Det råder väl knappast något tvivel om att städande är ett skitigt jobb, det räcker att man ser sig kring i städskrubben och läser på flaskorna fyllda med desinficerande, frätande och allmänt livsfarliga vätskor av olika slag - de är alla designade för att förgöra skit, bakterier och flott.
Ovanstående text är från ett utkast i Joakims gamla städblogg, hamnade in där i misstag då våra googlekonton och inloggningar far lite sikinsokin här på vardagsrumsdatorn.
Jag älskar den där texten! Ojoj, så fin den är. Och så tänker jag, att tänk att han en gång var en sån där kungligt bra städare. Allt har han varit också. Och nu är han en livstrött kock. Ja, han skulle behöva nåt slags uppiggande och samtidigt avstressande element i sin tillvaro. Jag känner mig helt handfallen inför tanken på hur jag skulle kunna göra nåt för honom, alltså jag känner mig så ofta som en sån KARL i det här förhållandet. Den där som inte intuitivt förstår nånting, som bara sitter här i kalsongerna och gapar, som aldrig spontant gör nåt för hushållet och köper typ KEX, ETT PÄRON och CORNFLAKES när jag går till butiken. Ja, jag kunde överraska honom med ett biobesök, eller... ett cafébesök? Tja. Nä. Café? Museum kanske? Vad nu folk gör.
Äsch.
Idag har jag haft en sån där typisk Lotta-dag. Det har inte varit någon reda med något, och så fort det har varit meningen att jag ska ta itu med något, så har jag i nästa sekund hittat mig klottande på en papperslapp. Och sen blir det där som en sport - eftersom jag klottar, så tvingar jag mig till att göra VETTIGT KLOTTANDE, alltså typ en serie eller nåt halvklokt som jag sen kan publicera på instagram, så att jag har gjort något. Inte bara klottat. I samma stil har det sen gått med dragspelandet. Fick till en låtbörjan, blev lite förtjust i hur man kan använda sin röst i höga register, och direkt måste det ju bevisas i och med en fucking insta-story. Och så skulle jag då LÄSA, läsa är konstruktivt. Jag läser Betinkan och den är ruggigt bra. Men direkt så hittar man så klart ett så träffande och bra ställe att det också måste publiceras i en insta-story. Och sen är man då där, och så kan man lika gärna löpa linan ut och starta en fucking questionaire på insta-storina, alltså be folk ställa frågor till en bara så att man kan spendera resten av kvällen på telefonen också. Plus alla meddelanden jag skickar fram och tillbaka med I under dagens lopp.
JAG HATAR NUTIDEN. Samtidigt skulle man inte tro det om mig när man ser på mig och hur fullkomligt besatt jag är av min attans mobil. Men sanningen är att jag längtar efter 90-talet, jag längtar efter alla de olika -tal som fanns innan den här förödande skärm-eran kom och förstörde mitt liv helt och hållet.
No comments:
Post a Comment