Dan före dan före dan

Och så känns det igen precis sådär som det känns varje år, dan före dan innan öppning. Att HUR I HELVETE SKA DET HÄR ÖVERHUVUDTAGET GÅ OCH JAG ÄR JU INTE ALLS FÄRDIG OCH DET KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN OCH VARFÖR GÖR MAN ÖVERHUVUDTAGET DET HÄR (håller kafé) OCH KUNDSERVICE ÄR DET VÄRSTA JAG VET OCH SA JAG REDAN ATT ALLT KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN? Det är sådär att man ser att solen håller på att gå ner och det kryper i kroppen på en för det betyder att en dag håller på att ta slut och sen finns det bara en dag kvar innan allt det där börjar och ens ledighet är slut och nästa lediga dag kommer först den 14.7.
Jag har varit extra lättjefull i år också, har inte torkat färdigt mitt örtte och har inte ens plockat tillräckligt med rosenblad, tja, vad har jag egentligen gjort, kan man ju fråga sig? Nå, haft ledigt. För jag har tyckt att det har varit viktigt. Sånt där modernt som att värna om sig själv och sådana saker. Idag ställde jag kaffekopparna på sin plats, målade en skylt, J kopplade in ölkranarna, limsan kom och vitrinens ström kopplades in. Och jag vet inte, jag är bara så angstig nu så det inte finns. Och visst, det är ju alltid så att dagarna innan öppning är värre än själva öppningen, för då står man där och man har duschat och allt är förhoppningsvis färdigställt.
Idag ska jag ännu plocka rosenblad, oregano och mint, lägga en del av det i torken, gå o stänga kyrkan, vattna trädgårdslandet och säkert nåt annat som jag har glömt. Så det är väl bäst att sluta skriva och skrida till verket då. Verket, verket, the werk, the werk.

Stockros (tror jag) som hade brustit. Också en björksopp (!) som J snubblade över på gården.

Vi testar Kimito Brewings öl (gott!)