Blått hår

Aj nå voj helvetes helvete, när man börjar prokrastrinera och kommer upp med DETTA. Nu måste det ju liksom bli gjort, måste färga mitt attans hår och det måste ske imorgon, annars kommer jag att obsessa med den tanken i all evighet.

Jag vill ha det sådär, JUST SÅDÄR att det liksom är lite oceanstuk och att det nästan ser ut som att det vuxit ut ur ens vanliga hår.

ÅLDERSKRISEN.

ÅLDERSKRISENÅLDERSKRISEN.

ÅLDERSKRISENÅLDERSKRISENÅLDERSKRISEN.

ÅLDERSKRISENÅLDERSKRISENÅLDERSKRISENÅLDERSKRISEN.

ÅLDERSGRISENÅLDERSGRISENÅLDERSGRISENÅLDERSGRISENÅLDERSGRISEN.

ÅLDERSKRISENÅLDERSKRISENÅLDERSKRISENÅLDERSKRISEN.

ÅLDERSKRISENÅLDERSKRISENÅLDERSKRISEN.

ÅLDERSKRISENÅLDERSKRISEN.

ÅLDERSKRISEN.

Föga vet dom

BOKAN DÅ? ropar alla och vänder sina frågande ulltottshuvun åt mitt håll.
Nej, det gör de inte. Det gör ingen. För såhär är det: För cirka 1,5 år sen, då när vi just hade slutat skrivkursen, då när man var ung och viril och full av framtidstro, skrev och skrev och bara kände så tydligt på sig att det skulle bli någonting av det man skrev, då tror jag att det fanns sådana som höll ögonen på en. De sade ingenting, men de lurade. Folk undrade. Det smusslades i korridorer. Det skrevs litet i tidningarna. Man tänkte att snart, snart kanske det kommer nåt riktigt bra från den här adressen. Och nånting kom det, men inte var det bra. Aj nej ändå, de skakade på huvudena. Som man hade trott, men inte ändå. Samma mediokra finlandssvenska dravel. Hahaha. Så sen gav man upp. Man såg att hon var spretig, ingen fokus åt något som helst håll. Det ritades och höll på. Det tackades ja till en himla massa annat.

FÖGA VET DOM att snart är det färdigt igen. En andra gång. Kanske det inte blir nånting av det heller den här gången, men förbättrat har jag, och jag tror det är mer fan anamma mellan raderna den här gången. Mindre tillrättalagt, mer överraskningar. Kanske förhoppningsvis inte så polerat. Vi får väl se. Tycker fortfarande inte att jag har hittat min skrivväxel, den där som riktigt fungerar, den som jag till exempel har när jag skriver här. Det är säkert rutin och lite sprit som ska till för att den ska hållas i gång.
Nu måste jag ännu ta tag i annat, ungefär två-tre veckor ska jag jobba med radiodokumentär.
MEN SEN SKA JAG SKRIVA! Å SÅ JAG LÄNGTAR.

Månförmörkelse och ett par RIKIT KAKIGA BILDER

Det har blivit litet av en tradition för mig och i alla fall nån annan i min dysfunktionella familj att gå och kika på månförmörkelsen när den väl händer. Och den händer väl alltid just sådär att man inte har någon aning och bara råkar se nån artikel nånstans och så är det typ nästa natt eller morgon eller nåt, och man har inget annat val än att stiga upp och ta itu med saken.
Nå, men sen är det alltid ungefär just lika spännande och kiva av olika orsaker.

Förra gången jag såg månförmörkelsen var vi nere på Vessö med far och bror, då skrev jag Vår icke-magiska månresa, del 1 och del 2. Den här gången var jag ensam i Åbo och stod och kikade åt fel håll en stund innan jag lade märke till två andra mörka figurer som också stod på Koroisbacken några hundra meter från mig. Så klart gick jag dit till dom, det är nu så man gör om man är ute och skådar på himlafenomen innan solen stigit upp, och det visade sig vara en sydkoreansk tjej och sen en från Iso-Heikkilä (döm om det gjorde mig glad att det inte var GUBBAR som var ute och kollade, jag vet att det inte borde vara nån skillnad, man borde inte bli extra glad si eller så men det blir man dessvärre, för det är nu bara så mycket mera awesome att stå och kolla in himlen med tjejer, inget satans splainande och bara iver och konstateranden).

Den från Iso-Heikkilä visade sig vara ett attans pro, hon visste fan ALLT om stjärnbilder och himlakroppar och det var visst hennes yrke också, hon jobbade på nåt sätt med astronomi, undgick mig att helt förstå. Hon var bekant med nåt slags stjärnskådarcenter som hade teleskop och hon pekade ut stjärnbilder och stjärnor helt muina miehinä, och hon visste att Jupiter också råkade vara på stjärnhimlen just nu, befann sig i motsatt riktning från månen och rätt under Venus. Hon pekade ut Arcturus-stjärnan (the bear guard!) och Cassiopeja, polstjärnan och andra stjärnor som jag redan har glömt namnet på. Dessutom var det svårt för mig att överhuvudtaget se några stjärnor på grund av min starkt försämrade syn och riktigt dåliga glasögon, men det var så attans häftigt att stå där med en riktig himla-expert.
När det visade sig att de envisa molnen började röra på sig och månen snart skulle dyka upp, så bestämde jag mig för att säga adjö och gå ner till ängen vid vattenverket, mest för att jag ville undvika att blotta mina usla fotograferings-skillz (att jag står där och freehandar utan stativ) - dessutom behövde jag hitta nån form av stubbe att ställa kameran på om jag nu överhuvudtaget ville ha några bilder an månen. Och det var först när sydkoreanen sa att "have a great week" som jag insåg att det var måndag och som det gick upp för mig att det är en massa annat jag måste göra den här veckan! Blev så glad av det, att börja en måndag på det här annorlunda sättet.

Väl nere på ängen tog jag några usla bilder av månfan, överlag tog jag en drös alldeles vedervärdiga bilder idag, hade helt glömt hur man ens ställer in bländaren och kunde bara få till bilder med antingen megalång slutartid eller megakort så allt blev svart.
Btw så tänkte jag officiellt ta av mig den där arma fotografkåpan som jag lite casually har haft över axeln sen jag utexaminerades som fotograf år 2005. Jag kan inte det där med att fota, har aldrig kunnat och har alltid skämts oerhört då nån har frågat mig nåt om kameror och inställningar. Jag vet int något fan och det är mitt eget fel, jag har likt det finlandssvenska kulturslater jag är, slumrat mig genom utbildningen och inte alls varit uppmärksam eller ens intresserad, tänkt att det räcker med lite fotografiskt öga och talang. Nå bullshit.

Så här kommer min officiella utcheckning: bilderna från idag. Om ni fortfarande trodde att det finns nåt i mig som kan fotografera under vilka omständigheter som helst, så kan ni alltså lugna er nu. Det finns ingenting kvar av det, har aldrig funnits.

Okej så öööh, här har vi Venus.

Och här kommer månan fram.

Och här har vi Venus och under den, Jupiter!

Mera Venus och Jupiter.

Och ännu mera Venus och Jupiter. Det ter sig helt otroligt för mig att jag inte lyckades få EN enda skarp bild av dessa trots att jag höll kameran mot lyktstolpar och dylikt. Men sånt är det.

Det var lite roligt att gå hemåt genom Lonttis, för månen var ju liksom ännu då under partiell förmörkelse, fast den vanliga månen allt mer kom fram. Men från att ha varit nåt snarast magiskt ute på Korois-udden, så blev den sen mera alldaglig, när den hängde där casually mellan husen på hemvägen.

Ähum ööh, här har jag kameran på manuell funktion. Lyckat.

Lonttis-månan och oljebilen.

Öhm, oljebilens röda baklyktor. Hej.

Nå väl, när jag kom hem gick jag direkt till butiken för att vi behövde bröd och för att jag var vaken. Det var underligt att vara i butiken så tidigt (okej, det var ju inte ens tidigt då mera, kanske närmare halvnie, men FÖR MIG kändes det som att vara i Malaga och vika in i ett slumpmässigt minimarket nånstans på nån sidogata, nånstans där lamporna lyser ihärdigt gula och kyldiskarna brummar). Och hör och häpna om inte brödet ännu var VARMT. Så klart måste jag köpa ett ltie dyrare bröd bara av den orsaken.

Nu är klockan just 10 på morgonen och jag känner mig on top of the world som redan har varit vaken i 3,5 timmar. Men nu, govänner, tänker jag faktiskt gå tillbaka i säng.

Att tillåta sig vara medioker

Jag har funderat en hel del på det här på sistone. Hur bra är det vettigt att vara? Frågans natur är helt klart totalt bisarr, man ska ju liksom alltid sträva efter sitt bästa. Samtidigt är det ju helt attans omöjligt att alltid, ALLTID prestera exakt det absolut bästa man kan. Så vilken är medelvägen då, frågar jag mig?
Jag tror nämligen att det lite är såhär. Ibland presterar man 7/10 eller 6/10 och är totalt medveten om det. Man har kanske har gjort nånting så bra man kan och skänkt det en hel del av sin tid och tankeverksamhet, men så märker man att det kanske inte från början var en alldeles superb idé, eller att man av olika anledningar sen tappade ivern på vägen. Och så sjunker slutresultatet i poäng.
Jag tycker att det här är HELT OKEJ, så länge man vet att det nu inte är det absolut bästa man någonsin har gjort. Det kommer dagar då man är alldeles bombsäker på att det här är 9/10 eller till och med 10/10: ATT NU TUSAN HAR JAG GJORT ETT ATTANS MÄSTERVERK!!
På något vis tror jag alltså att medvetenheten om hur bra man har presterat, spelar roll här.
Kan också vara att jag svamlar, men jag kom på tanken när jag presterade nånting halvdant just och tänkte att det är just halvdant, inte illa men inte superbra heller - helt okej liksom.

Ser ni mig? Ser ni besvikelsen förkroppsligad?

Ser ni mig? Ser ni nån som har ett moln av besvikelse ovanför sitt huvud? Det är nämligen jag.
Det är jag som surar med knoka och glasögon längst ner. Så nu vet ni det. Jag surar ännu över att jag inte fick nån vegankass :(

Ingen jävla kass till mig

Idag gick jag till Vegaanihaastes Åbo-evenemang i Vimma. Största orsaken till att jag gjorde det var naturligtvis att det där delades ut ganska välfyllda produktkassar sponsrade av företag. Och så när jag kom dit, så var det fullt, och så fick jag ändå en sittplats samtidigt som det gick upp för mig att alla de där attans kassarna redan hade delats ut. Och som jag blev arg sen. Jag blev så arg, så arg inombords och med jämna mellanrum tittade jag desperat omkring mig om det inte var så att någon kunde ha lämnat en sån där kass någonstans? Varje gång det prasslades med de där attans kassarna så kördes det knivar genom min bröstkorg. Helvetes helvete! Jag såg framför mig hur jag helt sonika gick fram till nån, stirrade på den, tog dens jävla kass och gick iväg. Skulle ha gett på käften åt nån för att få en, så arg blev jag - för jag blir alldeles fruktansvärt ursinnig på att inte få ut något av grejer som jag har satt tid över till. Nå, det som jag lärde mig av denna situation är att jag är en jävligt självisk, oempatisk och grym människa som får våldsamma fantasier när saker inte går som jag vill. Jag tittade så avskyvärt på en liten familj som gick iväg med TRE kassar (okej, de var två vuxna och två ungar, så de var ju verkligen värda kassarna) att jag nästan tänkte att det måste stinka om mig, så mycket avsky kände jag inför att vara där och bli utan.

Nåja, sen blev jag ju där och lyssna på en ganska intressant föreläsning, så det var ju nästan värt det. Där fick jag bl.a. bekräftat ett av mina egna antaganden om att djur med lägre intelligensnivå än människan högst antagligen egentligen lider mer av att exempelvis bli inlåsta, för att de saknar förmåga att hantera och tänka sig igenom svåra situationer. Exemplet var ett tillfälle då man får en spruta. Människan kan psykiskt förbereda sig på en sån sak, men för ett djur är det bara ett helvete som man inte vet om har ett början eller slut, det är så som det är - oberoende om det tar slut efter 10 sekunder eller inte.
Intressant var också att de flesta djur sätter tid över till "onödiga sysslor" som lek. Egentligen är det väl ganska självklart när man tänker på det, men tål väl att upprepas i varje fall. Djur vill ha roligt och - hör och häpna - djur vill också arbeta, tänka eller på något sätt uppleva meningsfullhet. För mig som har hund ter det här sig som en självklarhet: Jag har alltid märkt att Mili vill arbeta. Hon vill helt tydligt jobba för sin mat och inte bara få den tilldelad, det finns ingen större glädje än den glädje med vilken Mili glufsar i sig ett tuggben efter att hon har gjort livsviktiga uppgifter som att leta igenom hela lägenheten efter en grön gummigroda.
Ett experiment hade gjorts med kalvar. En grupp fick gå in i en hage genom en port som öppnades för dem, och en annan grupp tvingades själva klura ut hur porten öppnades. Gruppen med kalvarna som "tvingades tänka" visade stora tecken på glädje och upprymdhet när de väl hade lyckats öppna porten. De hoppade omkring "som kalvar på grönbete", hehehe.
Ät inte djur, folks! De djur ni äter har högst antagligen levt under fruktansvärda förhållanden och haft ett liv som är ganska miserabelt. Ät helst inte deras mjölk heller, det är bara sjukt.
Människan är det värsta djuret.

Innan verket

Jag kunde tragga upp och ner om alla uppgifter jag ska göra och borde få gjorda inom de följande dagarna, men jag tror att jag skippar det för det är SÅ HIMLA TRÅKIGT.
Ska bara berätta att jag har haft ena ganska spännande dagar här på sistone. Åkte och hälsade på en gammal Nykaabi-studiekamrat i Ekenäs, fick veta en massa mer om hen och livet i allmänhet, vi snackade en massa på iskall balkong medan hon kedjerökte och det kändes bara givande, givande.
Åh Gudars, nu är jag bara nervös inför allt som ska produceras med mitt namn under, URK URK, varför ska jag sätta mig i sådana situationer när allt jag vill är att ligga på mark av jord i växthus, under storbladiga växter, under palmer och kaktusar. NÅ MEN ALLT KAN INTE VARA ROLIGT JÄMT, då blir det tråkigt. Så nu till verket.

Tråkighetsmaraton -> Tacksamhetsmaraton

Bild från gårdagens spelning

Alltså jeebs vilken tramsmoster jag är.
Nu tänker jag vända på den här steken och göra tråkighetsmaraton till ett tacksamhetsmaraton. För såhär är det: Man har allt som oftast så jävla mycket mer orsak att va tacksam än att klaga. Det är viktigt att komma ihåg det, för att inte bli outhärdlig för sig själv o alla andra.

Härrigud, jag förstår ibland inte varifrån min domedagsfiilis ens kommer. Jag har allt så väl förställt för mig nu, har fått möjlighet att göra otroligt spännande uppgifter som jag dessutom förtjänar levebröd på.
Jag gör en attans radiodokumentär med vettiga människor. Det ska bli om autism, olika mänskor på spektret och deras samt anhörigas upplevelser kring detta. Jag läser en bok av Gunilla Gerland: En riktig människa och den är SÅ BRA. Det är alldeles hisnande jäkla bra, jag tycker att det finns så mycket för oss neurotypiska att faktiskt lära oss av de som är på autistspektret. Mycket av det som för oss betraktas som "sunt förnuft" är ju egentligen inlärt, poänglöst skådespel - som det här med att man ständigt förväntas smila upp sig till exempel. Så enformigt, men så socialt indoktrinerat.
Autister har ofta svårt att begripa poänglösa, ologiska beteenden - saker man bara förväntas göra i ett socialt samspel. I möte med autister tänker jag ofta att man får lov att syna sig själv och vem man är, liksom skala av sig allt som är påklistrat och inlärt, hitta sig själv igen på nåt plan. Jag tycker mig alltid ha haft nåt slags förståelse för autister o aspergers-folk och känner mig oerhört bekväm i deras samvaro. Jag minns när jag jobbade på skolan för synskadade i Helsingfors och njöt något oerhört av att bara gå och tralla olika ramsor upp och ner medan vi gick nånstans utomhus med en av eleverna som gillade att sjunga och ha olika ljud för sig. Det var inte enformigt för mig, det var enormt meningsfullt. Jag önskar att det hade funnits mer sånt bland oss neurotypiska också, att folk bara skulle få för sig att gå och sjunga en eftermiddag, skippa skitsnacket. Idag sjunger jag, liksom. Vi får snacka imorgon. Åh, så fin världen hade kunnat vara. Fin och obegriplig, vilket den ju ändå är.

Jag ska börja skriva kolumner för Yle också, en gång i månaden. Innan jag börjar sucka och väsnas över det måste jag ju ropa HURRA istället. Det är ju fan drömmen, tänk att få lov att göra en sån sak. Tänk att nån ens har kommit på tanken att villa ha mig att göra en sådan sak. Till varje kolumn hör en illustration, KABOOM. Illustration. Jag har allt jag nånsin önskat mig, utom häst. Så man FÅR inte klaga. Det är verkligen oetiskt och dumt att klaga just nu, så nu tänker jag lyfta på hakan och va liten nöjd, alltså. Det är det enda vettiga.

Och ja, vi hade en spelning igår. Betyget för den blev kanske 3/5, själv hade jag ju en så traumatisk dag innan, så full av osäkerhet bara. Och under soundchecken lade mixaren händerna upp i luften och sa bokstavligen att "jag kan inte hindra er från att spela sådär högt, men inte kan jag göra något åt det heller." Det gjorde mig ännnu nojigare, fasade inför att alla bara kommer avsky oss storligen. Welcome to Finland alltså. Där mixare varken har kunskap eller får betalt för sitt jobb. Typen hade tydligen aldrig mixat hardcore förut, utåt hade det låtit som en poporkester med jag som står i mitten och skriker. Hur kan nån vara så bakom takana att de inte förstår att hardcore handlar om oväsen, öronproppar hör liksom till?
Nå väl, men det var nu tydligen inte SÅ illa sen ändå. Jag fick många komplimanger för mitt skrik, så jag är nöjd. "Tekniikka, tekniikka ja youtube", säger jag bara när nån tror att Gud har benådat mig med ett raspigt skrik som inte sliter sönder mina stämband. Folk har också en massa motstridiga åsikter om vår musik, men det bekommer mig inte så mycket faktiskt, för jag ÄLSKAR den. Jag tycker den är så bäst som den är. Inte riktigt genretrogen, men därför just så inspirerande.

Jag vill ju ännu leva

Jag vill så gärna glömma bort mig själv
Jag vill hitta ett hål som jag kan krypa in i
Jag vill sudda ut allas blickar och bara vara
Jag vill stanna tiden så jag kan gå omkring och titta i folks väskor och fickor
Jag vill se på solnedgången nånstans där det finns solnedgångar
Jag vill minnas, åh vad jag vill minnas.
jag vill åka tåg.
Jag vill glömma bort dumma saker som mig själv.
Jag vill inte skriva såhär attans skit.
Jag vill vara någon annan, någon behaglig.
Jag vill vara någon annanstans, någonstans där det blåser, där olika väder tar vid, där man hamnar se folk i ögonen, där nånting betyder något.
Vad är det jag förbiser? Vad är det jag missar?
Jag tänker, att om jag håller på såhär och bara skriver och skriver, så kommer jag till något värdefullt nån gång. Mitt i allt. Något värdefullt i text. Det är ju så som texter föds, att man lämnar tankevärlden och bara skriver. Att man lägger undan förväntningar på vad som bör komma, glömmer sig själv helt enkelt.
Åh, vad jag vill glömma mig själv.
Jag vill ha hot, hot sex.
Jag vill inte ha en sån där snart förtiårings käklinje som börjar dela sig så att man snart har ett ansikte i ett ansikte.
Jag vill inte att allt ska vara slut än.
Jag vet ju att allting inte är slut än men,
Varför känns det som att jag förnekar något?
Varför känner jag mig på sidan av mig själv, konstant?
Som en idiot, en förställd fåne.
Ibland träffar jag människor som inte är förställda, som är vad de är utan att tänka på hur de ter sig i andras ögon, och då ser man. Det är som att ens egen bullshit blir mer uppenbar i deras närvaro. Man ser hur korrupt man är, hur mycket man har tvålat till det där uppträdandet så att knappt något av det som var en själv ens finns var därunder.
Jag vill att det ska finnas år kvar av en massa.
Jag vill ju ännu leva, liksom.
Jag vill att det inte ska ta slut än.
Det får inte ta slut än, snälla.

Fuck me and my insecure thirtysomething amateurness

Alltså, jag vet inte vart någonting ska leda just nu men det känns som att jag är så attans kass på ALLT. Ingenting får jag till stånd på ett naturligt sätt. Jag är min värsta mardröm: fnissig, ofokuserad, otydlig, osäker, svamlig, okoncentrerad och inställsam. Kanske är jag förstörd av idel eskapism, timmar av döstirrande i meningslöshet. Jag är SÅ BESVIKEN på min egen prestation under en intervju just. Jag borde ha drivit frågor, hittat öppningar, varit förstående, understödande och förklarande, men jag var ett enda konkret tappande av tråd. TACK OCH LOV var intervjuobjektet en attans stjärna, så det blir ju ingen katastrof detta, man behövde bara sätta mikrofonen i ansiktet på hen så kom det välformulerade och eftertänkta meningar, både grejer jag kanske var ute efter plus grejer jag inte visste att jag var ute efter. Så all is good (praise the lord) men fuck me alltså. Fuck me and my insecure thirtysomething-year-old amateurness so very much.
Nu får jag gå ner till krogen och skrika ut mitt missnöje (bokstavligen.)

Vegansk mellanrapport

Nu har jag ätit veganskt sedan den 1.1. Till min stora besvikelse känns det verkligen totalt blasé, och ja blir nästan arg på mig själv för att jag ens tillåter mig känna eller skriva så, måste jag säga. Man borde ju tänka att det är en myt att man på nåt sätt skulle äta sämre smakande saker som vegan nuförtiden - eftersom utbudet är så översvämmande och saker faktiskt har ändrats till det bättre på alla sätt under de senaste åren.
Hur som helst, jag vet inte vad det är jag gör fel, men jag känner mig nästan konstant hungrig. Jag känner mig sådär som om man skulle ha valt en sallad istället för en pizza och sen försöker äta en massa brödkanter för att fylla upp magutrymmet. Igår åt jag cornflakes med sojamjölk till frukost, köpte en vihis på vägen till ett möte i Hesa, köpte en härkis-baguette från Café Picnic på väg till Åbobussen, åt mörk choklad och russin på det, var vrålhungrig när jag kom hem. Åt två portioner nudlar med tofu och grönsaker, tryckte i mig en liten saarioisten vegepizza på det och ett äpple. Kände mig mätt men inte tillfredsställd, en konstig känsla.
Den enda dagen som jag verkligen kände mig riktigt tillfredsställd var när jag gjorde en gryta med tomatkross, kokosmjölk, potatis, linser och grönsaker. Det var liksom GOTT. Det måste jag göra igen. Överlag är det positivt att jag äter så mycket bättre än jag gör i vanligt fall, just för att jag hamnar laga mat till mig själv, trycker inte i mig pasta och grynost, liksom.
Men jag saknar OST något alldeles kolossalt. Och riktigt smör. Och Kismet. Och Tupla. De säger att det finns så mycket gott att sätta på smörgåsarna och samma sak gäller vegansk choklad - men alltså, jag tycker inte att jag har ätit en god smörgås på eevigheter. Det är något med mättnaden som en redig mjölkchoklad eller emmentaler ger. Det känns som att det är något min kropp behöver, men antagligen är det bara nåt slags beroende som jag borde ge tid till att lägga sig. Och vem vet - vi har ju inte kommit till halva januari ens, kanske det hinner ändra sig ännu. Kanske jag efter den 15.1 känner mig energisk och fullständigt tillfredsställd.

LIVET. SVÅRT.

Jag har inte trivts sådär jättebra med mig själv på sistone. Det har artat sig i en konstig osäkerhet som sen gett sig uttryck i att jag fått känslan av att vara överdrivet påflugen och onaturlig ute bland folk. Ibland tycker jag att folk i grupp talar jättelänge om totalt ointressanta saker, så jag vill fylla i deras meningar för att jag tror mig veta vad de ska säga, det tar bara SÅ LÄNGE för dem att få sagt vad de vill säga.
Samtidigt vill jag förflytta samtalsämnena till något mer intressant, för att jag vet att de tänker på sånt. Men SÅ KAN MAN JU INTE GÖRA för då är man elak och oartig, så istället sitter man typ där och tänker att "är det såhär det är, det här att tala med folk nuförtiden?" Och så ter sig allt plötsligt som en hyperrealistisk teaterföreställning som man skulle villa påverka men inte riktigt kan.

Kanske är det mest det, att jag träffar folk så sällan numer, så det blir lite överväldigande att göra det. Och så blir man lite babblig, kanske överdrivet självutlämnande, vill ha REAL SHIT direkt medan folk tenderar vara lite tillbakadragna istället. Och så känner jag mig överdriven och effektsökande, emellertid skrytsam och inte kiva. Och vad spelar det nu för roll då, kan man fråga sig? Vem bryr sig? Nå ingen alls! Men så går man där och tycker inte riktigt om sig själv. Och inte riktigt någon annan heller, för den delen.

Jag brukar tala vitt och brett om mina funderingar kring exempelvis barnskaffning och jag märker alltid att folk blir lite förvånade över med vilken lätthet jag pratar om sånt som det annars brukar smusslas om. Jag fattar bara inte - vad är det att smussla om? Inte är barn nåt slags mirakel som bara händer och som är nån gåva från övre makter. Jag har en mensapp som heter Clue och i den står det klart och tydligt när jag har ägglossning. Och sen har man ett val och det är att ha oskyddat sex under ägglossningen och så blir man kanske med barn eller inte. Så är det att vara i en heterorelation - man kan ta ställning till om man vill försöka få barn eller inte, varje månad finns det en möjlighet att testa, en möjlighet man antingen tar eller inte. Hittills har vi aldrig tagit den chansen för att den känns alldeles för överväldigande, det känns som att leka med tändstickor på en bensinmack, så vi harklar oss bara och säger att "näää, inte den här månaden heller." Och det här är inget jag tycker att är nåt speciellt konstigt eller känsligt, eller nåt man inte talar om.
Nåja, det kan ju helt enkelt också vara så att sådana här saker helt enkelt är ointressanta för de flesta, antagligen är det så. Eller så är de för känsliga. JAG VET INTE. Jag orkar bara inte gå omkring och låtsas att fortplantning handlar om nåt slags mirakel eller gudagåva som kommer med storkar till balkonger eller som planteras i livmödrar (plural av livmoder?!?) av gudamakter, när det egentligen bara handlar om att knulla.

Jag känner mig mestadels som nåt slags uppblåst gummibjörn på ett nöjesfält. Alla låtsas hela tiden att allt är jätteallvarligt och att livet är seriöst, medan det finns så mycket stolligt överallt.

Sen blir jag också sur på mig själv av sådana orsaker som att jag ibland i nåt slags koketthet förhindrar J att vara sig själv, som i lördags. Vi yrade oss in på Dynamo av alla ställen, jag tänkte att det kunde vara lite uppfriskande sådär, evigheter sen jag dansat sist till exempel. Och så gick vi till övre våningen där Routamaa spelade skitbra musik, vi dansade och det var rentav lite uppsluppet och helt kiva emellanåt. Och så började J dansa som så att han stack sina fingrar i munnen och drog sitt fejs till olika miner, han gick omkring på dansgolvet och gjorde vafan som helst som föll honom in. Och jag såg hur en pojke blev alldeles förfärad, vände sig och sa åt sina kaverin att "såg ni han där? Wtf?" Och min uppenbara instinkt var att gå fram till J och säga att "snälla sluta, folk blir obekväma." Varifrån jag får känslan av att villa göra så vete fan, men jag har nåt slags allmänt vett som driver mig till att inte sticka ut i sociala situationer, att liksom inte visa sin awkwardness. Medan J:s hela värld handlar om att få vara vem man vill och uttrycka sig på de mest märkvärdiga sätt man har lust att uttrycka sig på för stunden - vilket så klart borde vara självklart - så ska man få göra.
Det paradoxala i detta är ju att jag hade bejakat vem som helsts annans awkwardness och tyckt att det hade varit hur häftigt som helst med nån som gör konstiga miner på dansgolvet. Jag älskar weird shit - varför gör jag sådär åt J då? Vem är det jag vill beskydda från vad?
J blev så klart ganska sårad av att jag gjorde sådär. Och sen sa han nåt som i sin tur sårade mig. Han sa att ingen i nån tidigare relation har tillrättavisat honom på det där sättet. (Om man vill göra mig obekväm, ska man alltid ta upp sånt där om före detta relationer, det funkar.) Fattar ni hur man känner sig då? Först har man gått omkring med känslan av att själv vara den där weirdon som alltid pratar om fel saker och som är malplacerad och påflugen bland människor - och sen får man höra att man är en sån där normfåne som förhindrar kreativa och annorlunda människor att leva ut sig själva?!
Alltså det var en sån kortslutning i min hjärna den kvällen.
Funderade en hel del på det där, förväntningar på hur man ska bete sig på vissa ställen och hur tydligt jag har kodat i mig att inte sticka ut ur mängden. Varför är jag så? Varför är det så viktigt för mig att inte verka annorlunda? Kanske är det nåt med att jag inte vill uppfattas som någon som tror att den är speciell. Ja, det tror jag, jag uppfattar all slags förställning av sig själv som lite konstgjort och effektsökande. På något plan har jag också för mig att J inte mår bra när han gör sådana där saker, han har en sån där sida i vilken han också blir extra påflugen och mega-expressiv när han inte mår speciellt bra. Men måste tänka om, det handlar inte alltid om det.

Visst är det galet - i musikvideor kan folk alltid vara hur fucking awkward som helst och det är bara konstnärligt och coolt - men sen om man går i supermarket eller på ljusa dan och dansar vilt på gatan eller är konstig på dansgolvet, så är det mukamas plötsligt inte socialt acceptabelt och då finns det plötsligt ramar inför vilka man ska bete sig osv.

LIVET. SVÅRT.

Lite bättre än alla andra

Nååh, hur har året börjat för er nu då, aprumpor?
För mig har det väl börjat tämligen bra. Skrev en lista som jag lydde igår, idag har jag sen spårat ut.
Men i alla fall - det mest kontroversiella för detta året är att jag:

1. är VEGAN nu, åtminstone i januari. Det känns underbart. Som vegan är man alltid lite bättre än alla andra mänskor, visste ni det? Man har som en aura ovanför sitt huvud och man doftar gott och hyn skimrar lite, och så kan man se sådär avmätt och uttråkat på andra som inte har hittat den sinnesstämning som man själv, tack vare samhörigheten med växtriket, har hittat.

2. Jag gör Adrienes yoga Dedicate. Ny 30 days of yoga, alltså. Vi gör det båda, med J - på kvällen breder vi ut mattorna och så står vi där och bendar ryggar och armleder. Visste ni också att man även är lite bättre än alla andra när man gör yoga? Nå nu vet ni det.

3. Jag har sprungit en gång, dvs idag. Visste ni att man även är tämligen mycket bättre än de flesta, ifall man springer?

Okej, nu ska jag sluta.

Nyårsdagen vänder magen upp och ner och helt betagen

Jaha, 2019 är här och här sitter jag och är angstig som fan. Försöker muta mig själv med tankar som att alla är angstiga inför saker som ännu inte har börjat, som att det här nya året brakar in med förhoppningar och obligationer man inte har en aning om hur kommer att arta sig. Jag bara önskar, rätt och slätt, att jag hade teleporterats en månad framåt i tiden. Jag har ingen lust med nånting alls ska gudarna veta, jag skulle villa skyffla mina måsten dit helvetes växter växer och kasta mig ner på en skitig madrass i ett icke-existerande vakuum där inga ljud finns, men nu är det bara att ta skeden i vacker hand och äta skitskyfflarna. Ät dem, ät dem! Snart har du ätit upp hela lasset. Tar typ en nanobråkdel av hela ditt liv så det är inget att lipa över.

Idag är det alltså sista officiella lattjo lajbansdagen, dvs nyårsdagen, då man ännu med gott samvete kan sitta här och låtsas att det råder nån form av ledighet (HAHAHAHAHA) fast man egentligen sitter och biter på sina naglar och nojar inför framtiden, vrider på sig och är orolig och LIKA GÄRNA BARA KUNDE SÄTTA SIG DÄR FRAMFÖR DATORN OCH TA ITU MED NÅT VETTIGT eftersom denna tid ändå är så gott som bortslösad. Har kommit i den åldern och livsskedet att nyår och sådana högtider är lika intressanta som använda tandborstar, så nyåret spenderades hemma med några filmer och angstig hund, sambon och några gingerbeers. Det var det bästa nyåret på många år, måste jag säga. Inget tjafs, inga störigheter, inga störande mänskor for gods sake.

MEN, nåja idag ska det alltså låtsas att det är ledigt och jag tänker typ skriva en lista över saker jag måste göra imorgon och så ska jag försöka dra ett djupt andetag och sen bara överleva.
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ÅLAHUEN.