Friday, December 29, 2017

Skrivande och isolation

Tidigare i december anmälde jag mig till Mias skrivkurs och avanmälde mig sen bara en kort stund senare. Jag vet att det är en riktigt svinbra kurs, Mia är en riktig jäkel på att dra text ur den mest rostiga skrivburken. Jag skulle säkert ha mycket nytta av kursen, men ibland vet man bara när det är något annat som säger stopp. Jag insåg att jag behöver tid med mitt eget skrivande, nåt slags isolation och liksom tankerum utan avbrott i en längre tid och att jag inte kan ta emot andras råd och idéer just nu eftersom jag samtidigt letar efter mina egna. Som om ödet ville säga mig att jag trots våndor hade gjort rätt beslut, råkade jag sedan lyssna på en helt sjukligt upphetsande föreläsning av Will Self, i vilken han talar om vikten av att isolera sig med sin text - att skrivandet verkligen behöver det för att texten ska hitta sig själv. Det kan ju låta helt galet, men han satte alltså ord på det som jag har gått och tänkt på sedan Littskap slutade.

Det som var så fantastiskt med Littskap var ju att kursen gav mig ett slags verktygsbacke med gyllene råd och regler, helt oslagbart bra sådana, en förståelse för hur man skriver längre texter som jag verkligen inte fattade ett uns av innan. Men till skillnad från konstnärer så tror jag att skrivande människor faktiskt kräver total ensamhet med texten för att riktigt komma underfund med den. Konstnärer kan ju vara i samspel med andra och samtidigt måla och festa och prata och fast vad - och eftersom författare och konstnärer ofta hör till liknande samhällskretsar är det ju lätt att tro att de fungerar på liknande sätt. Men nej. Will Self talade mycket om att "conversation is killing writing" - jag fattade det kanske inte först eftersom det ju är bra att diskutera en text. Men det var inte det han menade. Tänk att du sitter och skriver, och så kommer någon och diskuterar med dig, frågar saker. Du blir avbruten för att du måste ha en konversation. Det går inte att prata och samtidigt skriva. Det här kan möjligen vara väldigt individuellt, men åtminstone jag känner nu på mig att jag kräver i alla fall ett år utan att prata om mina texter för att verkligen veta vad det ens är jag på riktigt vill skriva om.
Det är förresten det samma när man skriver musik. Man kan inte sitta och snacka med folk samtidigt, egentligen borde man inte ens sitta och spela - nä, man borde sitta tyst och i huvudet lyssna på vilka melodier och harmonier som vill bli spelade. Fan vad pretto det här nu låter, men alltså de bästa låtarna har alltid skrivit sig själva, i total tystnad, ofta på natten. Eller medan man promenerar. Samma gäller text.
Kommer heller aldrig att glömma de där dagarna på Vessö, då jag skrev det där sista, då texten liksom öppnades på flera nya ställen och fick tyngd och mening och en genomgående jäkla stämning som inte hade funnits där förut. Jag inser nu att jag hade behövt ytterligare flera sådana där tysta perioder med bara texten och mig för att den hade kunnat lyftas till ännu en nivå, jag hade kunnat få in så mycket mer och jag hade alldeles för bråttom och slarvade i början. Det här tänker jag på med jämna mellanrum och det stör mig så klart, men samtidigt försöker jag att intala mig att det nog är tillräckligt bra och att jag ännu hinner få till början på ett bättre sätt, om det är nån jäkel som vill ge ut boka min, dvs.

2 comments:

Nora H. said...

Will Self har ett passande namn.

ponks said...

Faktiskt! Det har jag inte tänkt på :)