Tuesday, April 09, 2019

SANKT PETERSBURG



Det hör ju till att alltid skriva ett megainlägg efter en resa - så också denna gång.
Har alltså varit fyra dagar i Sankt Petersburg, ungefär tio år sedan jag sist var där och vet ni, den stan är nog så märklig på många vis. Alltid tycks den visa sig från olika sidor, för det har aldrig hänt att jag har kommit dit och tänkt att jaa, såhär är det ju. Alltid kommer man till olika ställen, och igen var allting annorlunda.

Den här gången kom vi med Allegro-tåget som stannar på Finlyandsky-stationen. Lite mäktigt bara det, att det i en stad med fem miljoner (!!!) invånare, finns en station som heter Finland-stationen och som dessutom var den station där Lenin återvände till Ryssland efter exilen i Schweiz 1917.
Överlag tycker jag att hela Sankt Petersburg verkar bångna av just sådana här betydelsefulla datum, personer, väggar, hus och minnen. Tyvärr förstår man ju så lite av allt som står på väggarna.

På bilden ovan sitter J i allsköns ro och inmundigar skumvin allt medans de ryska vyerna dundrar förbi utanför. Föga visste vi att vi alldeles just skulle vara framme, "värst vad här var tätort" sa jag typ, och minuten därefter välkomnade tågmeddelandena oss till Sankt Petersburg fastän vi hade halva skumvinsflaskan kvar. Så det blev att dricka lite attans snabbt och sen var jag så klart så full så jag började gråta när vi i solen gick ner mot Neva, när jag såg de liksom lysande, låga byggnaderna som sade mig att vi äntligen är där! För det är något med Ryssland som jag älskar så himla mycket. Kan ju säga så mycket, som att jag 2005 eller när det nu var, åkte transsibiriska järnvägsspåret genom Sibirien. Resan lämnade outplånbara spår pga stämningar och mänskor, allt som jag inte orkar gå in på nu. Inser nu i skrivande stund att jag typ startade den här bloggen år 2006 efter det som jag numera betraktar som "mitt resande liv", dvs ungefär åren mellan 1998 och 2008. Men det är alltså inte sådant pruttigt jag ska skriva om just nu.
Ska försöka få ordning i det här inlägget.

Men innan vi helt och hållet landar i Sankt Petersburg, låt oss gå ett varv tillbaka och bara kika lite på Viborg som är en mellanstation när man åker med Allegro-tåget. Ska jag säga nånting om tåget så är det typ att det är nästan för perfekt. Det är snabbt, effektivt och tja, ganska dyrt, än 60 euro per resa kanske. Det rullar bra, va fan säger man om tåg? Vattenautomat har det också.

Det är så konstigt med Viborg, har svårt att greppa det här med att detta nån gång var Finland! Att det liksom tillhörde det här landet, men inte nu längre. Och när torget i Viborg far förbi tågfönstret, så påminner det väldigt mycket om Helsingfors faktiskt. Det är något med byggnaderna där.
Plakett på Viborgs station, undrar just vad där står

Jag fullkomligt älskar att åka över ryska gränsen. Det är något med tidigare erfarenheter och hur nostalgiskt lagd jag trots allt är, men det är så spännande det här med den ryska landsbygden. Det är en hel del förfallna hus, inte så många som förut skulle jag villa påstå, men ändå. Liksom kråkslott. KRÅKSLOTT! I ordets bästa bemärkelse. Får alltid tänka att det ju är ganska sorgligt men också så vackert i sin förfallenhet, estetiken är ju liksom oslagbar.
Och så är det datjor, ja. Små stugor med tillhörande trädgårdsland där den sovjetiska befolkningen i tiderna odlade sin kål och sina gurkor som de sedan lade in för att klara vintern. Än var det ju en hel del snö utanför så det var inte så mycket liv utanför fönstret sådär i allmänhet, men kanske det här med datjor heller inte är så värst i tiden nu längre, jag vet inte?

Vy från vårt fönster genom flugfönster
Nåja! Så här såg det ut från vårt apartment-fönster. Allt det här med att komma till stan och hitta sitt ställe gick enormt smidigt. Vi gick i 40 minuter tack vare utmärkta kartläsaren J som alltid vet var han är, och så kom en Olga och låste upp, och MINSANN som jag blev glad när jag märkte att vi bodde sådär på riktigt, sådär typiskt som jag minns Ryssland - att måhända är husen restaurerade på utsidan men ingenmanslandet trappuppgången är dammigt, högt i tak, förfallet, storslaget och så satans vackert, som från en svunnen, mer prålig tid. Den här känslan får jag alltid i Sankt Petersburg. Allt är så VACKERT, och jovisst, det vittrar sönder också, men det är en del av det som är vackert. Och jag vet ju numera att man inte ska försköna sånt som för vanliga ryssar är sådär som livet är, dvs kallt, ruttet, söndrigt och o-fungerande. Det är fult att komma där och tänka att "åh så vackert". Men klart att jag gör det ändå. I Finland är det som är vackert i den här bemärkelsen, också dyrt och upprestaurerat till maximi, eller sen bara fult.
Trappuppgången


I vår korridor växte den högsta
high-chaparallkaktus jag nånsin sett. Goals.
Okej, de här bilderna lever sitt eget fucking liv här nu men. Hur få dom att inte sprätta runt på den här bloggen som värsta layout-katastrofen?

Tja. Första dagen gick vi typ bara. Vi gick och gick och jag var upprymd och ganska stressad, ville liksom ALLT på en gång för att jag var så uppspelt över att äntligen vara här. J var trött fast det fattade jag inte riktigt heller eller ville jag inte fatta. På något sätt tror jag alltid att alla andra ska vara just det jag är när jag en gång ÄR nånting - dvs är jag uppspelt så må väl tamejtusan alla andra också bli det eller så är det nåt fel på dom (djup insikt).

Hur som helst - stan var förändrad! Jag såg fan nästan inga av de där damerna som jag alltid annars har förknippat med Ryssland, väldigt få high heels, inga sådär sjukt magra och översminkade mänskor, inget av det där som jag då i början av 2000-talet förknippade med rå kapitalism och ett Ryssland som ville utmärka sig som super-posh. Nu var det väldigt avslappnad stämning på gatorna, väldigt sådär västerländskt skulle jag säga, i brist på andra beskrivningar. Utanför nåt ställe som såg ut som en konstutställning hängde folk med vinglas. Ungdomarna hade olika färgs hår, bylsiga kläder, åkte longboards, lyssnade högt på musik. Såg ytterst få tanter med duk på huvudena, vilket var lite vemodigt på något sätt. Också ytterst få Lada-bilar som förut var THE SHIT på ryska gator. Alltid Lada-bilar, vad annars? Nu är det liksom stadsjeepar som gäller.
I centrum spelade bands överallt, med små förstärkare hade de dukat upp sitt. "Som Åbo", sa J. Nästan alla vi mötte skulle ha kunnat vara från Åbo. Jag höll med.

Vi hade en himla tur med maten första dagen, åt intill vår lägenhet för att vi var så attans utsvultna, och det var så sjukt billigt och sjukt gott allt. Pizza. Väldigt ryskt.

Handtaget hade ost i. Frågor på det?

Åkte till metrostationen Avtovo, för att spektakulär station. Ville också med våld ha J med i underjorden för att Sankt Petersburgs metro är den djupaste eller näst-djupaste metron efter Moskva. Och ja, så finns det kristallkronor och grejs. Det är bara en upplevelse.
Tyvärr hamnade vi mitt i värsta hem-från-jobbet-rusningen men det var ju också en upplevelse. Tågen bara dundrade in, alla lika fullproppade. Det gjorde ingenting om man blev utanför och stå för nästa kom på en minut. Jag gillar den ryska metron, den är så oförlåtande och aggressiv. Den är som en trött gammal arbetare, stretar på utan att klaga.

Avtovo

Nå väl, sen steg vi av vid Avtovo för att det var ganska långt utanför centrum och för att jag insåg att det nog kanske blir enda gången vi kommer ge oss tid till att ta oss längre utanför. Det var ju kanske inte så väl tänkt, men nog var det fint ändå. Fortfarande var det breda trottoarer, husen inte lika spektakulära som i centrum, men liksom breda och överdimensionella. Vid varje port får man lust att sticka in huvudet för att eventuellt få syn på en sån där fin, lummig innergård, sådana som jag ibland drömmer om. Gömda gårdar där barn skriker och leker och äldre tanter vilar på bänkar, nån står och talar och stekoset välter ut ur öppnade fönster, nån radio står på någonstans och det doftar stekt fisk. Ska man bo i stad tycker jag att man ska bo precis så. Man ska vara öppen med sitt boende, gardinerna ska fladdra i vinden och man ska kunna ropa hej åt sin granne medan man står och diskar. Det är som att större städer förstår det här med städer så mycket bättre än man gör i vårt land, där det inte finns några större städer alls. Ska man ändå bo på varandra som i konservburkar, så kan man ju lika gärna dela med sig av sitt, vara frikostig och oblyg. Jag fattar inte vad man ska bo i tätort för om man ändå bara ska dra spjälgardinerna ner framför sig.





Här har vi "Monument to the heroic Soviet youth" som vi gick förbi ett stycke från Avtovo.


Och här, kvarteren i kring. Var helt full på den där "ryss-känslan" här, full på intryck, uppspeldhet och upptäckariver.



Och visst tusan var metron djup. Man bara åkte och åkte. Och åkte och åkte och åkte.

Favoritsnacks för den här resan. Ett slags kvark-godis, för barn troligen. Köptes för några cent i vår lokala supermarket, fanns choklad, kokos och vanilj. Kokos var bäst.

Och förresten - Supermarket-flashbacks från barndomen: När glassen var INPAKETERAD. Minns ni sånt? Nå nu minns ni, glasspaketen. Både de större och de mindre.
Och metallkorgarna med röda plasthandtag.

Uppståndelsekyrkan hade sådana här små, jättefina minitatyrer för synskadade att kolla på. Hade också olika slags ytor av marmor, jättefint att ha tänkt också på sånt tycker jag.

Här har vi den resande Joakim på Trotskij-bron!



Jag tror minsann att vi har kommit till dag två, då jag igen bara drog iväg på rövarstråt fast jag i nåt svagt skede hade lovat min utarbetade kompanjon att bara ta det lugnt och dricka öl i parken. Nå int satan kan man nu dricka öl i parken när Sankt Petersburg finns alldeles där framför en!
Så vi gick över bron till detta.


Och det var en sån där riktigt fin, krispig vårdag då isblock ännu flöt fram på Neva men den äldre befolkningen hade klätt av sig ändå in på kalsongerna och sen låg och stekte sig kring murarna vid Peter-Paulfästningen. Vi gick också där längs med muren och släntrade och rökte tobak, men inte in i Peter-Paulfästningen för det lockade inte.









Sen blev det lite tröttsamt och kanske besvärligt för jag VILLE åka spårvagn och J tyckte att det var onödigt eftersom spårvagnarna är tröga som satan och bilarna är i vägen och allt vad det är. Men vi lyckades lista ut att nr 3 gick tillbaka över Trotskij-bron så där satt vi sen efter att ha tryckt i oss en underbar pistaschglass och en burk apelsinsaft.

Alexander Vasiljevitj Suvorov-statyn vid ändan av Trotskij-bron ur spårvagnsfönstret.


Och tja, det var kanske först mot kvällen till den andra dagen, som vi äntligen landade och kom i synk med J. För det är väl helt självklart att man inte alltid är på samma våglängd - ena har liksom gjort massor med massa ansvar och jobb och elände, andra har typ suttit hemma och haft annan slags "jag gör int nå fan"-angst så det tar alltid en stund att hitta varandras takt, liksom.
Orsaken att vi överhuvudtaget for hit till Sankt Petersburg, var Daughters-konserten.

(Rekommenderar att sätta på den här i bakgrunden NU.)






Och som att det sen var en fin konsert! Det var en så fin konsert, vad ska man säga om en fin konsert?
I det här skedet tänker jag mest att det ofta är sådär med resor, att de inehåller så mycket och så många olika inslag som sen gör sjävla resan unik, så hur i hela fridens namn ska jag få ord på Daughters-konserten?
Det var magiskt, det kändes liksom medryckande, på allvar och, igen, vackert. Hårt men inte så man behöver öronproppar. Sån där musik som är jätte-egen och jättespeciell på sitt sätt men som sen ändå inte behöver någon ytterligare kunskap eller insatthet när man väl är där. Och en frontman som är just sådär lagom atypisk, sysslar med vaga självskadebeteenden och skriver mirakulöst bra lyrics.
Näpp, det var perfekt. J upplöstes i pitten, gav mig sina glasögon och gick amok. Jag sökte mig till kanterna men ingalunda undan. Gick emellanåt ner från trapporna och bara hoppade, vilt och sanslöst som en trettonåring, hoppade och hoppade, för sån är den musiken.


Nästa dan i burgen igen. Vi hade fått ner tempot litet, som sagt - hittat synken. Vi gick långsamt men bestämt, mot Rasputin-museet, jag sa som jag hade läst att man skulle göra: "Rasputin?" Nää, piat chisoff, vietjerem. Det blev ingen Rasputinkammare den här gången, men skit det samma. Istället strollade vi bara runt i åter en annan del av stan.










Raskolnikov-huset, what ever that means!

Hamnade på en marknad, man kunde klättra upp på ett tak vilket vi gjorde. Värsta hipster-meininkin på den marknaden btw, verkligen.


Sista kvällen var bara helt perfekt. Det var som om allt bra ville koncentrera sig i några få timmar där, och så hände det bara. Vi köpte öl, vi drack vid Mojka-kanalen. Vi åt smetana-brödkrutonger. Vi spanade på tonåringar som gjorde samma saker. Solen började gå neråt och J tyckte att nu tusan ska vi inte söka oss från turiststråken, nu ska vi bara gå längs med Nevskij Prospekt liksom alla andra (stan full av ryska turister, typ 1% utlänningar om ens det).


Så vi gick längs med Nevskij Prospekt.

Och jag har fantamej inga bilder från det (var för mörkt) men när det sedan blev mörkt så sökte vi oss nästan instinktivt in till en gränd där det försiggick nåt slags inofficiellt program, nån som läste spoken word. En feministisk performance, två män med gummikukar över huvudena. Musik, sprit och ungdomar. Vi sa inte ens något, vi bara blev där som en tyst överenskommelse. Lyssnade, försökte förstå. Det var så häftig stämning. Det kändes som Åbo 2010, när jag just kom hit och det ännu fanns lite squattar och lokaler här och där. En grej som jag reagerade på var när en kille låtsasbråkade med en annan och låg på asfalten och ropade "Rossija, Rossija" - som om han liksom lovordade landet, men med en tydlig sarkasm där under.
Efter nån timme uppenbarade sig en tant med en fransk bulldog i famnen, hon ställde sig mitt i ungdomsskocken och började hålla tal, lyckades snappa upp "sheviot" - bo, alltså att hon bor där nånstans och tydligen klagade på volymen. Det var bara en så häftig tant, komma instampandes med hund i famnen och deklarera att här bor jag och här satan håller ni fest nedanför. Tycker inte att dylikt sker i Finland, att nån kommer ner och håller en lång klag-radiramsa. Alla lyssnade nog respektfullt men fortsatte sen likadant efteråt.
Läste en himla intressant artikel i Husis om hur klimatet i Ryssland tycks förändras och det med fart, och jag tyckte mig ana exakt det - att den där enformiga tilltron och respekten till staten helt håller på att upplösas. Ungdomarna har vuxit upp med helt andra saker, internet, världen osv.
När jag besökte studentkorridorer i Omsk 2005 fanns ännu Putin på väggarna. Undrar om ännu? Sankt Petersburg är förstås annorlunda, Sankt Petersburg är inte Ryssland per se. Men tja.
Äsch, jag är så småfull, kan knappt skriva.


Ååååh, EZO Izakaya. Hamnade här av en slump efter den där grändfesten. Åt sånt här, var SÅ GOTT. Slurpade i mig som besatt trots kött och eländes bihang. Åt nu inte för allt i världen, men sörpla kan man. Drack lila drink, ack livet. Slutade med en whisky och en gin & tonic.



Jaha, och sen på söndag vart det tydligen hemfärd. Värsta kontrollen på Finlandski-stationen, tyckte det var märkvärdigt att man på den ryska sidan tycks vara himla intresserad av att kontrollera, fastän det ju är till Finland folk far. Jag menar, skulle det inte mera vara i finska tullens intresse, om man har med sig extra stuff? Nja, kanske inte.

Foton från tågfönstret. Halsade en Baltik-öl här för att orka lyssna på finskan. Omgiven av finska igen, tadaa, skoj skoj.






Kom hem och hade med mig sånt här som jag sedan typ vräkte i mig för att chokladlust. Blev så nostalgisk över folie-pappret som fanns inuti. Minns ni att förut så hade chokladen FOLIE inuti?
(Googlade stanjolpapper och hittade - återigen - bara träffar från den här bloggen. Orden äppelskrotta och stanjolpapper är tydligen bara sånt som används på den här adressen.)


Min ryska då? Nå lite fick jag använda den. Så mycket mindre än jag hade tänkt mig. Insåg att jag kunde en massa onödiga saker men inte det man behövde. Skulle nog ha kunnat berätta att vi ska vara där i fyra dagar samt att jag tycker mycket om Sankt Petersburg och att min bil har tillräckligt med bensin, men kunde inte fråga efter notan.
När vi rökte i gränden kunde jag säga "eta njet marijuana" när nån kom och trodde att den självrullade ciggen var sådant slags.

4 comments:

Sara said...

Stanniolpapper sidu.

ponks said...

Precis! Ju!

Sara said...

Tack för härligt FETT blogginlägg btw<3

ponks said...

Tusentack! <3 <3