Vägen som leder ner till vårt hus

Jag kom att tänka på det i förrgår, när jag ställde mig mitt på vägen som leder ner till vårt hus, och karlavagnen råkade befinna sig mitt ovanför huvudet på mig. Att jag alltid har behandlat kriser och svårigheter genom att berätta om dem. Helst offentligt då. När jag var liten minns jag att jag gick omkring och berättade åt andra hundrastare som jag mötte, att fafa hade dött. Jag ville bara att de skulle veta det. Det var min första stora sorg. Inte var det något märkvärdigt med det, bara en stund man delar.

Så nu vill jag dela med mig detta: Min bror har bipolär sjukdom. För honom uttrycker den sig mest genom att mot- eller medgångar kan trigga igång perioder av grandiositet och mani med en helt galet förhöjd självkänsla. Plus att han tappar omdömet. Hans hjärna blir helt speedad, det känns fantastiskt, jag har en mild variant av något liknande ibland som jag ändå tycker att jag kan hantera, till och med vinna på emellanåt, så jag kan förstå vad det handlar om.
Med honom är det annat. Han blir helt psykotisk, han dricker kaffe och jallu, röker tobak och vakar om nätterna, vilket ytterligare drar ut på tillståndet. Han blir helt odräglig och totalt omöjlig att ha att göra med. Han börjar spendera pengar, hejdlöst. Han låter sig luras av fejkprofiler på Facebook, fast de är obviously fake, det skiter han i. Han verkar beroende av tillståndet som tanken på framgång för en till, oberoende om det är fejk eller inte. Han får för sig att han ska göra succé - han och hans jäkla enmansbänd. Han spelar samma låtar upp och ner, live. Han kör omkring med bilen, livestreamar från alla städer i Nyland. Han tar in på hotell Kämp i Helsingfors och livestreamar även därifrån.
Han är sjuk. Det är ett tillstånd som han inte kan göra något åt, när han väl befinner sig i det. Och jo, det är ett jäkla misstag att han igen befinner sig i ett sånt här tillstånd, vi kunde ha hindrat det. Kanske. Man kan också bara skylla på honom som slutade äta medicin. Det är onödigt att leta efter en syndabock.

Vi börjar lära oss nu, resten av familjen. Det lönar sig inte att försöka resonera med en människa som befinner sig i ett maniskt tillstånd. Det är jättesvårt att fatta det, att en människa kan gå från att vara helt normal till att plötsligt tappa omdömesförmågan totalt. Till att inte förstå enkla konsekvenser. Till att bli oresonlig, odräglig. Och allt detta, medan han själv befinner sig på toppen av allt. Allt flyter äntligen, man håller på att bli ett med jorden. Vilda djur går vid ens sida, för att man är så naturlig. Man är dessutom Guds gåva till kvinnor - man är snygg, charmig och vältränad. Man är ett kap.

I bakgrunden står vi, resten av familjen, som ett garde gråklädda trasdockor, viftande vid skogens rand. Vi försöker hejda hans framfart. Under idoga whatsapp-samtal ringer vi till och med till ambulansen vid ett tillfälle, brorsan eldar bastu, sju brasor och alla batterier på fullt i sommarstugan. Han ska spela in en liveinspelning. Han ska hitta på ny musik. Han har kontakt med något som han kallar sin manager, nån från Ghana, på Facebook.
Ingenting gör han, han sitter på golvet, sotig i ansiktet och livestreamar något som allt mer börjar likna psykos. Jepp. Det är då en familj blir en familj, alla går in i sina givna roller. Jag blir rådgivaren, farsan blir beräknaren och mamma blir draghästen. Vi avgör att brorsan är för sjuk för att kunna förstå sitt eget tillstånd. Att han behöver tvångsintas. Så han tvångsintas, i fyra dagar. Sen blir han utskriven, ursinnigare än någonsin. Han hotar och domderar. Allt blir bara värre.

Det är så mycket när en mänska blir mentalt sjuk. Det är ju också skammen, tanken på att andra skrattar åt hans dårskap. Det är självförebråelsen, att man inte lyckas hålla sig lugn som man borde utan blir förbannad på honom. Det är hela det där "hur kunde det bara gå såhär?" blandat med "vad i helvete ska vi göra? Kommer de att fatta att han behöver tas in? Är han sjuk nog? Ska vi bara vänta?" Samtidigt börjar mamma, pappa och jag mer och mer svetsas samman i vår förmåga att verkligen fundera igenom hur vi hanterar sådana här kriser på bästa möjliga sätt. Jag tycker att vi börjar bli riktigt bra på det, om jag ska vara helt ärlig. Inte gör vi många vettiga beslut och nog har vi svårt att skilja mellan sjukdom och person, men jag måste säga att vi kommunicerar väldigt bra. Både i skrift och tal. Det är helt okej att komma nära sina föräldrar via kriser. Om vi nu ska se någonting positivt i det hela. Jag hoppas vi kan inkludera brorsan i något skede också.

Sen åker han iväg med bilen. Jag orkar inte ens berätta om allt galet han har ställt till med under de senaste två veckorna. Det värsta är ju sociala medier, att de finns och att de utnyttjas så in i helvete av psykiskt sjuka personer. De blir ju en del av beroendet. Scrollandet och uppdaterandet av statusar är ju intensivt och eggande i sig, alltså blir det ännu mer intensivt när man blir manisk.
Ja, det är bara en enda röra. En röra som är så jävla tragisk och som jag hoppas att har ett slut, den här gången också. Det var fin solnedgång idag, det bakas morotskaka och det finns stunder då jag inte tänker på brorsan och vad han ställer till med. Emellanåt kan man nästan tycka att allt är frid och fröjd ifall inte allt vore rent åt helvete.