Monday, March 02, 2020

Och vågorna rullar på

Rapport två från det näststörsta världshavet som utgör en femtedel av jordens yta.
Det är något av det jag tänker mest på just nu, hur STOR den här arma oceanen är. Och hur blått vattnet är. Det är inte förrän man ger sig ut i 17 knop som man inser omfattningen av dess verkliga storlek. Liksom INSER, att okej, nu åker vi såhär i 7 dagar till.

Det nyaste nytt är meddelandet som till allas förvåning spelades upp igår mitt på dagen. Vi åker till Miami, inte till New York. Tala om en chockerare. Det blev till att illa kvickt boka flygbiljetter från Miami till New York, så att vi hinner ta våra ursprungliga flygbiljetter hem. Och så blir det en natt vid Miami Beach istället för Manhattan. Man kan ju inte precis klaga på innehåll i sitt surrealistiska liv.
Jag är som fisken i vattnet, så klart. Jag lever för sånt här: Oväntade vändningar, ett virus som sprids över planeten. Vardag som skakas om av oklara faktorer som den lilla människan inte kan rå på.
Det är alltså enbart av PR-orsaker som vi inte åker till New York. Tanken var att Scarlet Lady där skulle visa upp sig och göra reklam för sig, men nu då kryssningsindustrin tydligen har fått lite dåligt rykte om sig pga coronaviruset, så väntar man med det här och åker istället direkt till hemhamnen i Miami.
Jag antar att det skulle ha blivit en massa test och eventuell karantän och vem vet i New York, så kanske det är lika bra. Ödet tycks villa att jag alltid ska till Miami då jag styr kosan mot USA. Den enda gång jag tidigare har varit i landet är också i Miami, då jag i tiderna böt flyg där på väg till Guatemala.

Det här var för några dagar sedan, nu har vi redan kommit så långt som mer än hälften
över oceanen, hör och häpna.

Så småningom börjar man ju kunna den här gigantiska vuxenlekstugans meininki lite utan och innan. Det är att vakna, så är det frukost i The Galley på däck femton, där det finns en massa mindre food stalls som serverar sushi, nudelsoppor, efterrätter, frukt och en megadisk som dygnet runt slänger ihop något som liknar en English breakfast. Det är ett sammelsurium av mänskor, besättning och olika språk om vartannat. Jag märker att jag får trycka undan en vilja att hamstra. Tanken har slagit mig, att här finns mat för resten av mitt liv. Jag skulle villa dra med mig ett gigantiskt lastbilsflak med mat hem. Men som med alla märkvärdiga skeden som gästar ens liv, så är det inte möjligt att panta på ett tillfälle, det här är övergående. Det enda man kan göra just nu är att proppa i sig så mycket frukt och mångsidig lyxmat som möjligt utan att börja må dåligt, sånt som man annars inte brukar ha råd med.

Sen går nu hela dagen på så sätt att man sover en hel massa, vi har funderat på vad det beror på. Är det vågorna, tidsskillnaden som smyger sig på, eller helt enkelt att man blir helt jävla lat på en sån här grunka? Och när man inte sover, så äter man, eller går på jumppatimme, eller hänger i hängmattan på hyttbalkongen och läser bok eller övar grekiska eller skriver lyrics eller vafan man nu har på agendan.
På kvällen brukar vi gå och äta på nån av de finare restaurangerna. Här finns väl än 20 restauranger allt som allt, så vi har inte ens ännu ätit på alla trots att vi har varit här i fem (!) dagar nu.

Det som jag finner aningen störande är att det så gott som i hela båten, också på däck, spelas musik, konstant. Som om det inte fanns nog med intryck att sålla igenom, liksom. Så ska ens arma hörselsinne också filtrera bort en massa diskanttrummor. Har resulterat i att jag sitter med mina hörlurar som öronproppar.

Jag tänkte lite vagt efter det förra inlägget, att jag kanske lät onödigt negativ och att ni kanske skulle kunna få för er att jag är en otacksam jävel? Inte vet jag, det var kanske första chocken, det att jag var tämligen illa berörd av att sådana här former av semester överhuvudtaget existerar. Det är tanken på att sånt här i normala fall bara är tillägnat en viss bråkdel av mänskligheten, de som har råd med all inclusive-lyxkryssningar.
Men som med så många saker i världen, så är det nu bara så att allting tyvärr inte är till för alla. När man får nöjet att ta del av något som man annars inte har tillträde till, så är det typ ens plikt att försöka göra det bästa av det, tänker jag. För i slutändan är den här resan nu bara ett sånt attans lyckligt sammanträffande, jag kommer knappast i mitt liv att åter se på maken.
Fortfarande står jag fast vid att sådana här lyxkryssare kan se sej djupt i världens röv, för evigt.

Detta ständiga ätande och njutande har fått mig att ifrågasätta glädjen i att få allt vad man vill ha. Det finns någonting tröstlöst i det, att hela tiden bli servad och att få så mycket som helst av vad som helst man kan komma att tänka på att man vill ha. Som med så mycket som gäller oss mänskor, så bör vi ha en känsla av att vi har förtjänat det vi får, annars uteblir glädjen. Det är väl därför man så ofta ser en svårbeskrivbar sorg i riktigt förmögna människors ögon. När det inte finns några gränser för vad man kan köpa åt sig, så uteblir också själva glädjen över att överhuvudtaget unna sig något.
Sen kan vi ju också komma till sånt här som att kärlek och vänskap inte går att köpa. Det är ens egen personlighet och ens egenskaper som ska locka till sig sådant, och jag tror att det här kan bli ett problem för miljonärer som annars är vana vid att få allt vad de vill ha. Det går inte att köpa åt sig en meningsfull relation, så därför känns en sådan sak kanske extra svår?

Skulle det inte finnas ett gym med riktigt superba jumppatimmar, samt det där arma rummet med joggningsutrustning, så hade jag nog haft det riktigt svårt att hålla samman här. Igår var jag på en barre-timme, har aldrig varit med om något liknande. Barre är typ en kombination av balett, pilates och workout. Vi höll på och lyfte på benen och drog i band så jag bara darrade i hela kroppen när jag snubblade tillbaka till hytten. Idag är sådär skönt sjuk i hela kroppen.
Min vän gör nånting som jag tycker att är riktigt sabla tufft. Hon tar hissen upp till högsta däck där det, otroligt nog, finns en tvåfilig springbana som går runt hela skeppet, utomhus. Där går hon sen i med- och motvind och lyssnar på podcasts. Det blåser så mycket att hon får trycka hela kroppen framåt i en riktning samt spjärna emot i den andra.

Det här med blåst var också nånting som jag nojade rätt rejält över i början. Eftersom Atlanten är så stor så föreställer jag mig att vågorna också kan växa sig helt enorma, och visst tusan har det gungat och visslat kring balkongdörren, men ändå inte så att man har blivit helt om och till sig. Två gånger har jag tagit sjösjukepiller i förebyggande syfte, men har överhuvudtaget inte mått illa, tack och lov. Min metabolism har nu också anpassat sig till matomställningen, gudskelov.
På något sätt tror jag ännu att det värsta inte har kommit, jag tror att vi kommer att få se på värre gungande ännu när vi närmar oss Miami och det blir klimatombyte.

Igår bjöd min vän också på en massage som var något utöver denna värld. Iklädd kritvit morgonrock fick jag glida in i ett mörklagt rum med en glimmande vit snäcka att lägga glasögonen i, och sen krypa in under ett vitt lakan med huvudet i ett handduksbo.
Sen såg en förnäm massös till att jag knådades och vändes och vred på så till den grad att jag fullständigt glömde tid och rum. Jag gled in i nåt slags halvmedvetet tillstånd i vilket drömmarna spelades upp för mig, samtidigt som jag hela tiden kunde ha haft möjlighet att vakna. Hon löste upp knutarna i nacken på mig, gick igenom fingrar, tår, hårbotten och ansikte, hällde olja över mig, for med armbågen över kroppen på mig, det var varma handdukar emellanåt, hon snackade om slaggprodukter som lägger sig i musklerna och jämförde med bensinförbrukningen i en bil. Jag bara mumlade "mmmhmm, jåå" och koncentrerade mig på att inte slappna av så mycket att jag typ skulle ställa till med nån olycksalig fjärtutgjutelse. Det var alldeles förbannat underbart och jag visste inte hur jag skulle uttrycka min glädje och tacksamhet när spektaklet var över.
Knappt hade jag fått på mig min sjabbiga resortklänning från Puutorin kirppis, innan jag oljedoftande och mörknådad drogs vidare till en generalrepetition av ett underhållningsprogram som det också, var helt ut över denna världen. Never sleep alone hette det, och gick typ ut på att slumpmässiga människor drogs upp på scenen för att ställa pinsamma frågor av varandra, suga av bananer, äta vattenmelon och hångla. Det låter kanske banalt, men konceptet var så sabla väluttänkt. En alldeles superb kvinna som varken var överdrivet sexig eller snygg ledde det hela i businesstil, det var som ett seminarium i hur man förför och lockar till sig kvalitativ, förbindelselös sex. Hon sjöng, föreläste och drog fabulösa skämt om vartannat. Det är sällan som en föreställning lyckas hålla ens totala uppmärksamhet på det där sättet, jag ÄLSKAR när sånt där funkar, och blir så glad när jag ser det.
Efter det var vi nu helt förförda med kompisen, hon började köpa in drinks på rullande band och så drogs hela publiken med artister och allt vidare på en efterfest i andra delen av båten. Vi dansade och drack på det gungande golvet, white girl-twerkade och skrek och höll på tills klockan var typ tolv och vi stupade i säng innan vi ens hann säga gonatt. Jag tror G somnade mitt i en mening, hon sa något och sen hörde jag ett snark.

En annan sak som jag ännu ska notera innan det här inlägget blir alldeles för långt, är det eggande i att med jämna mellanrum förflytta sig i tidszoner. I skrivande stund tror jag att vi är fem timmar efter Finland, och jag kan ju inte påstå att det har skett helt obemärkt.
När man flyger kommer ju tidsbytet direkt, som ett pistolskott i ens huvud. Här sker det timme för timme, nästan varje natt ska klockan förflyttas en timme bakåt, vilket resulterar i att jag - vanligtvis en obotlig nattuggla - sitter och gäspar vid bardisken klockan 22 och vaknar halvsju nästa morgon av mig själv, pigg, kry och redo för att inmundiga bagels.

I skrivande stund är havet grått och vågorna lagom stora, och luften är förvånansvärt mild, kanske 12-15 grader. Det känns helt otroligt att vi kommer att stiga i land nånstans där palmerna gror och där solen värmer kritvita sandstränder. Nog är det här livet och den här planeten allt en märkvärdig sak.

Pga bristande internetuppkoppling så lyckas jag tamejfan inte ladda upp några vettiga bilder här på bloggen. Ni får hålla till godo med min instagramsida, där jag försöker att bjuda på nåt slags ständigt flöde av stories och bilder. Följ @ms.ponks eller om ni är på dator: https://www.instagram.com/ms.ponks/.

No comments: