Den här helgen ska vi igen till Tammerfors med Sputnik-punken. Det känns både roligt och riktigt jäkla tröttsamt. Jag känner mig både rolig och jäkla tröttsam. Som att man bara har den där crazyväxeln som är helt bananas eller så gråter man typ, över såpbubblor. Okej, nu kopierade jag Thomas Henrikssons dikt här nere, det där att gråta över såpbubblor. Men jag gråter över andra saker. Vi har börjat se serien Shrink (riktigt asbra) och jag vill gråta hela tiden, pga allt är så bekant.
Jag känner mig konstig: Både riktigt jäkla bra, pga yogan. Har lyckats hänga med i Adrienes Truth-serie och den gör underverk med hela mig. Jag kan märka på kvällen att kroppen vill saker, att den vill böja sig eller till och med dansa ibland. Låter nu hur hippit som helst, men den vill saker. Så har det aldrig förut varit. Det känns som att kroppen har vaknat till liv och vilket väsen den för sedan. Det pirrar på sina ställen, musklerna är lite ömma ibland, de sprätter hit och dit och ibland när man är ute vill man bara kuta rätt fullt ut in i ängen.
Och ja, så känner jag mig desperat efter nånting. J känner sig desperat efter nånting. Det är inte så jävla lyckat det här med att vi båda är 1)hemma och 2)desperata efter nånting. Oftast sitter vi tysta och sen när någon av oss öppnar munnen så luktar den så illa att man måste säga "usch" och gå bort. Vuxenheten.
No comments:
Post a Comment