Friday, November 16, 2018

Folk som aldrig vågade

Nu är ni väl alla helt beklämda över det förra inlägget, vrider er i olust och ängslan över hur det nu ska gå när den där förstärkaren gick sönder? Ska meddetsamma ta och lägga ett lock på den historien: it is alive. Det var en säkring som hade pamat, en gömd säkring som man inte ens visste att fanns, den hittades under ett skrymsle, eller kanal eller - okej, nu lämnar vi den historien åt sitt öde, all is fine, förstärkaren fungerar igen!

Jag ville ta och skriva något litet om J, så alla som bara har suktat över ett djuplodande inlägg om "hur bra min sambo är" kan nu luta sig tillbaka i sofforna och ta in det här.
Här om kvällen så satt han och konstaterade att det nog skulle ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något. Han sa det just så, utan vidare undertoner eller bibetydelser: "Nog skulle det ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något här i livet." Det här säger J, som ingalunda är misslyckad, men som nog har prövat på allt världens - musik, skriva böcker, säkert hade han filmidéer också - alla tiders projekt har han haft på hjärta och hjärna och inte mycket blev det av det. Jag tycker det finns något så fint och ödmjukt över en människa som trots sina misslyckanden och år av strävan efter andra saker, bara kan sitta där med ett slags lugn över sig, och konstatera att han helt enkelt inte var tillräckligt bra på det. Det finns så mycket att lära av hela den där situationen, av en människa som har vågat, har misslyckats men efter det, i nåt skede stigit upp, sagt att okej det var det, gett sig in på annat och sen, förståss, lyckats på andra plan. Men det är inte det där att lyckas som det handlar om nu.

Jag tycker att mångt och mycket i den här arma finlandssvenskheten som jag är född till, grundar sig på idén om att man är tvungen att göra succé direkt. Vad man än ger sig in på, måste innebära nåt slags framgång, eller så ska man hellre låta bli. Det kanske är mest ur egen erfarenhet jag talar, så låt mig vrida fokus dit aningen: JAG har vuxit upp under föreställningar att man inte ska företa sig något om man inte är alldeles säker på att man kommer att lyckas eller vinna.
Jag kan inte nog understryka hur destruktiva sådana här föreställningar har varit för mig, och hur mycket jag, av rädsla för att misslyckas, istället bara har låtit bli att göra. Jag kan räkna upp dem på flera fingrar, saker som jag bara inte gjorde eller som jag hafsade undan halvdant för att jag inte vågade ge mig hän helt och hållet, ifall jag sedan skulle ha ramlat pladask och märkt att det inte duger - då är det enklare att till sig själv säga att "ja, men jag försökte ju inte på riktigt".

En av de viktigaste läxor som livet gett mig, är det totalt klichémässiga påståendet att det bakom varje framgång finns en lång räcka förluster. Innan har jag nog aldrig riktigt tagit till mig det talesättet så att jag verkligen har förstått det, men då jag ser på J förstår jag plötsligt konkret hur det fungerar. J har aldrig varit rädd för att misslyckas (- eller kanske han har varit det, men i så fall lärt sig av det väldigt tidigt -) och det paradoxala är att man i dessa längor av misslyckanden till sist hittar en hel och levande människa - för att han försökte. Det rent ut sagt otroliga i detta är att människor som aldrig har vågat pröva på att förverkliga sina drömmar, också fastnar i ett livsskede som går ut på ett tänk om. Tänk om jag hade gjort det där, tänk om jag hade satsat på att bli det ena och det andra, bla bla, vad det nu kan handla om. Jag vågar nästan påstå att det är svårt för folk som aldrig försökte nånting att bli alldeles lyckliga, eftersom tanken på vad som kanske skulle ha kunnat ske, alltid på något plan kommer att jaga dem. Människor som däremot försökte, misslyckades, men inte lät sig nedslås av den saken, tja - det finns tydligen ett annat lugn över dem - ett slags du med sig själva som jag länge har letat efter och inte riktigt förstått vad egentligen handlar om, förrän nu när jag ser på mig själv och inser att det är pga en totalt obefogad rädsla för att misslyckas som jag inte har agerat.

Jag önskade jag hade vuxit upp i ett sammanhang där man belönades för att våga och bara kasta in sig i saker - gå som det går - och inte bara belönades för saker man lyckades med. Jag önskade att det på min uppväxtort hade funnits aktiva influencers som bara hade kommit in och sagt "skit samma" när man är orolig över hur någonting ska gå, som skulle ha avdramatiserat, fört in skaparglädje och finnas-till-glädje och fan bara glädje över att till exempel sjunga och inte angstiga tankar på att JAG MÅSTE SJUNGA BÄST NU ANNARS SJUNGER JAG FAN INTE.

Ni som har barn - kom ihåg det, att uppmuntra dem till att bara göra saker, ös inte på med överdrivet beröm för att de lyckats med saker, det är inte det som räknas. Låt misslyckanden bli en räcka tillkortakommanden på den här arma vägen som kallas livet, som går ut på just en massa misslyckanden genom vilka man sen lär sig och kommer upp nån annanstans och sen, tja, lyckas. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

2 comments:

M. Lindman said...

Insiktsfullt till tusen! Finnas-till-glädje.
J rulez.

ponks said...

Jestas, jag som nu läste detta och och bara tänkte att GEEZ THE UPPREPNING. men så blir det ibland när man är på G! Tack iaf. J rulez.