Igen befinner jag mig litet på sidan av alltihopa. Försöker hålla i gång allt och mig själv genom regelbunden yoga, musikträningar, skrivning, ryskastudier och någorlunda vettig matlagning. Magen var bra här emellanåt och jag förpassade besvären till historien, men så igår så gurglade magen till och idag är jag dålig IGEN, alltså jag fattar inte? Kraftlös och magen lös. Symptomen tyder väldigt mycket på IBS, men det vill jag ändå inte tro. Kan lika gärna fortfarande vara effekter av de där antibiotikakurerna. Eller nånting psykosomatiskt, ELLER gallan som ju strejkade 2013, eller, eller eller. Fan, orka gissa liksom. Hoppas fortfarande bara på att det här så småningom ska ordna upp sig av sig själv.
Jag är bara frusen, less på allt och vill rulla ner mig i mina varma, skitiga täcken. Jag vet att det låter så patetiskt och uppgivet, men världen gör mig så ledsen allt emellanåt, nuförtiden. Kan när som helst börja gråta när jag tänker på alltihopa: Slaktdjuren, mänskors enformiga röstningsmönster som vi ska få ta del av i och med riksdagsvalet, politikers ovilja att ta till sig demonstranters krav, eländiga storfirmors skövlande av skog i Sydamerika, klädfabrikerna i Asien, turismen, norsk lax, massdöd av fåglar, våra hav som mår illa (som jag dessutom nu kom på att jag drömde om i natt, hur jag åkte på nån båt och pekade ut lager av algbevuxen tång som hade samlats vid sidan av floden vi åkte fram på). Är så innerligt TRÖTT på alltihopa, skulle villa vara en sån där som står på barrikaderna och ropar om det, varje dag. Skäms för att jag inte orkar göra det och att jag istället försöker låtsas som att det på något underligt plan inte rör mig.
Samtidigt tänker jag på ett annat, konstigt plan att det inte är det här som livet ska gå ut på, att jag ska sitta här och vara ledsen varje jävla dag, ledsen-ledsen över att det går åt helvete med världen och allting är åt pipan. En del av mig vill göra nånting radikalt och flytta nånstans där sorgen över allt det här inte känns av, för nånstans inom min känner jag ju också att det är MITT LIV jag lever, mitt ynka pytt-liv i form av den fjärt jag är i universum, och att varje olycklig dag är bortslösad. Det enda jag kan tänka mig att skulle kunna göra mig lycklig på ett mer omfattande plan, är alltså att involvera mig i nåt slags hållbart boende, att utesluta mig ur samhället totalt. Jag talar inte om nån hippie-kommun, sådant spårar tyvärr så himla lätt ur - men jag tänker mig ett mindre samhälle där man skulle kunna leva var för sig men ändå tillsammans, genom utbyte av tjänster, odling och dylikt. Det MÅSTE kunna vara möjligt, men då kan man inte vara i Finland. Finland är för fruset, för kallt för stor del av året. Alltså drömmer jag om typ södra Ukraina eller Bulgarien.
För första gången i livet har jag haft självmordstankar, sådär att jag faktiskt har tänkt på självmord och att det hade känts bra at bidra till planetens välmående på det sättet, eftersom jag inte riktigt tycks lyckas på några andra. Nu ska ni inte tro att nåt sånt kommer att hända, det gör det inte - för självmord är egoistiskt och har egentligen inte mycket med en själv att göra, det är bara en töntig get away-biljett som lämnar alla ens vänner och anhöriga i stor sorg. MEN tänkte typ såhär, att i en värld där jag hade varit utan vänner och anhöriga, om jag hade varit helt ensam - så hade det varit ett tillfälle. Så hade ett problem varit ur världen - en cancersvulst mindre, liksom.
En annan sak jag har funderat över här på sistone, är att jag är så FÖRBANNAT trött på att ett nej inte alltid betyder ett nej, utan att det kan innebära ett tillfälle för idog övertalning och ändring av strategier. Om någon uttryckligen har sagt nej, och ni fortfarande håller på och försöker få den här personen att ändra sig, ÄT SKIT. Tryck upp ert manipulativa huvud i ert eget arshål. Förlåt mitt sätt att uttrycka mig, men det här gör mig så obotligt jävla arg så jag bara ser rött.
Som min goda vän I också sa, man blir extra arg när man dessutom är en sådan som inte tackar nej till saker av slentrianmässiga skäl, utan som faktiskt jätteofta tackar ja och ställer upp. Ett nej är liksom inte nåt man slänger ur sig i förbifarten, utan är ett välövervägt beslut. Att det sen inte ska respekteras, nej, det gör mig så himla sur och förbannad, det är något djupt rotat trauma där som kanske får fart, vad vet jag.
Nåja, en positiv sak som har hänt här i veckan är att jag efter att jag recenserade Gyllenbergs debut, fick upp skrivglädjen själv också. Tog tag i mitt bokmanus igen och ändrade (igen) på en hel del. Vet ärligt sagt inte längre riktigt var jag befinner mig när det gäller den där egna bokan, jag tycker ju att den blir bättre hela tiden, samtidigt som jag nog också är medveten om mycket som är rent ut sagt jättetöntigt. Så det blir väl en hel massa tid som går åt till att skriva mer och redigera den grejen här framöver. Åtminstone är jag på det klara med att jag måste ge mig själv tid till det nu, utan dåligt samvete. Jag har förtjänat ihop tillräckligt med pengar för att få sitta här och skriva nu, perkeles jävla samtid som vill få en att tro annat.
No comments:
Post a Comment