Du är också från reven

Arghahah, är så angstig och arg.
Känner mig mer och mer som en sån där mänska som delar allt in i svart och vitt - vänner och ovänner - idioter och icke-idioter. Vill inte bli sån. Svårt.

Har sällan känt mig så sur på mänskligheten, alltså så genomsur så jag tycker synd om babysar som nyss har blivit födda, jag ler mot barn som kommer emot mig i vagnar och ignorerar kraftigt fåntratten som har kommit på den briljanta idén att sätta ungen till världen.

Bitterheten bara pyser in genom alla porer. Jag tänkte på det, att för mig så är det vardag, att leva i en värld jag inte trivs i. Jag skriver saker för att stå ut, jag diktar och har mig, så att säga. Och så kommer en annan och tycker att det är en "fin dikt". Vafan säger man när nån tycker att en dikt som säger att alla är från reven är en FIN DIKT? Ja, du är också från reven. Säger man så?
Ja, som ni märker så börjar jag formulera mig en sån där åsikt som inbegriper att folk som inte förstår eller försöker förstå sig på min värld, ej heller är välkommen i den. Så lätt kan det faktiskt vara. Oj, så mycket bättre det hade varit ifall man slapp befatta sig med sådana som inte förstår sig på en.

EDIT
Det skulle jag ännu säga, att det är alltid sig själv man blir som argast på när man går med på saker som man egentligen inte vill gå med på eller när man typ låtsas att något är roligt fast det inte är det.
Om man liksom ler fast man är sur, så blir man till sist så himla, jävla sur när man sen är för sig själv, så surheten blir helt ohanterlig, och det är där jag är nu.

OCH HUR EGOCENTRISKT VAR DETTA HÄR INLÄGGET DÅ?