Att rycka upp sig eller att rulla sig i självömkan

På sistone är det mycket som inte är som det brukar vara.
1. Jag mår till exempel bra (jepp!) och
2. jag har börjat gå i säng före midnatt (jepp!)

Jag kan inte understryka vikten av att inneha rutiner, ja - det är väl nånting sånt här som har kommit med åldern. Förut tyckte man att äh rutiner, det är för såna där okreativa tråkmånsar som inte har huvud nog att tänka själva utan lätt faller in i samhällets förutspådda mönster. Men det handlar inte om nån annan, det handlar om en själv och hur man vill må. Mår man bra, så är man dessutom till mer glädje för andra så det är inte nog att säga att det bara handlar om en själv.
Vi är bara djur, trots allt och djur fungerar så mycket bättre om de har ens lite rutiner. Jag sover SÅ mycket bättre. Dagarna far inte iväg som i en dimma. Jag har överlag mer kontroll över mitt liv tycker jag, även om det ju nog är lite speciellt - jag jobbar till exempel minimalt lite och konsumerar så lite att det är helt löjligt. (Vår ekonomi just nu: en liter apelsinsaft är lyx. LYX! Det är helggrejer och sånt där som vi sen kristligt delar upp i glas varefter vi NOGA håller reda på att inte nån annan får nån centimeter mer i sitt glas.)
Jag är rätt så ointresserad av alkohol. Det känns verkligen som att jag har uppnått nåt slags gräns eller vägskäl, eller vad det nu kan handla om. Vill göra helt andra saker, det är väl det där bandet som har förstört det för mig. Jag tål inte se på nån som slentriansuper nåt mer, det är så fruktansvärt poänglöst att jag blir helt svettig bara av att tänka på det. Överlag märker jag att jag vill omge mig med människor som har passion för saker. Jag har liksom inget tålamod med att se på folk som super sig redlösa utan att ifrågasätta beteendet, sånt där slentrianmässigt illamående. Jag har själv varit där i så många år, i min självömkan och med en barnslig och envis vilja att inte rycka upp mig. Jag har nog av det nu för jag vet att det bara krävs lite fananamma för att verkligen rycka upp sig och som bonus, bli en så fruktansvärt mycket bättre mänska, för sig själv och för världen.
Samtidigt vill jag inte bagatellisera t.ex. depression, komma och säga typ att "det bara är att rycka upp sig" för det är det inte. Säger bara, att det finns många som inte ens försöker, och det stör jag mig på. Det är en så enkel väg att ta, att inte försöka. När nån säger att man är från röven så kan man alltid tänka att ja, men jag skulle vara en superbra mänska om jag hade försökt. Men poängen är att du inte har försökt, så du vet inte! Hittills är du bara en fucking loser som ligger och vältrar dig i dina egna våndor. Oftast.

Jag har insett att jag har blivit äldre, det var visst något som hände där vid 35, inte bara i huvudet men också i kroppen.
Huvudet: reagerar starkt på sådant man inte längre vill göra. Det har oftast just med bekanta situationer att göra, till exempel jobbsituationer. Förut kunde man bita ihop och göra pointless things for money, nu känns varje beslut man tar som LIV OCH DÖD och att man inte tänker spendera EN MINUT PÅ ETT STÄLLE som inte leder en framåt i nån riktning.
Kroppen: säckar ihop om man inte aktivt gör nånting åt det. Det är bara att inse kalla fakta: vill man inte att man ska se ut som sin morsa inom loppet av något år, så är det bara att börja stretcha och röra på sig och se lite efter vad man äter, speciellt på kvällen. Förut kunde jag sitta och proppa i mig what ever och sen springa två gånger och bokstavligen känna hur kroppen svarade genom att bli mer stark och spänstig. Överloppsfettet bara flög iväg över ängarna, hade inget mer hos mig, löparen, att göra.
Om jag nu sitter hemma och äter hejdlöst som jag brukar göra, SÅ MÄRKS DET, hör och häpna, på min kropp inom bara några dagar! Och som det inte ger med sig sedan. Som den där magabullan som bara hänger med, för att inte tala om röven som inte verkar villa komma över sin expansions-iver. Jag får bara på mig ett par av mina gamla jeans längre och när jag sätter mig är jag tvungen att knäppa upp en knapp.
Det slog mig nu att det är så här det måste vara att ha en normalt låg ämnesomsättning, att allt man äter överlopps lämnar spår, liksom. Jag tror att jag har varit välsignad (eller vafan, välsignad o välsignad?) med en hög ämnesomsättning i mina unga år, men nu måste man liksom TÄNKA OM för jag tycker inte om att inte få på mig byxorna nåt mer. Eller jag tycker inte om att jag inte har kontroll över min kropp, att jag inte har någon uppfattning om hur jag ser ut. För visst finns det utseendefixering där bakom också, det ska jag inte förneka. Jag är inte något undantag när det kommer till att ha fallit offer för de kvinnliga skönhetsnormerna.

SÅ ATTEEH, jag gör yoga. Jag är en slav under Adrienes yogavideor men värre sak kunde man vara slav under. Det är fortfarande ganska svårt att förklara hur gott yoga gör, tar hand om huvud och kropp på ett sätt som jag inte har upplevt förr. Tänker att det var synd att ingen introducerade en till yoga när man var tonåring. Skulle ha älskat det där lågmälda, inåtvända i samband med det där stärkande, tillförlitligheten och kärleken till kroppen. Blir nästan lite gråtfärdig när jag tänker på hur mycket jag skulle ha behövt det där just som olycklig tonåring.