in genom bakdörren, låtsas att man är okej med det som händer, upprepa: "Vad bra de gör dig så lycklig." Undermedvetet börjar den som är med i kulten ifrågasätta hur lycklig hen nu sedan är, och lär till sist eventuellt börja förstå att hela sammanhanget är en stor lögn.
Fortfarande har jag sporadisk kontakt med brorsan via Telegram. Håller tummarna.
Emellanåt har J kommit förbi och visat att han finns, men även han har någo viktiga säsonger på gång i Football Manager på övre våningen. Man hör emellanåt hur han suckar och svär, kommenterar sitt spel, medan en övertygande berättarröst malar på i nån ljudbok som faktiskt låter riktigt intressant. Han lyssnar alltid på ljudbok, J. Han bakar och lyssnar, talar i telefon och lyssnar. Allt gör han medan han lyssnar.
Nu, halvtre på natten, är det som att det knakar i maskineriet för mig, NU passar det att stiga upp. Man har legat och ruvat på det här som vill ut hela dagen, man har inte riktigt fattat att man bara skulle behöva skriva lite av sig. Som den odåga man är gör man det svårt för sig och gör exakt motsatsen till vad man egentligen skulle må lite bättre av.
Men nåja.
Sedan allt det här med brorsan hände är det ju så klart mycket jag har tvingats fundera på. Som varför sådant här drabbar just min bror, och om han någonsin kommer att bli frisk. Och om jag någonsin kommer att kunna ha nån form av respekt för honom igen. Han har förstört så mycket, han har betett sig så fruktansvärt illa.
Ja men så får man ju inte säga. Han är sjuk ju, han förstår inte. Hur som helst, ibland orkar man inte vara duktig och förstående. Han är ett rumphål, ett själviskt, eländigt litet rumphål som aldrig har förstått hur bra han egentligen har det, och nu tror han sig hålla på att bli medlem i Illuminati också. Han togs in på mentalavdelningen för någon vecka sedan och där sitter han och surar och känner sig missförstådd medan han har kontakt med nån gubbe från Georgien som vill att han ska skicka en video där han sitter i en självritad pyramid med sju röda ljus från Tokmanni och läser upp nåt slags initieringsblaj.
Pappa skrev ett förfärat mail. Han hade hittat nåt brev och sa att brorsan hade gjort nån satanistisk ritual och jag hamnade försöka förklara att sånt där ter sig skrämmande men är bara blaj.
Samtidigt började jag läsa på om Illuminati och blev själv helt förskräckt.
Jonä, man orkar ju inte. Det känns också som att, varför ska jag ens skriva om det? Är det ens rättvist att skriva om någon som saknar självuppfattning? Antagligen inte.
Dessutom, kan jag tycka, känns det som att det är många som bara gottar sig i alltihopa, som ihärdigt följer med och ojar sig eller förfärar sig och tänker oj nej, de där greenarna. Nog har dom ett elände. Så funderar dom kanske var det gick fel med uppfostran, mänskor som inte fattar nånting.
Nä, egentligen är jag hemskt arg, nånstans djupt inne, det är en bångstyrig ilska som inte har något fäste och som inte riktigt riktar sig mot någon heller. Jag är bara fruktansvärt trött och arg på människor överlag. Inte alla förståss.
Jag måste säga, att det var många som tog kontakt efter det förra inlägget. Det var väldigt fint, det kändes bra, det var precis det jag önskade - att folk skulle prata lite mer om mental ohälsa och hur det är att vara närstående till någon som går och blir galen. Så det var väldigt fint. Det är viktigt att avdramatisera sådant här som mental sjukdom.
Men, jag har märkt att jag tappat tålamod. Jag har exempelvis inget till övers för konspirationsteorier, eller folk som är dumma i huvudena och har åsikter om coronaviruset, dessa jävla åsikter, att det här är bra, det här är skit, ladida. När vi inte VET någonting. Och när regeringen, som för en gångs skull är kompetent, har vett att faktiskt lyssna och ta till sig de råd som experter och i branschen kunniga ger dem, och gör beslut därefter. Så orkar människor, dessa imbecilla, okunniga apor som kränger omkring på sociala medier som om det var deras egna vardagsrum, så orkar de gå där och TYCKA en massa.
Nej, sådant har jag inget alls tålamod med. Så jag gick ur de sociala medierna för en månad. Instagram och Facebook, jag avinstallerade skiten.
Vi har alltså varit i Borgå, på Vessö med J. En hel vecka var vi där och under tiden vi var där togs brorsan in. Vi hann träffa honom några gånger innan han for till sjukis, han är inte sig själv. Han är avtrubbad, spänd och irriterad. Man kan inte ifrågasätta någonting han gör, då blossar han upp.
Jag blev så förbannad på honom på Vessö att jag i ett skede jagade upp honom i skogen. Det var ett dåligt tillfälle, jag var helt slut redan som det var. Jag hade önskat att vi hade ätit tillsammans med mina föräldrar och brorsans fru, bara vi, så att vi skulle kunna prata i lugn och ro. Men nej, brorsan var med. Och vilket pisshuvud han var. Han satt ute och domderade, han bredde ut sig i soffan med sin satans telefon, han talade så himla fult med mamma, han sa att det är vi som behöver terapi hela högen. Och att vi inte skulle stå ut med att vara intagna på mentalavdelningen en dag ens. Det var kanske då som det brast för mig och jag gjorde allt det där som man inte ska. Jag såg helt enkelt rött, jag for upp ur trädgårdsgungan, jag skuffade och skrek och jag minns fan inte, men jag lärde mig i alla fall en sak. Han berördes inte alls. En människa i maniskt tillstånd påminner faktiskt skrämmande mycket om någon som är besatt av en demon. Jag kunde skrika av förtvivlan och reagera på ett sätt som skulle få vilken vanlig människa som helst att rygga tillbaka av förfäran eller att inse situationens allvar, men brorsan. Han bara stod där och var likadan som förr. Avtrubbad, måhända lite stirrig. Sådan som han är i vilket fall som helst. Det var en bra läxa för mig. Känslor funkar inte. Inget normalt funkar, när nån är manisk.
Sen hittade jag förra hundens Diapam som den fått tillskrivet för åska och nyårsraketer och sen tog jag en tablett varje gång jag skulle ha något med brorsan att göra. Det gick galant, Diapam är kungligt. Man blir lite dåsig, kanske lite vimmelkantig, men man kan fortfarande hänga med. Och ingenting berör en. Man blir inte arg. Det är perfekt.
Så, den sista tiden har mestadels gått ut på att dagligen konversera med mina föräldrar, mest pappa. Det blir ofta så, det är vi som funderar och har våra teorier. Mamma ringer sen, när någon mer konkret nyhet har uppenbarat sig. Brorsans fru hör också av sig. Vi är ett litet nätverk av människor som av någon outgrundlig anledning bryr oss om någon som jag i skrivande stund inte skulle orka tänka en endaste stund mer på. Jag skulle verkligen villa kasta in handduken. Jag skulle villa kunna säga att okej, det blir som det blir, nu kan vi inte göra mera.
Istället har jag suttit vaken och läst om kulter och hur man ska konversera med någon som är medlem i en kult. Jepp. För nu har vi ju inte bara med en bipolär person att göra, nu har vi också en psykotisk kultmedlem i vår vardag. Nån som kallar sin mästare "Father." Det är bara den ena dåraktigheten efter den andra.
Först höll han på att luras med i nåt otroligt lättgenomskådligt och barnsligt internetscam, och minuten efter så tror han att han har med riktiga Illuminati att göra. Sånt där är farliga saker. Inte nu längre för att han kan bli lurad på en massa pengar, men för psyket. En psykiskt rubbad människa i sitt svagaste tillstånd, ligger så himla nära till att också ramla in i något som låter för bra för att vara sant, dvs en kult som utlovar en massa pengar och härlighet och som samtidigt utplånar de få känslor av realitetsanknytning som ännu finns kvar.
Så ni förstår att jag är slut.
I mina telefonanteckningar har jag skrivit:
How to talk to someone in a cult
"It's great that you're developing yourself and your skills so positively and that the group is making you so happy."
Keep saying that.
Det är inget mindre än en psykologisk teknik. Man kan inte anfalla en kultmedlem med sina farhågor och sina "fattar du inte att du blir lurad?" Man måste gå in genom bakdörren, låtsas att man är okej med det som händer, upprepa: "Vad bra de gör dig så lycklig." Undermedvetet börjar den som är med i kulten ifrågasätta hur lycklig hen nu sedan är, och lär till sist eventuellt börja förstå att hela sammanhanget är en stor lögn.
Fortfarande har jag sporadisk kontakt med brorsan via Telegram. Håller tummarna.
Subscribe to:
Posts (Atom)