Ibland när jag går igenom mina "dagliga penningaffärer" eller hur de nu formulerar det där på bankens sidor, så slås jag av ett bångstyrigt och uppgivet humör som bara säger att "JAG ORKAR INTE". Jag skulle inte orka hålla koll på det där arma penningflödet och leva i en sån här värld där det är de där satans siffrorna som ska bestämma över vad jag kan och inte kan göra. Alltid när jag har arbetat, dvs fått lön, så ser mitt konto helt okej ut, men om jag lite ens gör något annat - det känns ungefär som att jag vänder mig från hyvelbänken och drömmande ser ut genom fönstret, så är det som att det är någon där som suger ut allt som finns på det där kontot och sen hånflinar åt en rätt i fejset, att "jaha, och vad gör du nu då?"
Jag vet inte, får bara emellanåt en sån stark känsla av att det är meningslöst alltihopa, hela livet, vad man gör här. Jag kan inte se poängen i det, eller glädjen - att livet ska gå ut på att de där siffrorna alltid ska hålla sig på den gröna sidan, så att hyran kan betalas och räkningarna och bilförsäkringen och allt vad det nu är. Vad i hela fridens namn är det för poäng med det?
Vi har nu under en längre tid tittat på köpelägenheter i Åbo med J, kommit fram till det som de flesta som bor ihop en längre tid kommer fram till - att det helt enkelt är vettigare att sätta sina månatliga hyrespengar på någonting som är ens eget. Just fyllde jag i en låneansökan på min banks hemsidor, och det ser nu bara för jävligt ut alltihopa. Jag är inte en sådan där som får lån, så är det bara. Mina inkomster har jag INTE EN ANING OM, inte mina utgifter heller, eller nån koll på vilka som är mina arbetsgivare (de varierar från månad till månad). Bankens lånekalkyl ter sig som ett stort luftslott, bestående av uppskattningar och antaganden om hur folk sådär i allmänhet lever. Banken uppskattar till exempel att mina månatliga utgifter VID SIDAN AV HYRAN är 1200 euro, om jag förstod saken rätt. Tusentvåhundra! Jag vet inte vad jag skulle köpa eller hur jag skulle hålla på och leva om jag skulle få mina övriga utgifter att ligga på 1200 i månaden. Jag vet som sagt inte alls vad jag spenderar i månaden - inte en blekblåaste aning - men ett vet jag och det är att det inte är 1200 i varje fall, det rör sig snarare om några hundralappar om ens det.
Sådana här på-förhand-antaganden gör mig alldeles matt, jag kommer in i de vanliga rullorna i vilken jag förbannar hela världen och människors levnadssätt istället för att koncentrera mig på min egen låneansökan, jag tänker att vi så fort som möjligt, NU måste komma ifrån de där antagandena att folk sätter ner 1200 i månaden på prylar och skönhetsprodukter - för det finns INGENTING som säger att vi behöver leva på det sättet, inget alls. Tvärtom borde vi sträva till att åtminstone halvera den genomsnittliga finländarens konsumtion - vi borde få ett slut på denna hejdlösa konsumtionsfest som innebär att miljontals skeppslaster och flygplan med kläder, prylar och allmänt BAJS håller på och kör av och an hela tiden och håller i gång en meningslös industri av lidande i ena ändan (tillverkarna) och sömniga konsumenter (vi) i andra.
No comments:
Post a Comment