Man ba, "men de sa ju att jag va duktig". De ba, "öh nä".

Intresseklubben kan nu anteckna att det inte riktigt går som förväntat med mina drömmar om att få ge ut bokajäveln. Har fått mera minus än plus i kanterna och nu fått höra att tonen är distanserad och att jag låter nästan ILLVILLIG (illvillig?!) - ja, vad ska man tycka om det?
På ett sätt är det nog riktigt bra att få lite kallvatten i nacken när det gäller det här med skrivandet, för man ska nu inte gå och tro att allting kommer att gå som på räls, alltid. De flesta som vill ge ut böcker får ju stå ut med refuseringar i flera år, så vem är jag att tro att alla bara kommer att älska allt jag gör direkt? Nå int nån fan.
Littskap var lite som att man betalade för att folk ska stryka en medhårs och säga att man är jeteduktig, känns det som. Nu kommer riktiga världen emot och säger att hördududu, din början är ogenomtänkt och skit. Man ba, "men de sa ju att jag va duktig". De ba, "öh nä".
I natt drömde jag om ett stort sammanträde med wannabe-författare, alla höll föredrag och uppträdde på scen, till sist skulle man få höra vem som skulle få ge ut sin bok. Ingen gavs ut. En mupp blev kvar på scen, började slentrianskriva personliga meddelanden i powerpoint-presentationen så alla kunde se. En av arrangörerna ba, "men vad sysslar du med?" Han ba, "I don't give a fuck." Känns lite korrekt.


EDIT, eller ja, nåt jag kom på 20 min. senare:
Det är så konstigt när jag har hittat något som jag verkligen vill göra! I mitt tidigare liv, som den tidigare Lotta, så hade en motgång direkt för mig betytt att ok, nu skiter jag i detta, nu gör jag nåt annat. Det är så otroligt konstigt att ha hittat nåt som jag är så passionerad över att jag inte ens bryr mig om hur det går! Jag kommer fan att skriva bara ännu mer, detta "nja, inget för oss" känns snarare som att jag vill vässa pennorna ytterligare, rikta in siktet mot högre höjder och ropa att vänta bara, ni VET INTE vad ni går miste om.