Månförmörkelse och ett par RIKIT KAKIGA BILDER

Det har blivit litet av en tradition för mig och i alla fall nån annan i min dysfunktionella familj att gå och kika på månförmörkelsen när den väl händer. Och den händer väl alltid just sådär att man inte har någon aning och bara råkar se nån artikel nånstans och så är det typ nästa natt eller morgon eller nåt, och man har inget annat val än att stiga upp och ta itu med saken.
Nå, men sen är det alltid ungefär just lika spännande och kiva av olika orsaker.

Förra gången jag såg månförmörkelsen var vi nere på Vessö med far och bror, då skrev jag Vår icke-magiska månresa, del 1 och del 2. Den här gången var jag ensam i Åbo och stod och kikade åt fel håll en stund innan jag lade märke till två andra mörka figurer som också stod på Koroisbacken några hundra meter från mig. Så klart gick jag dit till dom, det är nu så man gör om man är ute och skådar på himlafenomen innan solen stigit upp, och det visade sig vara en sydkoreansk tjej och sen en från Iso-Heikkilä (döm om det gjorde mig glad att det inte var GUBBAR som var ute och kollade, jag vet att det inte borde vara nån skillnad, man borde inte bli extra glad si eller så men det blir man dessvärre, för det är nu bara så mycket mera awesome att stå och kolla in himlen med tjejer, inget satans splainande och bara iver och konstateranden).

Den från Iso-Heikkilä visade sig vara ett attans pro, hon visste fan ALLT om stjärnbilder och himlakroppar och det var visst hennes yrke också, hon jobbade på nåt sätt med astronomi, undgick mig att helt förstå. Hon var bekant med nåt slags stjärnskådarcenter som hade teleskop och hon pekade ut stjärnbilder och stjärnor helt muina miehinä, och hon visste att Jupiter också råkade vara på stjärnhimlen just nu, befann sig i motsatt riktning från månen och rätt under Venus. Hon pekade ut Arcturus-stjärnan (the bear guard!) och Cassiopeja, polstjärnan och andra stjärnor som jag redan har glömt namnet på. Dessutom var det svårt för mig att överhuvudtaget se några stjärnor på grund av min starkt försämrade syn och riktigt dåliga glasögon, men det var så attans häftigt att stå där med en riktig himla-expert.
När det visade sig att de envisa molnen började röra på sig och månen snart skulle dyka upp, så bestämde jag mig för att säga adjö och gå ner till ängen vid vattenverket, mest för att jag ville undvika att blotta mina usla fotograferings-skillz (att jag står där och freehandar utan stativ) - dessutom behövde jag hitta nån form av stubbe att ställa kameran på om jag nu överhuvudtaget ville ha några bilder an månen. Och det var först när sydkoreanen sa att "have a great week" som jag insåg att det var måndag och som det gick upp för mig att det är en massa annat jag måste göra den här veckan! Blev så glad av det, att börja en måndag på det här annorlunda sättet.

Väl nere på ängen tog jag några usla bilder av månfan, överlag tog jag en drös alldeles vedervärdiga bilder idag, hade helt glömt hur man ens ställer in bländaren och kunde bara få till bilder med antingen megalång slutartid eller megakort så allt blev svart.
Btw så tänkte jag officiellt ta av mig den där arma fotografkåpan som jag lite casually har haft över axeln sen jag utexaminerades som fotograf år 2005. Jag kan inte det där med att fota, har aldrig kunnat och har alltid skämts oerhört då nån har frågat mig nåt om kameror och inställningar. Jag vet int något fan och det är mitt eget fel, jag har likt det finlandssvenska kulturslater jag är, slumrat mig genom utbildningen och inte alls varit uppmärksam eller ens intresserad, tänkt att det räcker med lite fotografiskt öga och talang. Nå bullshit.

Så här kommer min officiella utcheckning: bilderna från idag. Om ni fortfarande trodde att det finns nåt i mig som kan fotografera under vilka omständigheter som helst, så kan ni alltså lugna er nu. Det finns ingenting kvar av det, har aldrig funnits.

Okej så öööh, här har vi Venus.

Och här kommer månan fram.

Och här har vi Venus och under den, Jupiter!

Mera Venus och Jupiter.

Och ännu mera Venus och Jupiter. Det ter sig helt otroligt för mig att jag inte lyckades få EN enda skarp bild av dessa trots att jag höll kameran mot lyktstolpar och dylikt. Men sånt är det.

Det var lite roligt att gå hemåt genom Lonttis, för månen var ju liksom ännu då under partiell förmörkelse, fast den vanliga månen allt mer kom fram. Men från att ha varit nåt snarast magiskt ute på Korois-udden, så blev den sen mera alldaglig, när den hängde där casually mellan husen på hemvägen.

Ähum ööh, här har jag kameran på manuell funktion. Lyckat.

Lonttis-månan och oljebilen.

Öhm, oljebilens röda baklyktor. Hej.

Nå väl, när jag kom hem gick jag direkt till butiken för att vi behövde bröd och för att jag var vaken. Det var underligt att vara i butiken så tidigt (okej, det var ju inte ens tidigt då mera, kanske närmare halvnie, men FÖR MIG kändes det som att vara i Malaga och vika in i ett slumpmässigt minimarket nånstans på nån sidogata, nånstans där lamporna lyser ihärdigt gula och kyldiskarna brummar). Och hör och häpna om inte brödet ännu var VARMT. Så klart måste jag köpa ett ltie dyrare bröd bara av den orsaken.

Nu är klockan just 10 på morgonen och jag känner mig on top of the world som redan har varit vaken i 3,5 timmar. Men nu, govänner, tänker jag faktiskt gå tillbaka i säng.