Därför följer jag med USA:s presidentval

Det är svårt att förhålla sig till en morgon som denna. I skrivande stund har jag precis kommit på jobb till museet. Al Jazeera English snurrar på i bakgrunden och gräset ter sig urblekt, kaffet alldeles för starkt, världen ditmålad, för allt känns fullständigt opp åt väggarna.

Jag ska försöka haspla mig ur nåt som beskriver den situation vi befinner oss i, även om det självfallet finns mer insatta, sociologiska och historiskt anknutna förklaringsmodeller och synpunkter på situationen, samt att jag är övertrött och villrådig. Hur som helst - jag följer med presidentvalet eftersom det speglar de tider vi befinner oss i - en tid då sanning, mätningar och bevis inte spelar någon roll! Jag vet inte om motsvarande har funnits i mänsklighetens historia, men vi befinner oss i en situation då en nitisk lögnare, trots att han gång på gång har blivit uppdagad, trots allt finner stöd och respekt i sitt hemland, och det är en tendens vi ser världen över.
Demokraterna har gjort ett såkallat misstag i att tro att nåt slags reson eller vett ska råda bot på det fiasko mr T som president har ställt till med, men T:s fortsatta popularitet tyder på det absolut värsta: Sanning och bevis spelar inte längre någon roll i den politiska värld vi befinner oss i. Maktutspel och ord utan substans fungerar, ifall man bara har en habitus som utstrålar nåt som jag snarast kan jämföra med The Bachelorette: En vinnarmentalitet och en ovilja att förlora. Alltså verkligen: Det närmaste jag kan komma att tänka på i jämförelse med Trump är dudesen i det som försiggår i The Bachelorette, som går in för att till varje pris vinna ungmöns hjärta, passar de ihop eller inte - det spelar ingen roll, så länge man är en VINNARE. I bakgrunden tassar de vettiga, de som funderar på om de överhuvudtaget vill ha denna kvinna, om det konkret går ihop med ett förhållande, dylikt velande.
Tänk på det en stund. Alla mätningar och fakta har förlorat. Sanning och reson har förlorat, och jag tycker att man från demokratiskt håll borde gå ut med det budskapet och stort. Det finns ingen skam i att förlora ifall man har rätt, det finns en annan taktik som råder och har tagit över vårt politiska klimat världen över (och det är därför jag följer med presidentvalet) - och det är en ovilja att inse sina egna misstag och en imbecill förmåga att utstråla makt och vinnarmentalitet, oberoende av var sanningen ligger.

Den är en skrämmande nedmontering av demokratin vi nu beskådar i real time, och jag fasar för vad nästa steg blir, då den här polariseringen i världen, ifrågasättande av media med mera, tycks få allt mer fotfäste. Fy fan för denna utveckling, fy fan för världen. Jag vet inte hur vi ska lösa det dilemma vi befinner oss i, men inte är det genom demokrati som det ser ut nu, inte.

Ingenting är normalt

Jag har inte skrivit här på evigheter, och emellanåt har jag tänkt att har det hänt då, att man har blivit en sån där tråkig vuxen? Förr var det helt självklart för mig att tänka, att jag alltid skulle skriva (dagbok då). Sen slutade dagboksskrivandet och övergick till blogg, och numer tycker jag bara att det är samma tankar, ofta destruktiva, som opponer cirkulerar omkring i mitt huvud.

Har i alla fall kommit fram till att hösten tycks vara en svår tid för mig. Det är väl för att vi jobbar så hårt med kaféet om somrarna, det blir liksom ingen balans. Bara full-on eller totalt stillestånd. Förra året skitsade jag ju mer eller mindre totalt, i år har jag bara känt mig deprimerad och fått lite tråkiga ovanor som jag sen har börjat vänja mig av vid, och nu går det väl ganska ok. Förutom att världen håller på att gå helt bananas då. Jag vet inte vad jag ska säga om det ens. Allt känns så åt skogen, mina tidigare domedagsinlägg ter sig banala jämfört med hur det ser ut nu.

Hur som helst, jag har insett att hösten för mig BORDE vara en tid med utlopp för en massa idéer och (det där ordet som jag avskyr) kreativitet. Av nån underlig anledning, har jag fått för mig att det är bättre att inte göra nånting alls, och så sitter jag hemma och är explosiv istället. Ingen bra lösning. Lägg lite coronanojor på det och sen en bisarr längtan efter vanliga saker, som att allt bara skulle vara fullständigt normalt: Mitt liv, allt där ute och så vidare. Ingenting är normalt.

Nå, i år har jag i alla fall 27 stycken teckningar att tänka på, ska ha teckningsutställning på Nötö nästa sommar. Det blir full-on tusch och mitt trashy nature-projekt, har inget officiellt namn ännu, men det ska bli tuschteckningar av skräp i naturen. Lite exempel kan man se här. Är både väldigt exalterad och ganska nervös inför det här, eftersom det konkret innebär att jag hamnar värpa ut två teckningar per månad. Sist och slutligen är det ingen megastor mängd, men det ska ändå göras. Blah blah.

Sommar-inlägget (säkert det enda)

Jag ville egentligen bara titta in här och säga att det gick som jag trodde - jag kom till Nötö och lyckan återvände. Det goda humöret, flytet, allt. Det är så simpelt med livet, att när man har mycket att göra, så tycks det andra existentiella grubblet och det deppiga hamna i bakgrunden. Har insett så mycket, till exempel hur mycket av den här våren som gick åt till att gräma över min bror och hans öde. Och nu inser jag ju såna enkla saker som att det där inte har nånting som helst med mig att göra.

Vi har det bara skönt på Nötö, eller. Skönt och skönt, man är ju arg ibland, arg över att det finns så lite egen tid, över att man aldrig får en ledig dag, känslorna är på ytan, det känns som om ådrorna i ens hud är mer påtagliga än vanligt, som att livet är mer från hand till mun, det är svårt att förklara när man går från ett stillestånd till någonting som är så totalt annorlunda än det man vanligtvis håller på med. Säkert dillar jag om det här varje år också, men i alla fall. Jag trivs här, det finns så otroligt fina människor här, det är genuin vänskap och genuina möten och blah blah.

Vi har fått en frivilligarbetare som bara är guld, en helt fantastiskt fin människa som det är så enkelt att ha att göra med. När det är mycket att göra, bara glider hon in i arbetsuppgifter som om hon aldrig hade gjort annat, och när det är lugnt går hon ut i skogen och målar små tavlor och hittar nya stigar.
Lite oroliga är vi över vädret och att det blåser så mycket och inte har varit så väldans jämnt med kunder, men å andra sidan så är det bara början av juli ännu.

Jag fyllde 40, det var skönt. Jag blev uppvaktad och allt världens, det var också fantastiskt roligt. Joakim lagar bra mat, jag nyser ibland och är orolig över corona. Har simmat väldigt lite och varit mer trött än vanligt, faktiskt olidligt trött, tidvis.

Nåh, men till min största lärdom hittills i sommar:
Vi har diskuterat en del om människor som aldrig verkar vara riktigt nöjda med livet, människor som ständigt går omkring med en missnöjd rynka i ögonbrynet och som tenderar att klaga istället för att själva göra någonting åt omständigheterna. Det här är ofta människor, som ur en servicearbetares synpunkt, det inte GÅR att göra nöjda, oberoende om de hade fått allt vad de hade önskat sig: God mat, gratis till och med, en fin solnedgång, ett fantastiskt tillfälle, andra människor. Problemet med sådana människor är att de inte utgår ifrån sig själva, de fattar alltså inte att man själv måste vara ett exempel på det slags värld man vill leva i.
Det var så klart J som poängterade detta, när vi snackade om mänskor som tenderar hamna i bråk med andra och som inte tycks besitta förmågan att diskutera med andra människor och i mötet försöka förstå den andras utgångspunkt. De är missnöjda med världen för att den inte är exakt så som de önskar att den var, och har fastnat i nåt slags offerkofta i vilket faktum att de nån gång har blivit fel behandlade, har färgat av sig på hela resten av deras liv.
Det finns knappast något som är viktigare än att arbeta sig ut ur sådana skadliga tankebanor.

Nåja, nu ska jag koncentrera mig på min tredje och sista Cranberry-lonkero, hoppas att det inte regnar på lördag då vi får en fantastisk trubadur hit. Nu är jag alltså lite i fyllan, men livet är NU och jag känner mig så sällsynt levande här bland skruttiga enar och sandiga vägar och highland cattle. Jag är så glad och livskraftig här ute i naturen, en hälsosam blandning av livsglädje och total utmattning som är så karaktäristiskt för min tillvaro här på Nötö.
Hoppas ni har en fin sommar.

Inte för att jag alls är negativ men

Jag hoppas att den här dagen inte kommer att vara riktgivande för resten av månaden eftersom det här har varit en så urbota usel dag. Vi skulle åka till Nötö på morgonen, men så tappade J en mutter som höll fast bilens akku ner i motorn och vi hade ingen extra mutter. Så det blev inget Nötö. Istället gick jag in och så for bara luften ur mig. Jag var ju himla trött för det är tidigt man ska iväg till Nötö, så jag sov en hel del men där emellan var jag himla ledsen också, det är svårt att beskriva. Hela dagen kändes bara fel och jag hade ingen kraft att motarbeta dess arma uselhet. Mili är redan på Nötö med grannen E, så det blev uppenbart vilken totalt hopplös och onödig människa jag är utan hund också, hur stor del av mitt liv som kretsar kring att krafsa om, leka med och gå ut med den där arma hunden. Jag började gråta också, det var det ena och det andra. Allting känns så osäkert och samtidigt ödesdigert, världen därutanför, ens banala försök att få ord på det som sker. Folks desperation, demonstrationerna, coronaviruset som aldrig tycks villa ge med sig, rasisterna, fåntrattarna.
Inte ville jag åka med och träna för sista gången med Svarta havet heller. Jag åt gårdagens ris med bönor och fick ont i magen, prövade mina nya mediciner som ska funka mot uppblåsthet och IBS men som inte funkade. Och medan de andra tränade, så utvecklade jag en urinvägsinfektion. Plus att jag fick mens. Så när J kom hem så låg jag bara i fosterställning.
Och nu gör jag som man gör när man har urinvägsinfektion - man sitter uppe och bara dricker och dricker, te och varmt vatten och citronsaft och tranbärssaft. Inte verkar något hjälpa. Inte ens skriva kan jag som jag vill, vet inte varför jag ens vill försöka. Den här dagen är bara alldeles hopplös och känns obehagligt avgörande, som att den har en tyngd som vill säga en någonting. Imorgon ska J till Nötö, antagligen utan mig för jag kommer ligga här och kvida med min urinvägsinfektion och kanske få en antibiotikakur som tar kol på min redan äventyrade tarmflora också. Det känns bara på så många sätt som att jag inte orkar hålla upp den här människan som är jag och det är en helt ny känsla för mig som jag måste motarbeta på något arma vis. Jag har aldrig varit rent suicidal, eller kanske ens deprimerad på riktigt. Inte tror jag heller att det är något beständigt och nog kommer jag att piggna till bara den här arma infektionen går över och vi kommer till Nötö, men nu är det bara så otroligt motigt, alltihopa. Det var det. Fred.

Osoven och suicidal

Jaha, idag är jag bara osoven, suicidal och förbannad. Tänker på den där incidenten med köttätar-ickefeministen, att varför sa jag bara inte NO MIKS VITTU SÄ SYÖT SIKOI PERKELE, MAISTUUKS KÄRSIMINEN? och SIT KUN SUN MIESPUOLINEN TYÖKAVERI SAA 20% PAREMPI PALKKA KUN SÄ, NIIN SÄ OOT SIT IHAN OK? och IHAN JEES ETTET ARVOSTA SITÄ TYÖTÄ MIKÄ NAISET LÄPI HISTORIAA ON TEHNYT JUURI SINUA VARTEN.

Blir så satans förbannad på hela situationen ju mer jag tänker på den, det var ändå frågan om en utbildad mänska som jobbar på universitetet perkele. Har man lov att vara så fucking dum i huvudet i dagens Finland?
Lägg till att jag läst ett par kommentarfält om BLM samt om ukrainsk arbetskraft i Finland och kom sen och säg att det inte lockar att avsäga sig all kontakt till omvärlden och flytta ut i skogen. Plus att vi snart flyttar till Nötö och jag ska mana fram nåt slags trevlig cafétant.
Nej gonatt.

"En oo kyllä feministi"

Den här veckan började månaden då jag fyller 40. Det spelar inte någon större roll, men det känns betydelsefullt, som en milstolpe. Som att vissa avgörande egenskaper hos en bör vara utvecklade vid det här laget.
Det som jag har lärt mig under mina fyrtio år, är att livet främst tycks handla om att ramla in i dåliga rutiner och att sen bygga upp nya. Det är ungefär allt vad jag har hållit på med. Jag har konstant kämpat med att mota tillbaka en vilja att slå bakut, en sabotör eller en lat hedonist, det beror ungefär på vem som råkar vara hemma för dagen. Det är ett himla sjå att försöka hålla reda på alla sina personligheter, bara det här med att skapa ett enhetligt uttryck, att hålla sig till en stil eller en uppgift - ett kall i livet, har varit outgrundligt svårt för mig. Jag har snarare sett livet som en gymnastiksal full med möjligheter - trapetshopp, jonglering, hopp över bock och repklättring. Jag har velat kasta mig från repen till bocken, ja ni förstår. Det är verkligen det enda jag har velat göra.
Min mamma sa en gång, småironiskt om mig, att "Lotta hon ska bara ha roligt." Med det, tyckte jag mig ana att hon lite menade att jag försummade alla plikter eller måsten här i livet, kanske ansvar. Jag var bara här för att roa mig, för att vara med på festerna men slippa diska.
Men vad tusan ska livet vara om inte roligt? Jag tycker det är sånt här som folk i allmänhet tycks upptäcka allt för sent - att de har satsat så mycket på någonting meningslöst och vad det nu är, och sen är livet mitt i allt förbi och oj nej, man skulle typ ha ringt sin vuxna son, man skulle ha arbetat mindre och uppfyllt sina egna önskemål mer eller vad det nu kan handla om.
Det är ju roligt man ska ha, åtminstone kan man sträva till det. Och roligt har man genom att sen göra vissa ansvarsfulla val också, man gör sig själv så lycklig man kan. Nog tusan hinner man diska sen.
Tills man inte kan det, då. Tills man ramlar in i ett mörkt hål och slutar göra yoga, hetsäter om kvällarna, ser på dåliga serier och avskyr sig själv.

Nå väl. Jag önskar i varje fall att varje feminist och vegetarian hade hamnat i den situation jag var i förrgår, då jag träffade en ny människa som sa att 1. "otteks te niinku kasvissyöjii?" (E ni liksom vegetarianer?) och 2. "Siis mä en kyllä oo feministi" (alltså jag är nog inte feminist). Det är så spännande, för den där frågan om jag är vegetarian har jag personligen inte fått på vem vet hur många år, det är inte något jag längre tänker på ens, snarare tänker jag på hur svårt det är att hålla sig till att vara vegan så att man något så när kan leva med sig själv. Men så hittar man sig själv i en situation då en person man aldrig har träffat förr sitter mitt emot en, glufsar i sig en pizza med SKINKA och ananas, o frågar en att e man vegetarian?
Det var hälsosamt. Det var en påminnelse om att resten av världen rullar på med sina skinkpålägg och medwurstar. Det påminde mig också om att köttätare ser vegetarianer som sådana som gör ett val varje gång de exempelvis beställer pizza. Som att man väljer bort kött, som att det är något speciellt att man inte väljer skinkpizza, som att skinkpizza vore normen.
Jag insåg att jag lever i en värld i vilka köttdiskarna är pyttesmå och knappt existerande, de är förpassade till något dammigt och bortglömt skrymsle som jag aldrig ser i butiken och det är utdaterade och deprimerade gubbar från 1995 som går där och funderar på jauheliha och kanankiusaus, inte den riktiga världen.
Senare samma kväll kom då det där "mä en kyllä oo feministi" och det var ju också en sån där situation då man intresserat lutar sig framåt och säger "ai niinkö?" För så reagerade jag. Det var en situation som jag inte har varit i förr, så jag visste inte hur jag skulle reagera. Hela mitt väsen skrek att NU SKA DU VARA PEDAGOGISK SATAN, NU HAR DU DIN CHANS ATT BEVISA ATT FEMINISTER INTE ÄR HELT FRÅN REVEN och det var som att filmer om hur jag borde reagera projicerades i mitt huvud på samma gång, repändorna dalade ner framför ögonen på mig och jag tänkte att hur tusan ska jag lägga orden här nu då, vilket rep ska jag dra i? Jag sa typ nånting om att det handlar om allas lika värde. Det blev ju inte alls någon succé. Jag blev bara och fundera på hela situationen efteråt sedan, vilken vikt och vilka fördomar det ligger i meningen "en oo kyllä feministi."

Rullorna

Jag återvände till de sociala medierna något tidigare än jag hade tänkt, eftersom jag fick ett sånt enormt behov av att posta min teckning på instagram. Och först var det väl lite av en tjolittan lej, jag är tillbaka-känsla, men sen insåg jag att det bara är samma gamla rullor som rullar på och så blev jag så trött och besviken. Klart att det finns goda vänner där också, folk som får en på gott humör, roliga saker och fina utbyten, men det mesta, ändå. De gamla rullorna. Och vad skulle det annars vara liksom, annat än de samma gamla rullorna? Vad är det man tror sig vara ute efter, när man scrollar runt utan mål och mening, vad är det för magisk brunn man tror att man är ute efter? Nå just det, ingen alls.

Det känns bara som att det blir allt svårare att motivera sig till att på något sätt "hänga med" eller intressera sig för andra människor. Kanske är det den här sociala distanseringen som har tagit sin toll on me, för jag kan inte för mitt liv minnas att jag någonsin har varit såhär avskyvärt inställd till mänskligheten överlag.
Jag är trött på folk, på folks ansikten, folks osäkerheter, folks enformiga, lättgenomskådliga resonemang, folks oförmåga att se större mönster, folks ständiga tillbakaramlande i nostalgiska begivenheter, folks allvar där jag tycker att man kunde vara skojfrisk och folks skojfriskheter där jag tycker det hade passat med ett sunt allvar.
Min inställning artar sig i en totalegoism och obryddhet som man nog säkert ska akta sig för. Jag menar - många av ens känslor härstammar väl från de rädslor och aggressioner man själv inte riktigt kan hantera, eller? Som det här med att jag blir skitsur på folk som är gravida eller helt muina miehinä går inför att försöka få barn nu, jag tänker kanske att eftersom jag är så himla rättlevande och förstår att se min egen position ur ett världsperspektiv, så avstår jag från att få barn, av ren solidaritet. Och så tycker jag om att peka finger på alla som inte gör det - tänka - ah du svaga, egoistiska människospillra. Ska så klart placera dina naiva, egna önskemål som att få barn framför planetens välmående, jo just.
Samtidigt som jag kanske, djupt inne, egentligen längtar efter ett barn och är avundsjuk på folk som vågar. Jag vet inte.

Poängen är i varje fall att jag blir så himla trött på det här med att allt alltid bara ska GÅ VIDARE, utan att nån ids reflektera desto mer över varför, eller om det finns andra sätt att göra det här på. Nu när coronahotet tillfälligt ser ut att vara lite över, så ska folk samlas i köer och så ska de göra allt det där som de inte har fått göra på så länge, dvs shoppa och supa och vad vet jag. Med ansiktsmasker på. Det här med att bära ansiktsmask är också något som jag har tänkt en del på, och som jag verkligen ser rött inför, av flera olika orsaker.
Det är själva tanken på att man ska leva livet så som det alltid har levts, men med ansiktsmask på. Jag klarar det inte. Jag tycker att det är något som har gått så grundligt fel där, något som kolliderar med hela vårt artbeteende, med allt vad det innebär att vara människa. För en människa är ju ett djur, ett däggdjur, liksom apan. (Ett jävligt missanpassat däggdjur dock, som har lyckats med att manipulera in hela arten i nåt slags psykotiskt stresstillstånd, i vilket arbete och konsumtion går i första hand.)
Jag skulle våga påstå, att ansiktsmasker tar bort hela meningen med att vara människa, eftersom vi då inte kan läsa varandras ansiktsuttryck. Kvar finns liksom bara mönstren, ritualerna vi gör: Vi kan hålla nyhetssändning, vi kan gå till butiker, vi kan vara på möten och åka buss och flyg och göra allt vi annars brukar göra med mask på, men vafan har det för betydelse, om vi inte tydligt kan läsa av varandras ansiktsuttryck?
Jag tänkte på det här när jag såg någon nyhetssändning från Amerika, med en reporter som entusiastiskt rapporterade från ett shoppingcenter med en fancy mask på, och tänkte att nu är det nu tusan det här. Hit har vi kommit. Vi har lyckats med konststycket att fucka upp vårt eget leverne så rejält att vi nu tvingas skydda oss från oss själva, och därmed rådda bort hela meningen med livet. Vi har våldfört oss på djur för vår egen vinnings skull, vi har ätit dem, torterat och placerat in dem i industrilika förhållanden. Vi VISSTE det dessutom, att vår livsstil inte är hållbar, att en pandemi kunde utbryta närsomhelst, med vår djurhantering. Och hast du mir gesehen, det hände.
Och istället för att sträcka upp händerna och medge att vi har gjort fel och vi måste förändra vår livsstil RADIKALT för att inte allt ska gå i fördärvet - nej, istället tar vi en mask på och säger the show must go on.

Och mer fanskap är på kommande, det kan ni svära på. Jag orkar inte ens vara positiv längre, jag är klar med det här livet.

Jag måste älska mig själv,

så som jag håller på, tänkte jag just när jag donade en varm kakao med MASSVIS hårt vispad sojagrädde, HELT ÅT MIG SJÄLV. Med kakao sprinklad på toppen.
Sen gjorde en blomfluga självmord i min kopp, i exakt samma stund som jag hällde på min utsökta, VEGANSKA kakao. Så jag började sila och hålla på. Inte vill man ju äta fluga. Inte hittade jag flugan. Den fastnade inte i en sil och jag tänkte att nå väl, lyckas den komma igenom den silen, så må den lyckas. Det ger jag åt den genom att äta den och på så sätt hedra dess minne.
Hur som helst, gott var det, himmelskt.

Saker som roar mig under dessa coronatider

Idag vaknade jag och kände mig full av livslust, det var fantamej längesen. Kanske var det för att vi tränade igår med Svarta havet, och det kändes så normalt, som ett kärt återseende av en vän, som en påminnelse om att det nån gång, nånstans, kommer att finnas en värld igen, en värld i vilken man spelar keikkor, gör turnéer, träffar folk och dricker ur samma glas. Inte ännu, men nån gång.
Och när jag sträckte mig efter telefonen (som naturligtvis är det första man gör, oberoende om man har avinstallerat sociala medier eller inte), så hade jag blivit inbjuden till balkonghäng med två kära vänner imorgon. Blev helt salig av bara tanken.
Så anmälde jag mig till Röda korsets väntjänst, ska gå nån nätutbildning nästa vecka och sen i framtiden, förhoppningsvis kopplas in i nåt slags vänverksamhet, det får man se hur det artar sig. Drömmen är ju att få befrenda nån som kommit utomlandsifrån eller nån åldring som sitter ensam.
Med andra ord - en bättre början på dag får man fan leta efter.

För att lite roa mig och kanske någon annan, så har jag sammanställt en kort lista över saker som roar mig under dessa coronatider.

1. Butikskedjor som marknadsför fenomen som personal shopping, då man får gå till en stängd butik och handla med en expedit som finns där enkom för en. Eftersom folk inte går i butiker längre, så är ju butikskedjor desperata efter kunder. Deras arma försök att få folk att intressera sig för meningslösa saker som nya kläder och smink är så bedårande. Jag skrattar så jag knappt kan hålla mig på stolen. För mig får allehanda megakedjor gärna gå i konkurs så det bara sjunger om det. Jag drömmer om en tid i vilken folk fullständigt skiter i att förnya garderober och vardagsrum och dylikt nonsens.

2. HM SOM GÖR MILJONFÖRLUSTER

3. Alla andra struntkedjor som går i konkurs

4. Tanken på tomma turistområden, mastodontfirmor som någonstans köpt upp en hel beach som i tiderna hört till nån lokalbefolkning som har fiskat där i tusentals år. Och hur hotellen som heter saker i stil med "Sunny Beach resort" och "Lux Aurora", nu står tomma med trasiga flaggor som fladdrar i vinden. Och hur nån Krösus vankar omkring i nån hopplöst smaklös lyxvilla och är olycklig och inte ser någon framtid. FÖR FRAMTIDEN ÄR INTE GJORD FÖR DIG, UTSUGARE.

5. Flygplanen som står tomma i nån hangar, kryssningsfartygen som hänger i sina hamnar och världshaven som drar efter andan

6. Alla andra vattendrag och i princip hela moder jord som sömnigt ser upp ur sin koma och plötsligt kan se klart.

7. Tanken på att världen inte kommer att vara sig lik nånsin igen, på gott och på ont. I alla fall förändring, åt något håll. Grundvalar som skakas om i sina inbillska ställningar, mänskligheten som kanske trevande närmar sig tanken på att det inte går att existera på den här planeten, ifall man inte lever i samklang med allt annat levande liv.

Tidens konstighet och kunglig diapam

Konstig tid vi lever i. Kan emellanåt drabbas av nåt slags eufori, en underlig lätthet över att bara existera och ha fötter som känns lätta att gå med, för att sedan helt tappa alltihopa - inte orka med någonting. Som idag. Har legat på soffan hela eftermiddagen och halva natten, och spelat mobilspel. Jag har inte orkat ta itu med någonting, inte velat, bara borta har jag velat vara, så nära icke-existensen man bara kan komma.
Emellanåt har J kommit förbi och visat att han finns, men även han har någo viktiga säsonger på gång i Football Manager på övre våningen. Man hör emellanåt hur han suckar och svär, kommenterar sitt spel, medan en övertygande berättarröst malar på i nån ljudbok som faktiskt låter riktigt intressant. Han lyssnar alltid på ljudbok, J. Han bakar och lyssnar, talar i telefon och lyssnar. Allt gör han medan han lyssnar.

Nu, halvtre på natten, är det som att det knakar i maskineriet för mig, NU passar det att stiga upp. Man har legat och ruvat på det här som vill ut hela dagen, man har inte riktigt fattat att man bara skulle behöva skriva lite av sig. Som den odåga man är gör man det svårt för sig och gör exakt motsatsen till vad man egentligen skulle må lite bättre av.
Men nåja.

Sedan allt det här med brorsan hände är det ju så klart mycket jag har tvingats fundera på. Som varför sådant här drabbar just min bror, och om han någonsin kommer att bli frisk. Och om jag någonsin kommer att kunna ha nån form av respekt för honom igen. Han har förstört så mycket, han har betett sig så fruktansvärt illa.
Ja men så får man ju inte säga. Han är sjuk ju, han förstår inte. Hur som helst, ibland orkar man inte vara duktig och förstående. Han är ett rumphål, ett själviskt, eländigt litet rumphål som aldrig har förstått hur bra han egentligen har det, och nu tror han sig hålla på att bli medlem i Illuminati också. Han togs in på mentalavdelningen för någon vecka sedan och där sitter han och surar och känner sig missförstådd medan han har kontakt med nån gubbe från Georgien som vill att han ska skicka en video där han sitter i en självritad pyramid med sju röda ljus från Tokmanni och läser upp nåt slags initieringsblaj.
Pappa skrev ett förfärat mail. Han hade hittat nåt brev och sa att brorsan hade gjort nån satanistisk ritual och jag hamnade försöka förklara att sånt där ter sig skrämmande men är bara blaj.
Samtidigt började jag läsa på om Illuminati och blev själv helt förskräckt.

Jonä, man orkar ju inte. Det känns också som att, varför ska jag ens skriva om det? Är det ens rättvist att skriva om någon som saknar självuppfattning? Antagligen inte.
Dessutom, kan jag tycka, känns det som att det är många som bara gottar sig i alltihopa, som ihärdigt följer med och ojar sig eller förfärar sig och tänker oj nej, de där greenarna. Nog har dom ett elände. Så funderar dom kanske var det gick fel med uppfostran, mänskor som inte fattar nånting.
Nä, egentligen är jag hemskt arg, nånstans djupt inne, det är en bångstyrig ilska som inte har något fäste och som inte riktigt riktar sig mot någon heller. Jag är bara fruktansvärt trött och arg på människor överlag. Inte alla förståss.

Jag måste säga, att det var många som tog kontakt efter det förra inlägget. Det var väldigt fint, det kändes bra, det var precis det jag önskade - att folk skulle prata lite mer om mental ohälsa och hur det är att vara närstående till någon som går och blir galen. Så det var väldigt fint. Det är viktigt att avdramatisera sådant här som mental sjukdom.

Men, jag har märkt att jag tappat tålamod. Jag har exempelvis inget till övers för konspirationsteorier, eller folk som är dumma i huvudena och har åsikter om coronaviruset, dessa jävla åsikter, att det här är bra, det här är skit, ladida. När vi inte VET någonting. Och när regeringen, som för en gångs skull är kompetent, har vett att faktiskt lyssna och ta till sig de råd som experter och i branschen kunniga ger dem, och gör beslut därefter. Så orkar människor, dessa imbecilla, okunniga apor som kränger omkring på sociala medier som om det var deras egna vardagsrum, så orkar de gå där och TYCKA en massa.
Nej, sådant har jag inget alls tålamod med. Så jag gick ur de sociala medierna för en månad. Instagram och Facebook, jag avinstallerade skiten.

Vi har alltså varit i Borgå, på Vessö med J. En hel vecka var vi där och under tiden vi var där togs brorsan in. Vi hann träffa honom några gånger innan han for till sjukis, han är inte sig själv. Han är avtrubbad, spänd och irriterad. Man kan inte ifrågasätta någonting han gör, då blossar han upp.
Jag blev så förbannad på honom på Vessö att jag i ett skede jagade upp honom i skogen. Det var ett dåligt tillfälle, jag var helt slut redan som det var. Jag hade önskat att vi hade ätit tillsammans med mina föräldrar och brorsans fru, bara vi, så att vi skulle kunna prata i lugn och ro. Men nej, brorsan var med. Och vilket pisshuvud han var. Han satt ute och domderade, han bredde ut sig i soffan med sin satans telefon, han talade så himla fult med mamma, han sa att det är vi som behöver terapi hela högen. Och att vi inte skulle stå ut med att vara intagna på mentalavdelningen en dag ens. Det var kanske då som det brast för mig och jag gjorde allt det där som man inte ska. Jag såg helt enkelt rött, jag for upp ur trädgårdsgungan, jag skuffade och skrek och jag minns fan inte, men jag lärde mig i alla fall en sak. Han berördes inte alls. En människa i maniskt tillstånd påminner faktiskt skrämmande mycket om någon som är besatt av en demon. Jag kunde skrika av förtvivlan och reagera på ett sätt som skulle få vilken vanlig människa som helst att rygga tillbaka av förfäran eller att inse situationens allvar, men brorsan. Han bara stod där och var likadan som förr. Avtrubbad, måhända lite stirrig. Sådan som han är i vilket fall som helst. Det var en bra läxa för mig. Känslor funkar inte. Inget normalt funkar, när nån är manisk.
Sen hittade jag förra hundens Diapam som den fått tillskrivet för åska och nyårsraketer och sen tog jag en tablett varje gång jag skulle ha något med brorsan att göra. Det gick galant, Diapam är kungligt. Man blir lite dåsig, kanske lite vimmelkantig, men man kan fortfarande hänga med. Och ingenting berör en. Man blir inte arg. Det är perfekt.

Så, den sista tiden har mestadels gått ut på att dagligen konversera med mina föräldrar, mest pappa. Det blir ofta så, det är vi som funderar och har våra teorier. Mamma ringer sen, när någon mer konkret nyhet har uppenbarat sig. Brorsans fru hör också av sig. Vi är ett litet nätverk av människor som av någon outgrundlig anledning bryr oss om någon som jag i skrivande stund inte skulle orka tänka en endaste stund mer på. Jag skulle verkligen villa kasta in handduken. Jag skulle villa kunna säga att okej, det blir som det blir, nu kan vi inte göra mera.
Istället har jag suttit vaken och läst om kulter och hur man ska konversera med någon som är medlem i en kult. Jepp. För nu har vi ju inte bara med en bipolär person att göra, nu har vi också en psykotisk kultmedlem i vår vardag. Nån som kallar sin mästare "Father." Det är bara den ena dåraktigheten efter den andra.
Först höll han på att luras med i nåt otroligt lättgenomskådligt och barnsligt internetscam, och minuten efter så tror han att han har med riktiga Illuminati att göra. Sånt där är farliga saker. Inte nu längre för att han kan bli lurad på en massa pengar, men för psyket. En psykiskt rubbad människa i sitt svagaste tillstånd, ligger så himla nära till att också ramla in i något som låter för bra för att vara sant, dvs en kult som utlovar en massa pengar och härlighet och som samtidigt utplånar de få känslor av realitetsanknytning som ännu finns kvar.
Så ni förstår att jag är slut.
I mina telefonanteckningar har jag skrivit:

How to talk to someone in a cult

"It's great that you're developing yourself and your skills so positively and that the group is making you so happy."

Keep saying that.

Det är inget mindre än en psykologisk teknik. Man kan inte anfalla en kultmedlem med sina farhågor och sina "fattar du inte att du blir lurad?" Man måste gå in genom bakdörren, låtsas att man är okej med det som händer, upprepa: "Vad bra de gör dig så lycklig." Undermedvetet börjar den som är med i kulten ifrågasätta hur lycklig hen nu sedan är, och lär till sist eventuellt börja förstå att hela sammanhanget är en stor lögn.
Fortfarande har jag sporadisk kontakt med brorsan via Telegram. Håller tummarna.

Vägen som leder ner till vårt hus

Jag kom att tänka på det i förrgår, när jag ställde mig mitt på vägen som leder ner till vårt hus, och karlavagnen råkade befinna sig mitt ovanför huvudet på mig. Att jag alltid har behandlat kriser och svårigheter genom att berätta om dem. Helst offentligt då. När jag var liten minns jag att jag gick omkring och berättade åt andra hundrastare som jag mötte, att fafa hade dött. Jag ville bara att de skulle veta det. Det var min första stora sorg. Inte var det något märkvärdigt med det, bara en stund man delar.

Så nu vill jag dela med mig detta: Min bror har bipolär sjukdom. För honom uttrycker den sig mest genom att mot- eller medgångar kan trigga igång perioder av grandiositet och mani med en helt galet förhöjd självkänsla. Plus att han tappar omdömet. Hans hjärna blir helt speedad, det känns fantastiskt, jag har en mild variant av något liknande ibland som jag ändå tycker att jag kan hantera, till och med vinna på emellanåt, så jag kan förstå vad det handlar om.
Med honom är det annat. Han blir helt psykotisk, han dricker kaffe och jallu, röker tobak och vakar om nätterna, vilket ytterligare drar ut på tillståndet. Han blir helt odräglig och totalt omöjlig att ha att göra med. Han börjar spendera pengar, hejdlöst. Han låter sig luras av fejkprofiler på Facebook, fast de är obviously fake, det skiter han i. Han verkar beroende av tillståndet som tanken på framgång för en till, oberoende om det är fejk eller inte. Han får för sig att han ska göra succé - han och hans jäkla enmansbänd. Han spelar samma låtar upp och ner, live. Han kör omkring med bilen, livestreamar från alla städer i Nyland. Han tar in på hotell Kämp i Helsingfors och livestreamar även därifrån.
Han är sjuk. Det är ett tillstånd som han inte kan göra något åt, när han väl befinner sig i det. Och jo, det är ett jäkla misstag att han igen befinner sig i ett sånt här tillstånd, vi kunde ha hindrat det. Kanske. Man kan också bara skylla på honom som slutade äta medicin. Det är onödigt att leta efter en syndabock.

Vi börjar lära oss nu, resten av familjen. Det lönar sig inte att försöka resonera med en människa som befinner sig i ett maniskt tillstånd. Det är jättesvårt att fatta det, att en människa kan gå från att vara helt normal till att plötsligt tappa omdömesförmågan totalt. Till att inte förstå enkla konsekvenser. Till att bli oresonlig, odräglig. Och allt detta, medan han själv befinner sig på toppen av allt. Allt flyter äntligen, man håller på att bli ett med jorden. Vilda djur går vid ens sida, för att man är så naturlig. Man är dessutom Guds gåva till kvinnor - man är snygg, charmig och vältränad. Man är ett kap.

I bakgrunden står vi, resten av familjen, som ett garde gråklädda trasdockor, viftande vid skogens rand. Vi försöker hejda hans framfart. Under idoga whatsapp-samtal ringer vi till och med till ambulansen vid ett tillfälle, brorsan eldar bastu, sju brasor och alla batterier på fullt i sommarstugan. Han ska spela in en liveinspelning. Han ska hitta på ny musik. Han har kontakt med något som han kallar sin manager, nån från Ghana, på Facebook.
Ingenting gör han, han sitter på golvet, sotig i ansiktet och livestreamar något som allt mer börjar likna psykos. Jepp. Det är då en familj blir en familj, alla går in i sina givna roller. Jag blir rådgivaren, farsan blir beräknaren och mamma blir draghästen. Vi avgör att brorsan är för sjuk för att kunna förstå sitt eget tillstånd. Att han behöver tvångsintas. Så han tvångsintas, i fyra dagar. Sen blir han utskriven, ursinnigare än någonsin. Han hotar och domderar. Allt blir bara värre.

Det är så mycket när en mänska blir mentalt sjuk. Det är ju också skammen, tanken på att andra skrattar åt hans dårskap. Det är självförebråelsen, att man inte lyckas hålla sig lugn som man borde utan blir förbannad på honom. Det är hela det där "hur kunde det bara gå såhär?" blandat med "vad i helvete ska vi göra? Kommer de att fatta att han behöver tas in? Är han sjuk nog? Ska vi bara vänta?" Samtidigt börjar mamma, pappa och jag mer och mer svetsas samman i vår förmåga att verkligen fundera igenom hur vi hanterar sådana här kriser på bästa möjliga sätt. Jag tycker att vi börjar bli riktigt bra på det, om jag ska vara helt ärlig. Inte gör vi många vettiga beslut och nog har vi svårt att skilja mellan sjukdom och person, men jag måste säga att vi kommunicerar väldigt bra. Både i skrift och tal. Det är helt okej att komma nära sina föräldrar via kriser. Om vi nu ska se någonting positivt i det hela. Jag hoppas vi kan inkludera brorsan i något skede också.

Sen åker han iväg med bilen. Jag orkar inte ens berätta om allt galet han har ställt till med under de senaste två veckorna. Det värsta är ju sociala medier, att de finns och att de utnyttjas så in i helvete av psykiskt sjuka personer. De blir ju en del av beroendet. Scrollandet och uppdaterandet av statusar är ju intensivt och eggande i sig, alltså blir det ännu mer intensivt när man blir manisk.
Ja, det är bara en enda röra. En röra som är så jävla tragisk och som jag hoppas att har ett slut, den här gången också. Det var fin solnedgång idag, det bakas morotskaka och det finns stunder då jag inte tänker på brorsan och vad han ställer till med. Emellanåt kan man nästan tycka att allt är frid och fröjd ifall inte allt vore rent åt helvete.

Och hur har det fortsatt?

Nå, personligen så har jag nu insett att jag har drabbats av nåt slags kris, för jag har börjat sitta vaken väldigt länge, blivit hyperalert och försökt ta reda på allt om corona som man bara kan ta reda på, samtidigt som jag bara har håsat omkring och inte förstått någonting. Och småhysteriskt lyssnat och försökt begripa, men egentligen bara råddat till det. Det är mitt sätt att köpa vessapappersrullar.

Nå, en värdefull sak som jag snappade upp i en podcast, (som för övrigt är riktigt bra, om ni känner för en djupdykning i coronaepidemins ve och fasa) var vikten av att ta hand om sig själv i kriser. Att bearbeta och hålla fast vid rutiner, att lära känna sitt eget flyktbeteende och ta tag i det. Att inse att det här kommer att vara det nya normala för en tid framöver och bli du med den tanken. Att minnas saker som vilka ens värderingar är i livet. Ja, låter kanske banalt. Men jag behövde höra det. Det kändes som ljuv musik i en ganska panisk tillvaro.
Jag har ju under den senaste veckan helt kommit av mig med mina egna rutiner, till exempel yogan. Inte har jag sprungit heller. Inte har jag sjungit, eller övat på musik. Jag hade kommit så bra i gång, trodde inte att jag skulle svika mig själv ännu en gång. Men visst kan jag det. Man är alltid ändå sig själv. Man hittar något som är så bekvämt och så enkelt. En sketen madrass som man kan slänga sig på för en dag eller sju. Och sen trivs man ju så bra där. Lättjan är kanske min största fiende.

Nåja. För övrigt så är bananerna helt förfärliga för tillfället. Har ni råkat på en besvikelsens banan? Jag köpte fairtrade bananer här om dagen och det var tamejfan ett av de ledsnadste bananknippen jag har stött på på länge. Så mycket bekymmer har de fått ta itu med. Så alldeles för tidigt har de skördats och packats ned. Det fanns ett omoget inre i hela bananen som snabbt blev gammal och oduglig och ändå kändes rå inuti. Och sen ruttnade den bara. Ve och fasa. Ska det vara såhär?

Idag

Det är nog inte förrän idag som jag, min trögboll, verkligen har förstått konsekvenserna av det här arma viruset. Det är ju himla sorgligt bara. Sorgligt och tråkigt på allas bekostnad. Orolig blir man ju med mindre, speciellt när man tänker på de som eventuellt kommer att dö pga det här, och alla som måste jobba och alla som vill jobba och inte kan det. Besvärlig, oförutsägbar skitsituation på alla sätt och vis. Det enda goda som jag nu kan tänka att kan vara en effekt av det här, är att man kan sakta farten rejält. Man kan öva sig på att verkligen bara vara, att stänga ner allt vad prestation heter.

Plötsligt är det flera stories som jag sett av folk och som jag nu önskar att jag hade sparat, där fanns ett fint citat av Kierkegaard, till exempel. Något om att inte vara så pass pretentiös att man förväntar sig uppnå saker här i livet. Att det inte ska vara inställningen. Nåja. Hittar det inte nu, det må vara det samma.

Först, den här vintern. Och sen.. detta?!

Jaha, det gick ju som det gick med uppdateringarna från den resan. Det är något som har hänt med mig, jag finner det inte så jävla meningsfullt att berätta om saker längre. Eller vad det nu är som har hänt. Visst älskar jag att uppleva och att tala om saker och skriva om dem och jämföra, men att sen hålla upp nåt slags berättande linje om det?
Ibland tänker jag att det är det tillrättalagda skrivandet som har strulat till alltihopa, att jag har tvingats editera och producera läsvärda texter för något som inte bara är en utvald, smal läskrets. Paradoxalt nog, så är det ju sen ändå det icke tillrättalagda som "den stora massan" gillar mest.
Så alla råd för alla skapande människor borde alltid vara: strunta i regler och förväntningar. Gör vad som faller dig in, inte ens det mest galna är galet nog.

Nåja, jag är hemma i Åbo och det var ju som att man just och just hann landa innan allt det här med corona hände. Jag kan fortfarande inte greppa det - att vanliga människor nu sitter hemma och känner genuin panik inför... en influensa? Jag förstår ju att det är allvarligt, kroniskt sjuka, äldre människor och sådana med allmänt nedsatt immunförsvar BÄR RISK ATT DÖ men alltså, vad är jag för människa som lite har lust att säga att... men vi ska ju ändå dö...? Varifrån kommer dessa besinningslösa tankar? Att om ens föräldrar nu dör, så är det ju förstås hemskt och inget kan förbereda en på en sån sorg och smärta, men samtidigt så har de ju levt ett gott liv i överflöd? Lite onödigt tidigt skulle de ju fråntas sin plats här i världen, men det händer ju andras föräldrar också - många har fått sina föräldrar borttagna alldeles för tidigt, alla får sina diagnoser och livet är ett orättvist lotteri ändå som det är, så.

Har jag blivit nån jäkla Mao tse tung som bara ser människor som statistik eller som övergödda fettbollar som springer omkring i en helt absurd värld som göder de rika och tar från de fattiga? Varför känner jag ingen panik, snarare bara en sällan skådad upprymdhet över att det äntligen, ÄNTLIGEN händer något som liknar något som jag i mina vildaste drömmar har föreställt mig: En kollaps av samhället? Jag vet liksom inte om jag ska betrakta mig själv som en bortskämd borgarbracka som saknar genuina känslor och inte förstår hotbilder som hotbilder är, eller om jag bara har blivit totalt avtrubbad på någo sätt?

Hur som helst, en influensa var det. Som smittar olidligt effektivt, som riskerar överbelasta sjukvården. Där tror jag att vi har den största hotbilden just nu.
Kort sagt: Allt det här känns bara lite för surrealistiskt för att jag ska kunna ta itu med något sånt här, EFTER EN SÅN HÄR VINTER. Jag vet inte varför jag ser ett samband mellan de här två. En vinter som är helt på tok, ingen snö, inget nånting alls, ett oändligt mörker och gråhet, och sen kommer ett virus och stänger ner hela samhället på obestämd tid. Excuse me but what? Det här var inte vad jag signed up for när jag tog in det här året 2020. Och då känns det bara som att det här är början på något, något ännu större, ännu värre.

Hittills har coronaviruset lärt mig att det är pengar som regerar, vad annars? Varför har den här krisen överhuvudtaget målats upp som en kris, till exempel? Nå för att världsekonomin hotas, läs: för att de rika, deras makt och deras egendomar hotas.
Varför skulle ett virus som endast drabbar äldre människor överhuvudtaget målas upp som något slags hot, ifall det inte vore för att skydda de som har pengar? Ingen har fortfarande reagerat med några drastiska åtgärder när det gäller den stundande klimatkrisen, trots att den gäller alla, främst yngre människor. Varför det? Nå, för att yngre människor inte har pengar.
Varför skulle staten använda våra skattepengar till att understöda bolag som nu är i pisse, om inte för att det är de som har pengar, som styr vår ekonomi? Ser vi någonsin nånting av VINSTEN som dessa bolag gör då de använt våra pengar till att multiplicera deras siffor? Nå nä. Så det är totalt orättvist: Vi ska nog ställa upp och hjälpa dem när det går dåligt, men får inget av kakan när det går bra. Så säg mig att det här systemet inte är från reven. Och att jag inte får vara lite glad nu när kapitalismens grundvalar skakas om av ett tämligen harmlöst virus. Obs, harmlöst, än så länge.

Och vågorna rullar på

Rapport två från det näststörsta världshavet som utgör en femtedel av jordens yta.
Det är något av det jag tänker mest på just nu, hur STOR den här arma oceanen är. Och hur blått vattnet är. Det är inte förrän man ger sig ut i 17 knop som man inser omfattningen av dess verkliga storlek. Liksom INSER, att okej, nu åker vi såhär i 7 dagar till.

Det nyaste nytt är meddelandet som till allas förvåning spelades upp igår mitt på dagen. Vi åker till Miami, inte till New York. Tala om en chockerare. Det blev till att illa kvickt boka flygbiljetter från Miami till New York, så att vi hinner ta våra ursprungliga flygbiljetter hem. Och så blir det en natt vid Miami Beach istället för Manhattan. Man kan ju inte precis klaga på innehåll i sitt surrealistiska liv.
Jag är som fisken i vattnet, så klart. Jag lever för sånt här: Oväntade vändningar, ett virus som sprids över planeten. Vardag som skakas om av oklara faktorer som den lilla människan inte kan rå på.
Det är alltså enbart av PR-orsaker som vi inte åker till New York. Tanken var att Scarlet Lady där skulle visa upp sig och göra reklam för sig, men nu då kryssningsindustrin tydligen har fått lite dåligt rykte om sig pga coronaviruset, så väntar man med det här och åker istället direkt till hemhamnen i Miami.
Jag antar att det skulle ha blivit en massa test och eventuell karantän och vem vet i New York, så kanske det är lika bra. Ödet tycks villa att jag alltid ska till Miami då jag styr kosan mot USA. Den enda gång jag tidigare har varit i landet är också i Miami, då jag i tiderna böt flyg där på väg till Guatemala.

Det här var för några dagar sedan, nu har vi redan kommit så långt som mer än hälften
över oceanen, hör och häpna.

Så småningom börjar man ju kunna den här gigantiska vuxenlekstugans meininki lite utan och innan. Det är att vakna, så är det frukost i The Galley på däck femton, där det finns en massa mindre food stalls som serverar sushi, nudelsoppor, efterrätter, frukt och en megadisk som dygnet runt slänger ihop något som liknar en English breakfast. Det är ett sammelsurium av mänskor, besättning och olika språk om vartannat. Jag märker att jag får trycka undan en vilja att hamstra. Tanken har slagit mig, att här finns mat för resten av mitt liv. Jag skulle villa dra med mig ett gigantiskt lastbilsflak med mat hem. Men som med alla märkvärdiga skeden som gästar ens liv, så är det inte möjligt att panta på ett tillfälle, det här är övergående. Det enda man kan göra just nu är att proppa i sig så mycket frukt och mångsidig lyxmat som möjligt utan att börja må dåligt, sånt som man annars inte brukar ha råd med.

Sen går nu hela dagen på så sätt att man sover en hel massa, vi har funderat på vad det beror på. Är det vågorna, tidsskillnaden som smyger sig på, eller helt enkelt att man blir helt jävla lat på en sån här grunka? Och när man inte sover, så äter man, eller går på jumppatimme, eller hänger i hängmattan på hyttbalkongen och läser bok eller övar grekiska eller skriver lyrics eller vafan man nu har på agendan.
På kvällen brukar vi gå och äta på nån av de finare restaurangerna. Här finns väl än 20 restauranger allt som allt, så vi har inte ens ännu ätit på alla trots att vi har varit här i fem (!) dagar nu.

Det som jag finner aningen störande är att det så gott som i hela båten, också på däck, spelas musik, konstant. Som om det inte fanns nog med intryck att sålla igenom, liksom. Så ska ens arma hörselsinne också filtrera bort en massa diskanttrummor. Har resulterat i att jag sitter med mina hörlurar som öronproppar.

Jag tänkte lite vagt efter det förra inlägget, att jag kanske lät onödigt negativ och att ni kanske skulle kunna få för er att jag är en otacksam jävel? Inte vet jag, det var kanske första chocken, det att jag var tämligen illa berörd av att sådana här former av semester överhuvudtaget existerar. Det är tanken på att sånt här i normala fall bara är tillägnat en viss bråkdel av mänskligheten, de som har råd med all inclusive-lyxkryssningar.
Men som med så många saker i världen, så är det nu bara så att allting tyvärr inte är till för alla. När man får nöjet att ta del av något som man annars inte har tillträde till, så är det typ ens plikt att försöka göra det bästa av det, tänker jag. För i slutändan är den här resan nu bara ett sånt attans lyckligt sammanträffande, jag kommer knappast i mitt liv att åter se på maken.
Fortfarande står jag fast vid att sådana här lyxkryssare kan se sej djupt i världens röv, för evigt.

Detta ständiga ätande och njutande har fått mig att ifrågasätta glädjen i att få allt vad man vill ha. Det finns någonting tröstlöst i det, att hela tiden bli servad och att få så mycket som helst av vad som helst man kan komma att tänka på att man vill ha. Som med så mycket som gäller oss mänskor, så bör vi ha en känsla av att vi har förtjänat det vi får, annars uteblir glädjen. Det är väl därför man så ofta ser en svårbeskrivbar sorg i riktigt förmögna människors ögon. När det inte finns några gränser för vad man kan köpa åt sig, så uteblir också själva glädjen över att överhuvudtaget unna sig något.
Sen kan vi ju också komma till sånt här som att kärlek och vänskap inte går att köpa. Det är ens egen personlighet och ens egenskaper som ska locka till sig sådant, och jag tror att det här kan bli ett problem för miljonärer som annars är vana vid att få allt vad de vill ha. Det går inte att köpa åt sig en meningsfull relation, så därför känns en sådan sak kanske extra svår?

Skulle det inte finnas ett gym med riktigt superba jumppatimmar, samt det där arma rummet med joggningsutrustning, så hade jag nog haft det riktigt svårt att hålla samman här. Igår var jag på en barre-timme, har aldrig varit med om något liknande. Barre är typ en kombination av balett, pilates och workout. Vi höll på och lyfte på benen och drog i band så jag bara darrade i hela kroppen när jag snubblade tillbaka till hytten. Idag är sådär skönt sjuk i hela kroppen.
Min vän gör nånting som jag tycker att är riktigt sabla tufft. Hon tar hissen upp till högsta däck där det, otroligt nog, finns en tvåfilig springbana som går runt hela skeppet, utomhus. Där går hon sen i med- och motvind och lyssnar på podcasts. Det blåser så mycket att hon får trycka hela kroppen framåt i en riktning samt spjärna emot i den andra.

Det här med blåst var också nånting som jag nojade rätt rejält över i början. Eftersom Atlanten är så stor så föreställer jag mig att vågorna också kan växa sig helt enorma, och visst tusan har det gungat och visslat kring balkongdörren, men ändå inte så att man har blivit helt om och till sig. Två gånger har jag tagit sjösjukepiller i förebyggande syfte, men har överhuvudtaget inte mått illa, tack och lov. Min metabolism har nu också anpassat sig till matomställningen, gudskelov.
På något sätt tror jag ännu att det värsta inte har kommit, jag tror att vi kommer att få se på värre gungande ännu när vi närmar oss Miami och det blir klimatombyte.

Igår bjöd min vän också på en massage som var något utöver denna värld. Iklädd kritvit morgonrock fick jag glida in i ett mörklagt rum med en glimmande vit snäcka att lägga glasögonen i, och sen krypa in under ett vitt lakan med huvudet i ett handduksbo.
Sen såg en förnäm massös till att jag knådades och vändes och vred på så till den grad att jag fullständigt glömde tid och rum. Jag gled in i nåt slags halvmedvetet tillstånd i vilket drömmarna spelades upp för mig, samtidigt som jag hela tiden kunde ha haft möjlighet att vakna. Hon löste upp knutarna i nacken på mig, gick igenom fingrar, tår, hårbotten och ansikte, hällde olja över mig, for med armbågen över kroppen på mig, det var varma handdukar emellanåt, hon snackade om slaggprodukter som lägger sig i musklerna och jämförde med bensinförbrukningen i en bil. Jag bara mumlade "mmmhmm, jåå" och koncentrerade mig på att inte slappna av så mycket att jag typ skulle ställa till med nån olycksalig fjärtutgjutelse. Det var alldeles förbannat underbart och jag visste inte hur jag skulle uttrycka min glädje och tacksamhet när spektaklet var över.
Knappt hade jag fått på mig min sjabbiga resortklänning från Puutorin kirppis, innan jag oljedoftande och mörknådad drogs vidare till en generalrepetition av ett underhållningsprogram som det också, var helt ut över denna världen. Never sleep alone hette det, och gick typ ut på att slumpmässiga människor drogs upp på scenen för att ställa pinsamma frågor av varandra, suga av bananer, äta vattenmelon och hångla. Det låter kanske banalt, men konceptet var så sabla väluttänkt. En alldeles superb kvinna som varken var överdrivet sexig eller snygg ledde det hela i businesstil, det var som ett seminarium i hur man förför och lockar till sig kvalitativ, förbindelselös sex. Hon sjöng, föreläste och drog fabulösa skämt om vartannat. Det är sällan som en föreställning lyckas hålla ens totala uppmärksamhet på det där sättet, jag ÄLSKAR när sånt där funkar, och blir så glad när jag ser det.
Efter det var vi nu helt förförda med kompisen, hon började köpa in drinks på rullande band och så drogs hela publiken med artister och allt vidare på en efterfest i andra delen av båten. Vi dansade och drack på det gungande golvet, white girl-twerkade och skrek och höll på tills klockan var typ tolv och vi stupade i säng innan vi ens hann säga gonatt. Jag tror G somnade mitt i en mening, hon sa något och sen hörde jag ett snark.

En annan sak som jag ännu ska notera innan det här inlägget blir alldeles för långt, är det eggande i att med jämna mellanrum förflytta sig i tidszoner. I skrivande stund tror jag att vi är fem timmar efter Finland, och jag kan ju inte påstå att det har skett helt obemärkt.
När man flyger kommer ju tidsbytet direkt, som ett pistolskott i ens huvud. Här sker det timme för timme, nästan varje natt ska klockan förflyttas en timme bakåt, vilket resulterar i att jag - vanligtvis en obotlig nattuggla - sitter och gäspar vid bardisken klockan 22 och vaknar halvsju nästa morgon av mig själv, pigg, kry och redo för att inmundiga bagels.

I skrivande stund är havet grått och vågorna lagom stora, och luften är förvånansvärt mild, kanske 12-15 grader. Det känns helt otroligt att vi kommer att stiga i land nånstans där palmerna gror och där solen värmer kritvita sandstränder. Nog är det här livet och den här planeten allt en märkvärdig sak.

Pga bristande internetuppkoppling så lyckas jag tamejfan inte ladda upp några vettiga bilder här på bloggen. Ni får hålla till godo med min instagramsida, där jag försöker att bjuda på nåt slags ständigt flöde av stories och bilder. Följ @ms.ponks eller om ni är på dator: https://www.instagram.com/ms.ponks/.

The rich and smaklös

Jag har nog aldrig känt mig så mycket som en jetsetter som nu, där jag sitter med min laptop, casually i skeppets största matsal, med vågorna till vänster och burgarna, donitsarna, salladsbowlsen och de släntrande mänskorna till höger. Det är vansinnigt vart livet kan föra en, om man bara i misstag öppnar munnen vid rätt tillfälle.
Jag är på Scarlet Lady, ett splitternytt kryssningsfartyg, just nu någonstans utanför Irlands kust mitt ute på Atlanten, tillsammans med cirka 1500 andra muppar som antingen arbetar eller smurfar omkring.

För ett par månader sedan, cirka, var vi ute med J och G, då vi av nån anledning kom att tala om lyxkryssningar och att G hade varit på en sådan. Jag blev entusiastisk över vad hon berättade, det lät så galet, så exklusivt. Att bara sitta på däck och bli servad, att göra något som i princip går helt emot allt jag är, men som ändå - kanske av just den anledningen - lät så himla lockande.

J å andra sidan, sa typ USCH. Eftersom J uttryckte sin avsky så starkt, berättade G igår att det här hade fastnat hos henne, hon blev så irriterad. Att nån kunde reagera på det där sättet. Att han inte ville “ta mig på kryssning”, sa hon. (Hahaha, som om jag på riktigt skulle villa det.)
Så när hennes vän, som jobbar som nåt slags talangrekryterare till det här fartyget, frågade henne om hon hade lust att komma som testcruisare på dess resa till det kommande hemlandet: Liverpool-New York, så frågade hon mig om jag ville komma med. MIG. Jag tvekade inte en sekund. JAA, skrev jag. Och nån dag senare var det konfirmerat. Biljetterna var bokade, och det kostade INGENTING. Okej, man hamnade ju ta sig till Liverpool också. Och hem från New York, förstås. Men ändå. Det var något som det inte gick att säga nej-hördu-jag-vet-inte till. Det var bara att fara.

Testcruisare, kanske ni frågar er?
Såhär är det. Scarlet Lady har en himla massa personal. De går omkring med likadana kläder och torkar och fixar och dukar av och på, konstant. De tycks vara tillsagda att le hela tiden, för de ler verkligen HELA TIDEN. Allt är muka jätteroligt. Jag snackade lite med vår hyttpojke, Ada. Han kom från Indonesien. Han kommer varje dag och ordnar i vår röra, viker sängkläder och byter handdukar. Han erbjöd sig till och med att komma och VIKA UPP påslakanet inför natten, helt som om man inte kunde bädda ner sig själv, men vi sa nej. G påstod att det här är en helt vanlig procedur bland the rich and famous. Nån som kommer och nattar en typ. Herregud, allt ska man höra.
Den här personalen är helt ny, vilket så klart märks. Folk yrar omkring, allt sker liksom första gången. Kockar, städare, artister, alla är här och behöver öva på det, så att det går smidigt sen när båten landar i Karibien, där den sen ska börja cruisa av och an. Och det är här som vi kommer in. En salig röra folk som på olika sätt verkar ha anknytning till besättningen. Vi går helt enkelt omkring här och TESTAR allt: äter och springer på rullband och har oss. Går på yogatimmar, tittar på uppvisningar, dricker drinks.

Mitt intryck av ett sådant här spektakel är mest äckel, om jag ska vara helt ärlig. Det är detta med att folk tycks anse att de har nån sabla rättighet till att roa sig, bara för att de har råd med det. Bisarrt är det, kan jag tycka, att man ska sätta tid ner på att glassa omkring på ett liknande fartyg, som inte är annat än ett gigantiskt nöjescentrum för vuxna. Här finns ett jättespa med ångbastu, vanlig bastu, frisör, botoxbehandlingar, massage och allt världens. G är into på det här, hon vill att vi ska gå dit nån dag, jag fasar inför det. Vi gick på en presentation och jag hade så himla svårt att se människan som gick runt med oss i ögonen. Hade lust med att säga att okej, kan vi inte bara först komma överens om att det här är bullshit, kan vi skratta åt det innan du fortsätter berätta? Jag kan liksom inte ta på allvar nån som seriöst berättar om marockansk lera som man ska trycka i fejset på sig. Men nåja, där gick jag och var obekväm. G var som fisken i vattnet.
Hon är så himla bekväm med att bli servad, ser inget galet i det. Hon berättade om det själv också, det är som en performance, sa hon. Alla vet sina roller. Jag finner det så arma svårt att ha nån som gör saker för mig, eftersom jag inte på något sätt tycker mig ha förtjänat sånt, eller för att jag inte ser skillnad mellan mänskor och mänskor. Man kan ju förklara det som att folk som behöver jobb får det, och de som har råd att betala för det, gör det. Jag tycker ändå inte att en sådan uppdelning överhuvudtaget bör finnas, men det här är nu bara sådana saker som man får leva med här. Jag är en skådespelare, jag är på besök, nu får vi spela våra roller bara. Nu har jag rollen som superrich och smaklös.

På tal om smaklös, så är denna båt också som en smaklöshetens fanbärare. Allt ser sådär ihophafsat ut: granna färger, tokiga designsoffor. Man ser att det ska vara för unga och hippa människor, fartyget ger sig ut för att villa locka coola unga vuxna som inte annars intresserar sig för kryssningar.
När jag första kvällen satt nere på däck sju där det finns nåt slags extravagant trappa, ett festligt glasstånd och en dragqueen som emellanåt rullar in och drar några trudelutter, så tänkte jag bara att det här är ett patetiskt försök av de rika att försöka ha det lika roligt som vi mindre välbärgade. Jag tänkte på de punkspelningar jag gått på, de sammanhang jag kommer ifrån. Jag mindes ansiktena, jag såg människorna och tänkte: DET är livet. DET är glädje. Att göra själv, att samla ihop människor som gör saker av glädje och vilja att påverka och förändra.
Här på båten har man använt sig av de attiraljer och detaljer som härstammar från liknande sammanhang, från coola street-sammanhang. Man har en vinylshop, en trött DJ med solglasögon står bakom ett bås och spelar sina slitna lounge-dängor. Men det är så innehållslöst, så påklistrat. Man KAN inte köpa glädje eller lycka för pengar. Man kan betala för sig och ordna det runt sig så att det muka ser ut som om man vore cool, men det är totalt påhittat. Blev väldigt glad när jag kom att tänka på det här.

Det är andra morgonen jag vaknar upp till nu, så man kan ju både säga att jag lite har vant mig vid att vara här, och att jag samtidigt bara är i början av resan. Först den 6.3 är det meningen att vi ska ta i land i New York, så det är ju ett par dagar ännu.
Idag morse skulle jag börja dagen genom att gå på en yogatimme, men hade missat att klockan under natten hade förflyttat sig en timme bakåt, så jag hamnade först på en meditation under vilken jag mest låg och försökte klämma ut ett par fjärtar som hade hamnat på tvären.
Min mage reagerade nämligen inte så himla bra på de bläckfiskar jag trottade i mig under första kvällen på den koreanska restaurangen. Bläckfiskarmar kom ut som de såg ut när jag åt dem, hela arma vessan luktade seafood på ett mycket mysko sätt, det här är väl ingenting att skriva om tänker ni, men jag späder nu på. Har inte riktigt återhämtat mig från den eskapaden ännu, men nu sitter jag och suger på kamomillte och tänker att det kanske ordnar sig.
Yogainstruktören var väl SÅDÄR, kan man säga. (Adriene har gett mig standards ;). Hade en bedårande gubbe bredvid mig, hela hans kropp var som en klump som inte kunde böja sig, inte kunde nånting alls. Han krälade omkring på golvet som en förgiftad igelkott, hans fötter var torra som flingor. Jag tänkte på åldrande när jag såg honom, på hur kroppen speglar vad man har gjort i livet. Och jag tänkte på hur modig han var som bara kom dit och stånkade och försökte sitt bästa. En tant framför mig hade en “Stay calm and cruise on”- T-paita. Jag diggade.

På dagarna går vi omkring och hittar på våra egna saker med G. Jag sover en hel massa, igår rullade jag ihop mig i sängöverkastet och låg i hängmattan på vår hyttbalkong en stund och bara lyssnade och såg på vågorna. Det var fantastiskt. De säger att man kan få syn på valar eller delfiner om man har tur, att de ibland kan komma och leka i kölvattnet. (Hehe, kölvattnet, heter det så när det handlar om ett sånt här schabrak?)
På kvällarna äter vi på de fina restaurangerna. Första kvällen åt vi som sagt på en koreansk grill, igår på ett steakhouse där jag åt dorada, eller GULDBRAXEN som det också lär heta på svenska. Hittills har maten faktiskt varit helt fantastisk, verkligen något utöver vad man skulle kunna tänka sig att det erbjuds på ett kryssningsfartyg. Det finns så himla mycket att välja mellan också. Man skulle riktigt kunna äta sig helt fördärvad, ifall man hade fallenhet för det.

En höjdpunkt var också när jag tog mina paltor och ställde mig på ett av de galna rullbanden där man springer bland en massa andra sportdårar. Det var en jäklade maskin, man kunde lyssna på Youtube samtidigt, så jag kopplade in Liturgys Aesthethica och sprang så satan. Fick kalla kårar när jag lyssnade och samtidigt såg ut på vågorna, det var något av en katharsisk upplevelse i all sin totala meningslöshet.

Så lite i den här stilen ska det väl fortsätta då i dagarna åtta. Nog får man väl lejdon i nåt skede, men jag tycker att det typ är lite förbjudet. Får man en sån här möjlighet, så TAR MAN DEN, som sagt. Och så är man tyst, äter och skriver på sitt manifest mot världen och överflödet.
Jag återkommer.

Sammanhanget

Det har varit en så underlig vinter i år. Det har varit en så underlig tid överlag, så jag emellanåt riktigt undrar om det här är tiden före nånting, liksom ett tecken, på.. tja, vadå? Vad som komma skall? Ett långt, ähum mörker?
Knappt har jag tänkt den tanken, så inser jag också att jag låter som alla andra gör just nu, nämligen vidskeplig. Har ni märkt det? Folk till höger och vänster går och läser tarotkort och snackar med stubbar i skogen. Det har kort sagt blivit väldigt normaliserat, om man jämför med än 10 år sedan.
Nu ska jag inte låta nedlåtande för jag sysslar också med häxkonster, mer än förr. Även jag har sökt mina rötter tillbaka till nåt slags gammal visdom för att skapa nånting som känns som en mer trygg tillvaro. I nåt skede hade jag till och med en I ching-app på min telefon, gammal kinesisk visdom. Jag ställde frågor och höll på. Sen tog jag mig samman.

Då jag läste folkloristik i tiderna så vill jag minnas att oroliga tider för med sig mer vidskeplighet och kvacksalveri. Förut skulle folk ha dragit till kyrkan för att be, men nu, i detta trolösa samhälle, så tyr vi oss istället till våra kristaller och vårt silvervatten, typ. Och vad det nu kan handla om. Jag tycker det är intressant.
Människan är alltid ute efter att skapa nåt slags sammanhang, att hitta tråden som fattas, svaren på frågan varför vi är här och hur allt kommer att sluta.

Det ser ut som att jag börjat skriva blogg, hörni

Det ser ut som att jag har börjat skriva blogg, hörni. Sånt kan man ju alltid hålla på med istället för umgänge och sport, till exempel.
Idag har jag varit EN TIMME på jobb, på museet. Där var det lugnt som vanligt och sen en massa stressade mänskor. Jaja. Jag vek T-skjortor.
Nu ska jag till treenikämppän och lägga ett par spår skrik. Vi håller på och spelar in råversioner inför vårens riktiga inspelning, då vi faktiskt ska till Grekland och spela in en fullängdare. Det är alltså Svarta havet jag talar om. Jag skriker där och så är det en massa duktiga mänskor som spelar olika instrument. Hejdå.

Vad man gör vs vad man tror sig kunna

Ibland händer det att man häver ur sig saker som man inte riktigt kan stå bakom, både i text- och talform då. Jag tänkte, att det här egentligen är ganska intressant, eftersom speciellt sådant som går ut offentligt i princip alltid borde vara helt igenomtänkt och totalt sånt som man vid varje tidspunkt i livet skulle kunna försvara med hull och hår.
Jag tänker på kolumnen som publicerades igår. Tycker den på många sätt blev så barnslig, skrikig och just oigenomtänkt, jag blev ju själv nästan provocerad av att ha hävt ur mig dylikt.

Varför låter hon då sånt gå igenom, kanske ni frågar er?
Nå, för att tidsbristen ibland är ett faktum. Man HINNER INTE tänka till så som man gärna önskar att man hade kunnat göra. I det här fallet handlade det dessutom att jag till att börja med hade skrivit en mycket seriösare kolumn som inte blev godtagen (den var för vänsterradikal). Jag hade två andra alternativ till kolumner, men det här var nu den som redaktörn föll mest för.

Kan ni förstå att jag offentligt har valt en bild där jag står med TANDKRÄM på paitan?
Alltså jag förstår mig inte på mig själv. What did I think?

Kolumnen fick bra emottagande och skapade en hel del kommentarer och grejs, men det kändes så bakvänt då jag egentligen höll med de fulaste kommentarerna som inte ens godkändes i Yles gedigna kommentarmoderatorsystem (en skrev till exempel: "Det här var det barnsligaste jag har läst på länge" och jag tänkte bara "touché.") Det här bevisar på något sätt för mig att andras likes och uppmuntrande ord egentligen inte spelar så stor roll, ifall man vet att man kan bättre.
Och det här går egentligen också att applicera på bokfan jag skrev och aldrig sen lät skicka in nånstans. Jag visste att jag kan bättre och jag skulle inte ens ha velat stå bakom ett dylikt material, även om det kanske skulle ha haft potential att ges ut. Sur och eländig skulle jag ha suttit i soffor och ropat "ni tycker seriöst att detta skit är värt att snacka om?" Nej herregud, det hade inte funnits gräns för bitterheten.

Atlanten kallar

Jag ska åka på en atlantkryssning med en nybyggd lyxkryssare i slutet av månaden. Vi ska åka från fucking Liverpool till New York. Nu tror ni säkert att jag skojar, men det är helt sant. Int fattar jag ju det själv heller.

J:s vän Julia kom ihåg att jag i något skede hade uttryckt min entusiasm över att nån gång vistas på nåt liknande fartyg, och så slog hon till och frågade MIG (herregud?!) om jag ville komma med, när en sådan här chans kom. Vi ska alltså "testcruisa" över Atlanten, allt e gratis och fan vet jag. Den här båtens egentliga rutt kommer sedan att vara nånstans i Karibien.

Hur jag så ofta lyckas komma över de mest galna och hårresande äventyren, förstår jag inte.
Och hur hon har de här kontakterna, förstår jag heller inte, men hon är från Amerikatt förstår ni. Är man från Amerikatt så händer saker, nä skoja bara.

Jag är inte längre van vid att skriva blogg så det här blir bara jox.

Hur som helst, så snart ska den här bloggen göra en brakvändning och gå från mossig och död till sprudlande och livslevande. Då jag ska ställa till med ett sjujädrans reportage från Atlanten, hoppeligen varje kväll.

The comeback from a crisis

Milde tid, jag har inte skrivit här på evigheter, i något skede tänkte jag faktiskt att det var det, nu var blogg-eran över, men jag ska fan ändå ge den ett försök, för jag tror jag har ganska spännande eller viktiga saker att säga. Jag har nämligen lärt mig en himla massa nyttigt om mig själv under de senaste månaderna, och det ska jag försöka få ord på nu.

Ni minns att jag var ute i fyllan och kom att hångla med en kaveri (eller ännu värre - mest J:s kaveri) under en krogkväll? Nå, liksom jag själv sa då så var det ingen större panik med den saken - sånt sker och det har hänt förut i mitt o J:s förhållande att det har kyssts till höger och vänster med kvinnor och män, och inte har det varit nån panik med det.
Nå, den här gången blev det lite annorlunda. För i mitt fall och till min stora förvåning, så slutade inte allt i och med den där arma kyssen utan saker började leva vidare i mitt huvud. Jag blev helt enkelt smått attraherad av den här typen, och inte hjälpte det ju heller att han inte direkt var avvisande. Perkele.

Så man kan säga att det som hände sen var en kort period av, öhm, instameddelanden som på inget sätt var motiverade för nån som är i ett förhållande. Ni som någon har varit i en situation då ni gör något som ni VET att inte är okej och som ni lite semisti känner att ni måste ljuga om - ni vet exakt hur pissig man känner sig. Jag måste säga att jag aldrig har känt mig så fruktansvärt usel, så nere och så på nåt plan förlorad och rent bruten. Man kunde väl tänka att nån instaflirt inte är så farlig egentligen, men för mig är det det - eftersom jag alltid spårar så inihelvete ut tankemässigt, det upptar hela min tillvaro. Och det värsta är väl när man hamnar nånstans där man VET att man gör fel, så fel så fel, men där man fortfarande känner sig maktlös och oförmögen att deala med det.

Jag läste massvis med spalter om vad man ska göra när främmande attraktion introduceras till ett annars bra förhållande, och för det mesta stod det att man "inte ska låta sig gå dit". För mig låter det där bara helt absurt - VAD DÅ INTE LÅTA SIG GÅ DIT? Det är väl hela poängen med att överhuvudtaget bli attraherad av nån annan - just det att man går dit och där är man sen och inte fan finns det några vilda hästar som kan dra en från det, trots att man vet att det är fucked up och fel.
Alltså visst, jag hade väl kunnat sätta lock på och bara "jag ids inte svara flörtigt åt honom nu", för det är svinaktigt och oacceptabelt. MEN jag kunde inte. Det var så spännande. Det var det enda lockande jag just då hade i det som jag tyckte att var mitt skittråkiga liv i vilket inget lyckades och skrivlustan var bortblåst, alla andra lustar också för den delen, matlusten till exempel. Så jag var, under en fucking dark period, fast i en situation då jag konstant var livrädd att typen skulle skriva nåt till mig som jag sedan skulle vara tvungen att dölja för J eller ännu värre - att jag inte skulle kunna hindra mig själv från att svara och gå dit om och om igen och förvirra mig genom någo fucking instameddelanden. Stressen över det var ohanterlig, jag klättrade längs med väggarna, det fanns fan ingenting som överhuvudtaget kändes säkert, rätt och tryggt, jag tappade tron på alltihopa. Allt var åt helvete.

Jag lärde mig bland annat att oärliga människor tystnar. För jag tystnade. Jag blev en sammanbiten jäkel som satt och spände mig där hemma, och jag var väl argsint också, jag minns inte för det kändes fan som att jag befann mig nån annanstans, nära en psykos, nånstans långt ifrån mig själv. Jag kom att tänka på alla andra mänskor jag har träffat som har den där rädslan i ögonen, och förstod att man blir sån när man är oärlig, när man går och döljer saker. Det finns fan ingenting som bryter ner en mänska mer än det.

Så jag tänkte att en lösning är att skaffa en annan lägenhet, nån billig hyreslägenhet där jag kunde sitta och tänka och komma underfund med vad jag vill med det här livet - om det är så på tok att jag o J inte har nån framtid längre. För i något skede kändes det som att jag aldrig kommer att kunna se på honom med kärlek igen, inte på grund av honom men på grund av mig själv, för att jag är en sån sabotör. Inte tog det länge så hade jag ordnat åt mig en 12 kvadratmeters lya i akademikvarteren. Grät hysteriskt när jag sa åt J att jag hade hyrt en sån, grät när jag for och grät konstant första kvällen här. Det kändes bara så totalsvart, så ensamt och på tok fel och allt hade gått så snabbt och jag visste fan ingenting. Och realiteten kom som på posten: Int fan betydde det där med den där andra NÅGONTING som helst, det var bara något som fick mina beroendespröt att glöda liksom Bingo Blitz (som jag har slutat med), liksom vad som helst annat som kommer in i mitt liv och tar över för att jag låter det göra det. Läste också att man är mera benägen för att lura sig in i förälskelser och dylikt när man själv är i kris, när man är deprimerad eller annars bara befinner sig i nån besvärlig situation. Det var så urbota klart och tydligt, hade i och för sig nog varit det länge redan också vid det skedet, men som sagt - jag var inte säker på vart förhållandet var på väg i varje fall.

Nåh, så småningom kom julen och vi åkte till Sverige med J. Det var en helt fantastisk resa, han har en så fin familj och jag trivs så bra med alla där och de är så snälla med mig. Överlag kunde jag inte rymma från den kärlek som svallade över mig, precis som för kanske fem år sen då vi hade en liknande kris (fast utan andra involverade) - vi skulle göra slut och hade precis skrivit under uppsägningskontraktet för lägenheten och allt - då vi kramades utanför Satos kontor och i kramen fan kände att vi ju älskar varandra. Visst är det sjukt? Man kan få för sig så många saker, men en mänska som man obönhörligt bara älskar rätt opp och ner, tycks man inte bli av med, inte fast man skulle försöka. Då förra gången skrotade vi uppsägningskontraktet och bodde där i fem år till. Jag minns att förhållandet fick ett uppsving där, det var som att vi började på ny kula.

Men till den här jul-storyn hör också en megaviktig poäng i form av bok, och det är seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist som jag fick i klapp av J:s syster. SATAN FAN vilken bok alltså. Den läste mig rätt upp och ner, den tog mig bak- och framifrån, satte ord på ALLT ur femton olika exempel och fyra olika teorier ur historien. Den snackar om vad kärlek är idag, att lösa förbindelser och emotionell frånvaro är dagens grej. "Äkta kärlek" inklusive blöta kärleksbetygelser ses som lite löjligt och gammalmodigt. Plus att alla på något vis vill skräddarsy sin egen kärlek och tror sig veta exakt vad de behöver och vill ha av en annan människa.

Jag insåg att det hur jag hade betett mig, också på ett plan var en produkt av samhället - jag var oförmögen att se mitt eget förhållande som tillräckligt och letade efter nåt tillfälligt annat att roa mig med, jag inbillade mig att jag kunde vara emotionellt frånvarande och liksom leka lite utan att vare sig skada mig själv eller nån annan. Egentligen går detta mitt beteende längre tillbaka - jag har redan länge funderat på om man kunde "öppna gränserna" inom förhållandet - speciellt när vi nu inte har barn eller nån kärnfamilj - att varför skulle man då inte kunna vara lite lösaktig?
Nå, klart att det skulle man ju, men sådana saker ska ju utgå från en diskussion mellan de två parterna i ett förhållande - inte från nåt man döljer och en personlig kris. Öppna förhållanden måste ju utgå från en otrolig tilltro till varann, jag vet inte hur det i praktiken ens är möjligt, om jag ska vara helt ärlig. Jag blir alltid så uppslukad av en person.
(Och ja, jag kunde gå in på vad det här med ett längre förhållande egentligen innebär, kärleksmässigt, det är HEEELT någo annat än förälskelse, men det hör inte till saken nu och det här blir annars också så megalångt, så jag tror vi lämnar det idag.)

Hur som helst, så den här karln i fråga, som jag gick och var lite svag för i fem minuter, han är som ett ärke-exempel av en sån här modern man som är emotionellt onåbar. Så för honom e nu sånt här säkert vardag, who cares.
Läs Liv Strömquists nyaste, säger jag bara. Ögonöppnande och jag predikade om den i minst en vecka.

Så nu går jag då här fram och tillbaka mellan nya lägenheten som fått namnet "arbetsrummet" dit jag går och gör #stordåd. Fniss. Så stordåd måste här då bli. Inte sabotage. För jag är ingen sabotör. Jag är fan mänsklig, och jag gör misstag som är totalt från röven. Jag förväntar mig inte att bli förlåten, men jag tror att man kan bli det, bara man är ärlig. Och jag kan förlåta mig själv. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag kan och måste vara ärlig med mig själv och andra för att kunna existera som en hel människa. Och dit har jag nu äntligen kommit.