Sunday, January 21, 2018

Det där inlägget om Istanbul

Jepp, det här hushållet har varit ute och vidgat vyerna. Eller hur man nu säger det. Jag tänkte att jag måste skriva om Istanbul nu, för annars blir det helt enkelt inte gjort.
Vi flög dit. Har en inombords strid som går ut på att jag verkligen gärna flyger och tycker att det är så otroligt häftigt att förflytta sig en megalång sträcka på planeten inom en kort tid, samtidigt som det är så totalt oetiskt. Det är så rent ut sagt förklastligt att flyga i denna värld, men har åtminstone hittat en sida där man kan betala för de utsläpp man har varit med om att orsaka, känns mest som att man betalar för att fylla på med lite good karma i sin pott, snarare än man betalar för att nånting faktiskt görs. Men kanske.

Jag älskade Istanbul. Jag älskade Istanbul redan då det i planet gick upp för mig att Turkish airlines är någonting utöver de numera ofta moderna och nedtonade europeiska flygbolag som har betalmat och mera känns som bussar än som flygplan. Turkish airlines kändes som att det ville hålla upp nåt slags gammalmodig anda om att flygande är en lyx, vilket det är. Vi fick mat serverade från porslinstallrikar, åt med metallbestick! Otroligt. Och maten var GOD. Det var vällagad pasta med sallad och salladssås. Det fanns teve med olika program, jag såg på Istanbul från luften, det var typ sevärdhet efter sevärdhet ackompanjerat av enformig, österländsk maskinmusik. Det var liksom helt fel-rätt, ibland blir det så rätt-fel och en riktigt usel reklamfilm gör en än mer exalterad.

En insikt som jag fick i Istanbul var hur duktiga turkar är på att sprida sin egen estetik i världen - kanske - att göra sig hemmastadda. Jag kände igen just "det turkiska" som jag ju har sett på många andra håll i Europa men som jag inte har kunnat sätta fingret på, bland annat i Tyskland, i Amsterdam har jag ibland stött på det. Man har kommit till nåt kvarter som känts annorlunda, som doftat annorlunda (okej, kebab) och som ofta har många blinkande neonskyltar: det är här turkarna håller hus. För Istanbul är liksom en smältdegel med otroligt anrik historia, berättad genom neonskyltar. Lägg in en massa husbyggen i flertal olika stilar, fallfärdiga kvarter, livliga kvarter och en - massa - katter. Jag upprepar: en - massa - katter. Istanbul är känt för sitt stora antal katter och till min stora glädje kan jag berätta att de är välmående också, de tas väl hand om oberoende om de har något hem eller inte. Folk sätter ut kattmat på trapporna. Det var bara när det regnade som jag såg nån katt som verkade lite missnöjd.

Jag tänkte en hel del på det, att hur är det ens möjligt att underhålla en stad som är så gigantisk, det bor 14 miljoner människor i hela stadsområdet? Fjorton miljoner! Staden kändes mer som nåt slags levande organism än som nåt överblickligt. Vartåt man än såg så fortsatte staden, det fanns inget slut på det. Man såg provisoriska lösningar som blivit beständiga överallt, nåt plastskynke som har dragits över här, nåt rör som slingrar sig in under nån takbjälke där. Den där känslan man får när man är nånstans där det bor riktigt mycket människor, att staden och människorna växer samman på ett intressant sätt, staden blir nästan natur. Man kan inte värna sig mot vad som sker i den. Kafén ploppar upp var de vill, nån ställer sig med sin fiskgrill här, ett annat centrum dör medan ett tredje blomstrar upp.

Känslan då? Nå, mest hela tiden tänkte jag stereotypa österländska tankar som på Aladdin och flygande mattor. Det är magiskt. Det är lite hemligt och lite farligt. Det är det där kaffet som smakar jord och som att det rymmer ett helt eget universum. Man kan spå i det där kaffet. Just saying. Det är "the evil eye", den där lilla symbolen som dyker upp överallt, det är mosaik-kakel och den där obegripliga, arabiska, sirliga texten som är så vacker och otillgänglig just för att man inte kan läsa den. Plus böneropen från minareterna. Det var kanske det som hänförde mig mest. Innan soluppgång, efter soluppgång, tidig middag, sen middag, innan solnedgång och när mörkret har fallit: det sjungs från tornen. Underbar, helig sång som inte har någonting med vår västerländska tonala förståelse att göra. Alla sjunger på en gång och det blir ett sammelsurium som bara är fantastiskt. Minnen kom tillbaka, från tidigare resor till Chinguetti till exempel, den där lilla, heliga staden i Mauretanien, när man låg nedbäddad på någon hård säng i totalt mörker och någon sedan, mitt i natten kändes det som, harklade sig och tog ton, ropade Allahu Akhbar. Det var något som kändes så tryggt och självklart med det, det knöt en an till platsen på ett sätt som jag tror att få andra saker kan. Att tänka på gudomligheter får en att känna sig liten och det är väl just det som är sunt för människan, att påminnas om att man är en liten fjärt i universum. Säger inte att man måste ha en Gud för det. Men tamejtusan, litenheten i universum, den är en bra känsla att ta sig an då och då.
Jag är väl partisk för jag älskar icke-västlig musik. Men jag skulle tamejtusan gärna bo i ett samhälle där högljudd, underbar sång knöt en samman på ett sånt där konkret sätt, flera gånger per dag. Det är kanske en galen tanke - men tänk om alla hade sjunkit tillbaka i meditation alltid när ropen hörs från tornen? Jag tror Finland hade varit ett bättre land, ok nu ska jag hålla käft.

Maten då? God, så klart. Billig också. Otroligt billig. Fick en ny favorit: mercimek-soppa, en orange linssoppa, kostar bara nån euro och är en förrätt. Çiğ köfte var en annan lustig rulle - har framtill 2010 bestått av rått kött + sallad i kebabrulle men sedan myndigheterna förbjöd det pga hälsorisker har man gjort den vegansk! Vilken win. Väldigt gott om än lite klibbig konsistens, men det är typ en massa av bulgur, lök och tomatpuré.
Och ja, matmarknader, grönsaker, behöver jag gå in på det? Enorma blomkål, kryddor, flätade ostar, kostar ingenting för oss med den lönestandard som vi kommer ifrån. Man hade kunnat leva som en frekking kung i det där riket, gått på gatorna och casually sörplat lite Ayran (härlig, saltig yoghurtdricka) från ena handen, haft pressad granatäppeldrink i andra.

Måste erkänna att jag är otroligt dåligt bevandrad i själva Istanbuls historia, J vet ju mycket mer, och det jag vet har jag lyckats snappa upp av honom. Det började typ innan Kristus och det bysantiska riket. Efter Romarrikets fall (i Rom, surprise surprise) så flyttade man huvudstaden till Istanbul som då hette Konstantinopel. Konstantinopel var alltså, om jag har förstått allting rätt, Romarrikets sista utpost innan dess förfall då det togs över av det Osmanska riket på 1400-talet.
Det som är spännande här var alltså att Konstantinopel från början var världens kristna östra centrum. Idag är islam definitivt dominerande i Istanbul, men man ser små kyrkor bakom murar, om man vet vad man ska leta efter med ögonen så hittar man spår överallt, det finns en jäkla massa SPÅR av olika människor och tider i staden.

Det är ju turbulenta tider i Turkiet just nu, med superkonservativa Erdogan i ledningen. Journalister sitter fängslade, det fria ordet är hotat, många har flytt och allt fler minoriteter väljer att dölja sitt ursprung. Lägg till några terrordåd på det, 2016 small en bomb i Sultanahmet, turistkvarteren. I fjol på nyårsnatten sköt någon annan vilt omkring sig med kalasjnikov på en nattklubb. Något konkret som vi lade märke till i vårt hotellrum med wifi: Wikipedia var blockat! Den officiella orsaken: pga säkerhetsrisker. Det tycker jag var ytterst förkastligt. Jag menar Wikipedia. Jag använder Wikipedia hela tiden, vad tusan gjorde man utan Wikipedia. Det handlar ju helt klart om åsiktsförtryck och på ganska allvarlig nivå, tänk om man hade gjort liknande i Finland? Hade aldrig funkat.

Nåja, det här hade ju kunnat bli hur långt som helst, tror vi tar bilderna nu.
(Bilderna är den här gången OREDIGERADE för, ja, lång historia, bildredigering är så yesterday, muahhahha.)

 Hotellrummet. Fancy va? Det var en lägenhet, lågsäsong så ja, superförmånligt. Oskäligt förmånligt faktiskt och sådär passligt sjabbigt.

Det här såg man när man tittade ner på bakgården.

Det här såg man när man tittade ut på framsidan mot gatan. Här spelade jag också in otaliga videor med böneutrop.
"Vår" gata, i Sultanahmet-distriktet. Roligt hus där, jepp.

Första dagen, att möta havet (Marmara-havet). Alltid lika stort för havsfolk som vi.

Älskar sådana här små luggslitna, turkosa hus.

Gravhusen utanför den fabulösa Hagyasofia-moskén som i tiderna också har varit kyrka.

Inne i Hagyasofia. Breathtaking. Kan inte beskrivas, måste upplevas.

Första koppen tuskisk perfektion i form av kaffe (eller kahvesi, som jag envisades med att säga, det är väl turkiska).

"Den gråtande pelaren" inne i det fantastiska Yerebatan Saray eller "Det sjunkna palatset". Det hör man ju redan på namnet att det var alldeles magiskt. Här har man förvarat vatten till dåvarande Konstantinopel, kring år 500. En underjordisk kammare som rymmer 100 000 l vatten. Frågor på det?

Nu ska jag vara lite icke-pk men alltså ser ni hatten? Det är en "hatten är din"-hatt. Jag har i tiderna baserat mitt slutarbete från Nykarleby på dessa hattar så ett möte med en av dessa hattbärare är alltid lika högidligt.

Den blå moskén. Sex minareter. Storslaget yes. Vi var inne där och fick en koran. Sori koranen men du var ganska enformig.

Blev så glad när vi åter stötte på denna grupp kirgiser som jag också blev helt betagen av på flygplatsen. De hade 1. lustiga hattar och 2. härligt väderbitna ansikten och 4. ljuvliga kläder och såg överlag sådär ut som att de ägde världen.

Hund.

I backen ner mot "våra" kvarter.

Ett övergivet hus i backen.

Moskén som låg närmast oss.

Nöjd J på Bosporenfärd.

Okej, vi åkte bara över till den asiatiska sidan, det tog femton minuter men det var veckans finaste dag: solsken och 13 grader och var alldeles, alldeles fantastiskt.

Däcket.

J på däcket.

Vy från båten.

Över på den asiatsika sidan. Gillade den stadsdelen starkt (eller de gator vi råkade stöta på, det var liksom omöjligt att säga att "nu går vi just dit" för man bara går och går och fattar aldrig egentligen var man riktigt är.)

Katt och kattmat.

Annan sällskaplig katt.

Mer katter.

Ännu en katt, vi är alltså fortfarande på den asiatiska sidan.

Om ni vill minnas en bild från denna oändliga svada, minns den här! Det här är nämligen så typiskt, en alldeles förfallen del av något äldre, namnlöst sticker ut ut ett par betydligt nyare hus. Varför är det kvar? Vem har bott här? Dessa typer av förfallande gammal arkitektur var förhållandevis vanligt.

Mycket skrivande på murarna här på asiatiska sidan. Verkade finnas litet fler former av motstånd här, tycker jag. Lite mer nåt slags "här tänker vi själva".

Fantastiskt fina husmålningar här också.

Som denna.

Tillbakafärd. I bakgrunden den gamla tågstationen där tågen åkte ner mot Asien. Vi var också där inne och yrade i nåt bygge tills det kom ett par karlar och jagade bort oss. Där ska finnas ett museum men vi hittade det inte eller så var det vinterstängt.

Tog båten över till Galata, ännu en del av Istanbul. Här fiskades det.

En synagoga skymtar i röran.

Galatabron: Här fiskas det makrill (eller vad det nu var för fisk). Vi var lite överväldigade av mängden folk här.

Ljuvlig liten middag på lokal sylta på Sultanahmet. Jag åt vegetarisk kebab, bestod typ av grillad aubergin, ost och den typiska bulgurröran. Så gott!

Dagen innan vi åkte var kort sagt skit. Det blåste, regnade och var helt sjuhelvetes kallt. Vi besökte Topkapi som excuse me, var ganska skit., inte imponerad av sultanerna och deras samlingar (som bland annat innehöll Moses vandringsstav, SURE). Bysans gjorde mer intryck på mig än ottomanerna.

Mera hundar i Sultanahmet.

J beställer gatumat som senare lade in en beställning på ripuli och ändrade kvällsplaner.

Igen ett förfallet och igenbommat hus.

Lite gravgårdar, ploppade upp här och där. Säkert så gamla att ingen längre vet vem där ligga.



5 comments:

linnea p. said...

Åååh nu vill jag också åka, p.g.a. allt du skriver. Vilken härlig stämning! Sen denna mening som fan fungerar som ett kapitel för sig: "Det var bara när det regnade som jag såg nån katt som verkade lite missnöjd." ALLTSÅ! ♥ ♥

ponks said...

Åå, vad roligt att höra - åk dit, åk dit. Tänkte faktiskt på mina käraste kattvänner när jag var där - att hit MÅSTE de ju nån gång ta sig.

ponks said...

Alla kattvänner behöver nog se denna alldeles underbara dokumentär också, följer med sju katter i Istanbul. Hittade en ruggigt olaglig kopia här: http://fmovies.ac/watch-kedi-2016-fmovies.html

(Lägg på engelsk text i efterhand! Finns knapp för det där under. Säger bara för jag vet att t.ex. mamma inte fixar sånt. Copypasta urlen för undertexterna osv, ursäkta parentesen)

linnea p. said...

Såg den på Svtplay häromdagen! :D Mysig. Blev fånigt rörd av hur fint människorna pratade om katterna.

ponks said...

Ja, samma här.